Kategorier
Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Kissingers arv

Forne amerikanske utrikesministern Henry Kissinger är död, 享年100岁. Symptomatiskt nog uppmärksammas saken stort i Kina, medan mediekonglomeraten i Sverige förbigår händelsen med notiser och istället lyfter en irländsk nedknarkad punksångares motsvarande hädanfärd. Man baxnar.

Man kan förstås tycka att Kissingers gärningar ligger långt tillbaka i tiden, samtidigt som många ser honom i starkt negativt ljus. Men konsekvenserna av hans realpolitik sträcker sig in i våra dagar, och har sin givna fortsättning i de konflikter vi bevittnar och omfattas av i nuet, inklusive kriget i Ukraïna och de bistra relationerna mellan USA och Kina.

Kissinger var här instrumental i att bryta dödläget med Maos Kina, i syfte att innesluta Ryssland och få en bundsförvant att nyttja mot Vietnam under de avslutande skedena, även om Mao Zedong och Zhou Enlai var de som främst sökte sådana kontakter. Och det är mycket riktigt Kina som har dragit det längsta strået av detta töväder, så till den grad att man har återuppstått som regional stormakt och global supermakt.

Av samma skäl är Kissinger aktad i Kina, men även för att han var en pragmatiker ut i fingerspetsarna, en ideologisk inriktning som delas av ledargarnityret i Zhongnanhai, även om man därstädes förstås varken är liberaler eller demokrater. Kinesisk realpolitik är i allt väsentligt funktionellt kompatibel med Kissingers.

Nyhetsbevakningen kring Kissingers hädanfärd är på en helt annan nivå i kinesisk press än i svenska stats- och kommersmedier.

Även Vladimir Putins Ryssland är en realpolitisk aktör, vid sidan av Kina och USA. Det är egentligen bara vi i EU som skiljer ut oss genom att betona värdeideologi som främsta rättesnöre, men att från höga elfenbenstorn skrocka om sin förmenta moraliska överlägsenhet har knappast varit till hjälp för vår del – Europa har kontinuerligt tappat i styrka, och brottas med svåra problem kring migration, inre spänningar, energikris med mera.

Världen är som den är, och det enda möjliga förhållningssätt man kan ha är det pragmatiska och realpolitiska. Unionen borde ta fasta på Kissingers arv och i sitt värv nyttja mer av sådan politik, om man inte vill fortsätta bli överkörd från alla håll och kanter.