Västeuropa högtidlighåller vanligen slutet av andra världskriget den åttonde maj, men på grund av skilda tidszoner firar man istället denna så kallade segerdag i Ryssland dagen efter. Åttio år har alltså gått sedan det fasansfulla andra världskriget, och vi har haft en lång tid av fred, men nu börjar vi se en upptrappning som lutar åt en ny storkonflikt vad det lider.
På sina håll pekar man gärna finger mot Ryssland för att vara den aggressiva parten, men det är för att man helt enkelt inte vill erkänna de omständigheter som ligger till grund för Moskvas agerande. Det gäller framförallt Natos expansion österut och den säkerhetsrisk denna utgör för Rysslands vidkommande. Sådan smygexpansion är för övrigt av gammalt datum, och förekom redan under Kubakrisen 1962.
Nu är Ryssland knappast någon fredsduva eller något oskyldigt lamm, och verkligheten är vanligen mer grå i nyans än den svartvita kontrast som brukas i retoriken. Röda armén tog visserligen kål på Hitler och lade grunden för att besegra Nazityskland, men ingick samtidigt en pakt med aggressorn innan man själv blev angripen.
Det är av detta skäl man behöver en pålitlig säkerhetsdoktrin som båda parter kan förhålla sig till, samt förstås en tillräckligt avskräckande militär förmåga. Men den doktrin som gällde under kalla kriget har alltså naggats i kanten genom Natos expansion, och med Ukraïna som medlem skulle man ha platt mark och fri väg den korta distansen till Moskva. Härav dagens oroligheter.
En annan skillnad är att Väst nu för ett ekonomiskt tvåfrontskrig mot såväl Ryssland som Kina, med resultat att de båda makterna närmar sig varandra. Det är egentligen inga såta vänner, utan har länge varit som katt och hund. Men omständigheterna är nu sådana att man har mer att vinna på en enad front gentemot Väst.
Man kan här dra sig till minnes att Henry Kissinger och Richard Nixon 1971–72 närmade sig Kina och småningom etablerade diplomatiska relationer, dels för att man ville ha med det väldiga landet i den globala ekonomin och få åtkomst till dess marknad, men framförallt för att innesluta Ryssland, en strategi som småningom bar frukt.
Bland andra Trump har insett att man inte kan ta sig an båda dessa stormakter samtidigt, vilket är varför han så snabbt som möjligt vill avsluta kriget i Ukraïna och så att säga neutralisera Ryssland med löften om handel och slopade sanktioner. Därmed skulle USA kunna rikta alla krafter åt att innesluta Kina, den avsevärt starkare av de två.
Men en sådan «omvänd Kissinger», som man kallar det, har få förusättningar att lyckas, eftersom det i dag inte föreligger någon konflikt mellan Ryssland och Kina som under 1970-talet sinosovjetiska splittring. Tvärtom är relationerna utmärkta, även om det inte är fråga om en allians – Kina ingår aldrig sådana.
Men Väst har kastat tärningen, och nu har man bara att skörda konsekvenserna. Kina kan egentligen inte stoppas, bara fördröjas något, men det vore samtidigt bra om man kunde hålla Moskva och Beijing någorlunda separerade. Det är en farlig kombination under de fientliga omständigheter som föreligger i dag, med massiva sanktionspaket och andra former av «economic coercion» från Västs sida, just sådana faktorer som ofta leder till konflikt.
Härav ser vi nu en stor kinesisk trupp delta i paraden i Moskva, samtidigt som Xi Jinping bedyrar vänskapen och menar att de båda länderna gemensamt kan förändra den nuvarande världsordningen under västlig hegemoni. Om en sådan längre existerar, vill säga, eftersom Trump på helt eget bevåg är i färd med att rasera den.
Det är ett omen vi kunde vara utan, och bättre vore att engagera Kina i handel och annat utbyte samt att vara ett exempel för demokratiskt styre, på det att landet frivilligt och utan tvång och pekpinnar kan ta till sig sådant som är gynnsamt – kattismen. Men istället driver vi Xi rakt i armarna på Putin med sinnessjuka handelstullar, sanktioner och andra fientligheter.
Kinas produktionsförmåga i kombination med Rysslands krigsmaskin är ingenting som gynnar fred, särskilt inte för Europas vidkommande. Man har tagit sig vatten över huvudet, och måste tänka om innan det är för sent.