Den kristna sekten uppstod under första århundradet i Grekland, och blev inom loppet av några hundra år statsreligion i det romerska imperiet. Men till Sverige kom läran långt senare, och den svenska kyrkan bildades först 1164. Forn sed städades raskt undan, och den svenska konformismen hade sin gilla gång.
Kyrkans ställning hade då redan börjat försvagas under en medeltid stadd i förändring mot renässans, och den reformation som kulminerade med Luther och de efterföljande religionskrigen skakade om Europa. Sverige var här dock snabbt med på noterna, och kunde redan 1536 ansluta till det protestantiska lägret, nämligen för att det gav möjlighet för Vasa att förstatliga kyrkan och nyttja institutionen för egen räkning.
I Europa ledde vetenskaplig revolution, upplysning och ett flertal andra rörelser till franska revolutionen 1789, då man raskt gjorde sig av med både gud och kung samt införde demokrati. Detta var dock inget för Sverige, som väntade till 1921 med att etablera demokrati. Religionsfrihet fick vi faktiskt först 1953, men kvar är såväl kungen som den i lag reglerade statskyrkan – som nu används på samma sätt som tidigare för att sprida och befästa tidens vänsterliberala doktriner.
Avsmaken för Napoleons bombliberalism var stor i Sverige, särskilt som den ledde till att vi förlorade Finland, även om vi samtidigt fick Norge som tröst. Nationen beslöt att bli neutral, avskärmad från omvärlden, utan att beakta de underliga strömningar som timade i Europa.
Under världskriget resulterade denna attityd i att Sverige tillät tyska förband i transitrafik genom landet, samtidigt som man förvägrade brittisk och fransk trupp att undsätta det av Sovjetunionen angripna Finland. Finlands sak var inte vår, och inte heller Europas. Det var visserligen klok politik, men samtidigt självisk.
Som en konsekvens var Sverige inte intresserat av att ingå i det djupare samarbete som etablerades i kol- och stålgemenskapen efter kriget, senare kallat Europeiska gemenskapen (EG) och numera Europeiska unionen (sedan 1993). Sverige anslöt som bekant först 1995, nästan halvannat sekel efter grundandet.
På samma sätt fanns inget intresse av att ingå i militäralliansen Nato, som bildades 1949 i syfte att värna fred i Europa och Nordamerika samt utgöra grundbult i det kalla krig som tornade upp sig under amerikanskt inflytande. Sverige dominerades av Socialdemokraterna, vars vänsterlutning förhindrade en vidare gemenskap med västmakterna.
Visserligen låg vi tidigt under täcket med amerikanerna, då vi i hemliga fördrag samarbetade kring signalspaning och hade ganska omfattande militärt samarbete, men mycket av den socialdemokratiska politiken var i opposition till västliga friheter. Sverige var därför på ytan en neutral stat som odlade ett socialistiskt folkhem med statliga monopolmedier, statligt apoteksmonopol, statligt alkoholmonopol och en i övrigt omfattande statlig inblandning i näringslivet.
Tekniskt paradigmskifte med satellitteve pajade dock monopolet, och därmed kom svenskarna att åtnjuta främmande tankar i större utsträckning än tidigare – Socialdemokraterna misslyckades med att förbjuda parabolantenner. Frihetens idéer är vad som ledde till närmandet mot EU samt viss liberalisering av landet. Men inte mer än att systemmonopolet bevarades, statskyrkan alltjämt reglerades av staten och att statsmedier fortsatt hade en stark ställning. Än i dag är svenskarna inte betrodda att handla vin i matbutiken som i resten av Europa.
Det rör sig här uppenbarligen om ett mycket efterblivet land, som långt senare än andra länder inkorporerar moderna strömningar, om alls. Naturligtvis med undantag för vissa vänsterliberala doktriner, som man snabbt har importerat från amerikansk universitetsmiljö, strömningar som inte är av vikt för folkets materiella välfärd men som är utmärkta verktyg för att kontrollera människors tankar och att bedriva social ingenjörskonst med.
Det efterblivna landet tar nu ytterligare ett extremt sent steg genom att hoppa på den numera helt förlegade militäralliansen Nato, sjuttiofem år efter dess grundande. Detta sker därtill i fullständig panik, utan demokratisk förankring i debatt och sedvanlig parlamentarisk exercis. Minsta skitlag måste behandlas under flera år i den byråkratiska grottekvarnen, men att växla säkerhetsordning tycks vara lika enkelt som att byta underkläder.
Men även det är egentligen i enlighet med svensk tradition, där vi kan byta tro från en dag till en annan när överheten så vill, varvid konsensusandan fordrar att alla sjunger i samma kör och att alla medborgerliga magneter pekar i samma riktning, på det att man i annat fall riskerar att bli utfryst, brännmärkt och förvisad.
Ryssen kom emellertid inte under hela kalla kriget, och har för övrigt inte synts på två hundra år, men om man får tro ledargarnityrets paranoida retorik står Sverige snart på tur att angripas av den ryska hären, och därför är det så bråttom, bråttom, bråttom att upptas i Natos medlemsrulla, för att det ska göra oss säkrare. Det tog dock nästan två år.
Men dels innebär det att Moskva nu ser Sverige som en kollektiv bricka i Nato under amerikanskt kommando, och att man därmed riktar missiler mot svenska installationer samt förbereder för hybridkrigföring på ett sätt som annars aldrig skulle ha skett under neutral flagg. Vi blir därmed inte alls säkrare, utan utsätter oss istället för risken att bli kollateral skada vid en konflikt mellan Ryssland och Nato.
Och dels innebär medlemskapet inte alls någon garanti för att övriga Nato kommer till undsättning om vi mot all förmodan skulle bli angripna. Den beryktade artikel fem i Nato-fördraget utgör inget absolut krav för medlemsländerna att skicka trupp, utan biståndet kan ske i den omfattning som enskilda medlemstater finner nödvändigt.
Det enda medlemskapet innebär är egentligen att vi i än högre utsträckning avhänder oss vår självständighet, och därmed blir en lydstat under USA. Washington behöver inte invadera för att installera baser, som i Tyskland och Japan, utan får utan motprestation åtkomst till svenskt territorium, därtill under egen jurisdiktion. Lycka till med att reversera denna ordning när USA faller samman under kaotiska inrikespolitiska stridigheter!
Nato-runkarna i högern – och numera även i vänstern – har långt om länge fått sin vilja igenom, men det är knappast något som gagnar Sverige och svenskarna. Förr eller senare uppstår svekdebatten, och det kan bli ett tämligen underhållande evenemang att ta del av.
