Den store statsmannen Deng Xiaoping (邓小平) skulle ha fyllt 120 år i dagarna, om han alltjämt hade varit i livet. I Kina är det visserligen Mao Zedong (毛泽东) som porträtteras som landsfader på sedlar och i andra sammanhang, men det råder nog ingen tvekan om vem som är den verklige hjälten i modern kinesisk historieskrivning.
Mao enade visserligen landet efter att ha besegrat nationalisterna i inbördeskriget, och Folkrepubliken Kina vore inte möjlig utan hans insatser. Han bidrog även i ambitionen att forma ett nytt land från en absolut bottenposition, men samtidigt innebar hans doktrinära kampanjer och hans ego att Kina tappade minst ett decennium, särskilt under den meningslösa Kulturrevolutionen.
Dengs främsta förtjänst är att han gjorde upp med den ideologiska rigiditet som präglade Folkrepubliken under Mao samt införde pragmatism som främsta instrument för den vidare maktutövningen, ofta benämnt kattism och i realiteten införlivat som socialism med kinesiska kännetecken, det vill säga marknadsekonomi under statskapitalistiska former.
Kina hade god tillväxt även innan Deng, men ekonomin kännetecknades då av våldsamma slag och instabilitet. Under reformer och öppnande mot omvärlden slog Kina på efterbrännkammaren, och det är med Deng vid rodret som Kina påbörjade världshistoriens mest makalösa ekonomiska mirakel, nämligen drygt fyrtio år av kontinuerligt hög tillväxt.
Viktigt är att Kina inte tidigare än så hade kunnat ta dessa steg, och att Kinas utveckling inte vore möjlig överhuvudtaget utan det töväder med USA som ägde rum i början av 1970-talet. Utan pingpongpolitiken hade Kina förblivit ett fattigt och efterblivet land, eller i vart fall utvecklats betydligt mer måttfullt.
Lika viktigt är Kinas inträde i WTO år 2001, en händelse som gjorde Kina till världens verkstad och yttermera bidrog till tillväxten. Inte heller den utvecklingen vore möjlig utan USA:s benägna bistånd. Man kan alltså hävda att USA har möjliggjort Kinas utveckling, samtidigt som USA och Väst har gynnats i lika hög utsträckning av denna globalism: win-win.
Men i dag har man slagit på bromsen, efter att ha konstaterat att den egna produktionskapaciteten mer eller mindre har havererat, och att man därmed har försatt sig i ett beroende av Kina som inte är önskvärt. Relationen har blivit mer fientlig när man vill ta tillbaka det man har förlorat, samtidigt som man framställer Kina som en förment fiende. Det i sin tur har lett till att det omaka paret Kina och Ryssland har sammanförts allt mer, och därmed bidragit till de förvecklingar vi ser i dag: lose-lose.
Historien kan dock inte göras ogjord, och Kinas utveckling kommer att fortsätta. Kina kommer att ha fortsatt stor betydelse för oss och vår ekonomi. Man kan välja bort Kina lika lite som USA, och Kina kommer framöver att ha en roll som minner om dagens USA. Det är vad den polycentriska världsordningen ytterst kokar ned till.
I denna kontext har Deng Xiaoping varit helt central i att dana Folkrepubliken som en modern industrination, och efterträdarna har i princip bara fullföljt linjen, så även Xi Jinping. Man ändrar inte på ett framgångsrikt koncept, utan justerar bara där det behövs.
Ofta hävdas att Kina under Xi har blivit mer auktoritärt, men det är just den sortens dumheter som mindre vetande kablar ut utan att förstå det minsta om landet. Kina är verkligen ingen liberal demokrati, men man har förvärvat allt större individuell och social frihet med åren, och informationsflödet har aldrig varit större än nu. Dagens kineser vet betydligt mer om oss än vad vi vet om dem.
I framtiden kommer därför, hävdar jag alltjämt, Kina att gradvis omvandlas till en mer demokratiskt sinnad nation, helt enkelt för att det alltid är den stora medelklassen som har den yttersta makten. Kommunistparitet blir då kanske ett socialdemokratiskt parti i någon form av demokrati med kinesiska kännetecken, som visserligen inte är identisk med västerländsk liberal demokrati, men som ändå medger betydande folkligt inflytande. Singapore är en möjlig modell.
Då fullbordas Dengs vision om ett nytt mäktigt, modernt och reinkarnerat Kina, efter ett sekel av förödmjukelse under semikolonialism, invasion och inre förstörelse. Vissa tycks skrämmas över en sådan utveckling – oklart varför – men själv kan jag bara sympatisera. Deng Xiaoping är tveklöst Kinas evige hjälte.