Statsmedier rapporterar triumferande att inflationen nästan är besegrad, och att det därför kan vara dags att korka upp champagnen. Men värdeminskningen under två års tid är alltså bestående, och i medel har svensken tappat tio procent av sin inkomst, och än mer i förväntad ackumulation – de stålarna kommer aldrig tillbaka.
Vidare är det först nu konsekvenserna av inflationen når sin fulla effekt, med en kraftigt avmattad arbetsmarknad, ökad arbetslöshet, accelererande konkurser och förstås recession: tre kvartal på raken med negativ tillväxt.
Och vad gör Kristerssons regim i den situationen? Stimulerar näringslivet? Sänker skatterna? Underlättar mobiliteten på arbetsmarknaden? Nej, man står med armarna i kors och har istället fokus på att slänga tre procent på upprustning av försvaret. Uppenbarligen vill man nyttja armén som en ny sorts arbetsmarknadspolitisk mekanism för att stuva undan ungdomar i värnplikt.
Så varför är Sverige i recession? Är det månne Putlers fel? Förklara i så fall varför Danmark har över tre procents tillväxt. Bland länder i unionen med negativ tillväxt finns främst Sverige, Tyskland och Finland, som i brist på en bättre term kan betecknas som Europas sjuka kvinnor.
Minns att det var två fruntimmer i Sverige och Finland som i ren panik inledde förhandlingar om anslutning till Nato, samtidigt som ekofascisten och krigshetsaren Anna-Lena Baerbock är förgrundsgestalt för det tyska fiaskot med såväl nedmonteringen av kärnenergi under Energiwende som avknoppningen från handel med Kina.
Den tyska regimen är vidare sjukligt ointresserad av att utreda sprängningen av Nord stream, eftersom alla spår leder till USA, en entitet man helt enkelt inte vill bråka med. Samtidigt är energikrisen grundorsak till att tyskt näringsliv tappar stort i konkurrens och produktivitet och att företag flyttar utomlands en masse, främst till Kina och USA.
Eftersom Tyskland är både Sveriges och Finlands främsta handelspartner, dras de båda länderna således med i fallet, då orderingången i exporten minskar. Ytterligare börda tillkommer när man söker «riskminimera» med Kina, både direkt och indirekt, samtidigt som man satsar på meningslös upprustning istället för stimulanser, forskning och utveckling.
Berlins problem kommer emellertid inte att lösas i första taget, och det underlättar nog inte att Kina står i begrepp att göra större avtryck på den europeiska marknaden för elbilar, oavsett om Bryssel inför handelshinder eller inte. Tysk bilindustri försvagas därmed, samtidigt som kemiföretagen flyttar utomlands på grund av tokhöga energipriser.
Där har vi den ekonomiska ramen för överskådlig framtid, nämligen i form av stagnerande tysk industri och därmed minskad svensk export. Säkerligen hamnar Sverige småningom på plus igen, men någon högre tillväxt står inte att se i kristallkulan just nu. Det kan vara läge att ställa champagnen på långvarig lagring.