Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.
Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.
Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.
Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.
Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.
Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?
Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.
Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.
Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?