Fetman «kryper ned i åldrarna», och ökar dessutom kontinuerligt, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, enligt en rapport från Göteborgs universitet. Talen är visserligen inte på amerikansk nivå, men omfattar ändå 3–4 % av årskullen, samtidigt som en än högre andel lider av övervikt.
Här kan man tycka att mulliga barn inte är ett problem, och att rörelsemönster senare i utvecklingen ska råda bot. Dessvärre rör det sig här inte om naturligt rultiga ungar, utan är istället en effekt av skadlig kost. Därmed grundläggs både felaktiga matvanor och metabol obalans i ett mycket tidigt skede i livet, ett mönster som är svårt – eller omöjligt – att ändra i vuxen ålder.
Konsekvenser av sådan barnfetma är individuell tragedi och sjuklighet, men på makronivå även en dyrbar historia för samhället i stort. Dels för att detta allt mer omfattande klientel kommer att ge svår belastning på vårdsystemet, och dels för att gruppens produktivitet kommer att vara kraftigt nedsatt.
Statsmedier frågar med anledning av detta statsrådet Forssmed (KD) vad regeringen kan göra för att avhjälpa situationen och reversera utvecklingen. Kan man exempelvis ta bort moms på ett antal varuslag, så som en dietist föreslår?
Nej, hävdar Forssmed, eftersom det dels blir dyrt, och dels har osäkra effekter. I det har han delvis rätt, men bortser alltså från att den kostnad som effekterna av skräpmat orsakar vida överstiger intäkter från moms på grönsaker och fisk.
Forssmed vill hellre satsa på «fritidskortet», så att fler ska kunna gå med i en idrottsförening. Treåringarna ska således förmås att röra på fläsket, enligt ministern, som därmed blottar en monumental okunskap om problemets natur. Usel kost och dess effekter kan inte avhjälpas med motion, på samma sätt som bruk av tobak eller heroin inte kan kompenseras med motion.
Socialministern skjuter vidare över ansvaret på «branschen som producerar de här varorna», men även här visar kristdemokraten att regeringen inte förstår det grundläggande problemet, nämligen just det faktum att livsmedelsoligarkin producerar höggradigt bearbetad mat med högt innehåll av socker och fröoljor, sådan skräpmat som är roten till metabol ohälsa: flingor, färdigmat, läsk, chips, godis, bakverk med mera.
Hälsosam mat produceras inte, utan odlas, fångas eller föds upp, med enbart mindre bearbetning i form av rökning, saltning, ystning och förpackning. Det är sådan mat som måste premieras, medan den höggradigt bearbetade skräpmaten på samma sätt beivras med höga straffskatter.
Istället för att bara ta bort moms bör således en skatteväxling genomföras, lämpligen genom att belasta varor med en krona i skatt per viktprocent fritt eller tillsatt socker, likväl som en krona per viktprocent linolsyra eller annan omega-6-ekvivalent. Ekonomiska styrmedel kan även nyttjas för att förmå branschen att nyttja kalium och magnesium framför natrium i saltning av produkter. Detta täcker de tre mest skadliga företeelserna i livsmedelsutbudet, och effekten på folkhälsan torde bli enorm.
Forssmed kan dock glömma att industrin själv skulle «ta ansvar», eftersom dess enda mål och mening är att maximera profiten, varvid man nyttjar billig solros- och rapsolja framför smör och andra kvalitetsfetter; billig natriumklorid framför mer balanserade salter; samt billigt socker framför mättande fett och protein.
Inte heller kan man lägga över ansvaret på den egna individen eller föräldrar, eftersom dessa inte har den erforderliga informationen, enkannerligen då staten själv inte förmår ge korrekt sådan. Staten rekommenderar alltså via märkning med «nyckelhål» sådana fröoljor som orsakar metabol ohälsa, och staten rekommenderar ett högre intag av kolhydrater (= socker) framför fett i helt missriktade råd till allmänheten.
Det man typiskt ser i socioekonomiskt utsatta områden är kvinnor med invandrarbakgrund som släpar hem femlitersdunkar med fröolja, som man sedan nyttjar i matlagningen, med effekt att kroppen blir fullproppad med olja oxiderad till transfetter, därtill i kombination med insulindrivande mjölprodukter. Hälsoproblemen följer med automatik.
Det är inte troligt att detta klientel överhuvudtaget nås av information, ens om den skulle vara korrekt och uppbygglig, medan var och en har omedelbar förståelse av praktiska ekonomiska incitament. Det är så staten måste se på saken om man till äventyrs skulle vilja häva utvecklingen och prioritera folkhälsa framför livsmedelsindustrins intressen.
