Val i Bahrat har hållits sedan april månad, och man blir alldeles matt av den enorma logistiken kring denna händelse i världens största semidemokrati. Enligt den preliminära rösträkningen vinner Bahrataiya janata party (भारतीय जनता पार्टी), det vill säga Indiska folkpartiet, under Narendra Modi (नरेन्द्र मोदी) återigen, men samtidigt förlorar man majoriteten i parlamentet.
Med drygt 235 miljoner röster av 968 miljoner kniper man 240 mandat i underhuset, att jämföra med 303 mandat i 2019 års val. För egen majoritet krävs minst 272 mandat. Fortsatt maktinnehav är garanterat givet att Nationella demokratiska alliansen, det ena av två block i indisk politik, plockar sammanlagt 293 mandat.
I praktiken måste Modi därför kasta ett köttben eller två till regionala partier i alliansen, vilket inte är en särskilt omfattande eftergift. Samtidigt krävs viss eftertänksamhet kring det stora opinionstappet, som främst är ett uttryck för ekonomiskt missnöje.
Indien har numera övertagit Kinas tidigare roll som världens ekonomiska motor, i vart fall temporärt, men samtidigt är denna nationella reallöneökning tämligen skevt fördelad. De stora massorna får inte alls del av tillväxten, vilket bidrar till missnöje.
I viss mån är det naturligt att det betydligt fattigare Indien har större tillväxt än det allt mer mättade Kina, men samtidigt präglas landet av svåra strukturella problem. Ett är korruptionen, som är på en nivå som får Kina att framstå som exemplariskt i jämförelse. Ett annat är kastsystemet, som hindrar Indien från att fullt ut utnyttja sin befolkningsmässiga fördel.
Ur kastsystemet följer även en annan skiljelinje, nämligen den om meritokrati. Kina har sedan urminnes tider ett meritokratiskt system som vaskar fram talanger oavsett bakgrund, medan Indiens religiösa apartheidsystem effektivt passiviserar stora lager av befolkningen i armod.
Indien har inte heller satsat på infrastruktur i tillnärmelsevis samma grad som Kina, varför näringslivet inte har möjlighet att växa i motsvarande proportion. Tanken att Bharat skulle kunna ersätta Kina som världens fabrik är löjeväckande så länge en sådan hämsko ligger över nationen.
Modi har på förekommen anledning länge sneglat på Kina, och i viss mån sökt emulera Beijings reformpolitik på en rad områden. Harmoniseringen under hindunationalism (hindutva, हिन्दुत्व) är ett sådant mått, och närmast en förutsättning för att komma tillrätta med de eviga och skadliga religiösa trätorna i landet. Indien måste ha en majoritetskultur kring vilka minoriteter ansluter, på samma sätt som i Kina, även om det skulle reta upp Väst och dess MR-jesuiter.
Bharat kommer förvisso att ha en allt mer framträdande roll i världsekonomin, men har samtidigt ingen som helst möjlighet att utmana Kina på allvar förrän man gör upp med sina interna brister. Modi borde därför bannlysa kastsystemet och förmå befolkningen att ta steget in i den moderna världen, fri från förkastlig religion och barbariska seder.
Han borde även söka lösa gränstvisterna med Kina, nämligen som en kompromiss, för att lösa upp en del geopolitiska knutar. Bahrats hedging mellan Väst och Öst är kanske fördelaktigt i det korta perspektivet, men den forna brittiska slavkolonin borde veta var man egentligen hör hemma.
Bahrataiya janata party förespråkar här likt Kina och Ryssland en polycentrisk världsordning, utan att ta tydlig ställning för något särskilt block. Härav kan man förstå såväl medverkan i Quad som inköp av rysk olja och omfattande affärer med Kina, trots gränstvister med den senare makten.
Indien vill likt Kina återta sin forna ställning i världen som en självständig makt av rang, snarare än att bli någons vasall eller undersåte. Förstår man den mentaliteten inser man också vart Bahrat är på väg. Den indiska populasen har just bekräftat detta vägval.
