Preliminära resultat bekräftar den förväntade högergiren i Europaparlamentet, samtidigt som vänstern blöder svårt. Därmed kan Europa kanske sakta börja tillfriskna efter åratal av migrationskris och sovjetreglering, och EU återgå till en mer konfederativ roll.
Vänstern tappar närmare åtta procentenheter, men ännu mycket mer i mandat på grund av att antalet ledamöter har reducerats sedan 2019. Framförallt är det de ekofascistiska och socialliberalistiska partierna som backar, medan liberal- och socialkonservativa tvärtom ökar. Även den oberoende klicken stärker sina mandat.
Nationella fronten i Frankrike sopar banan med övriga spelfältet, varför Macron fann sig nödgad utlysa nyval. En märklig reaktion i ett överstatligt val, då det är välkänt att väljarna röstar annorlunda än i nationella val. Det sagt är Macrons ställning hotad även nationellt, men att nu göra en Paki-Sunak är politiskt självmord. Även Belgiens de Croo kastar in handduken.
Fratelli d’Italia blir på motsvarande sätt störst i Italien, varför Meloni stärker sina kort även på den europeiska spelplanen. Partij voor de Vrijheid går starkt framåt i Holland, medan Fidesz i Ungern förstås dominerar stort. Europa normaliseras, och nästa steg är att göra sig av med drottning Ursula.
Sveriges tjugoen mandat i EU är ganska obetydliga, och av någon anledning har det politiska spelet i ankdammen kommit att handla om inrikespolitik och mediala påverkanskampanjer mer än europapolitik. Sweden går därför i diametralt motsatt riktning än övriga Europa, och extremvänstern avancerar på högerns bekostnad.
Största vinnare är således Vänsterpartiet kommunisterna, som avancerar hela 4.1 %e till 10.9 %, samtidigt som ekofascisterna i Miljöpartiet ökar med 2.3 %e till 13.8 %. Sammantaget kniper extremvänstern därmed 6.4 %e motsvarande en fjärdedel av rösterna. Även Socialdemokraterna ökar med 1.4 %e till 24.9 %, och vänstern kniper två nya mandat, till sammanlagt 13/21.
Sverigedemokraterna backar däremot 2.1 %e till 13.2 %, ett resultat som dels kan förstås i ljuset av etablissemangsnära stats- och kommersmediers påverkanskampanj och agendajournalistik under flera veckor i anslutning till valkampanjen.
Men samtidigt är SD inte ett europaparti, och kristmuppen Charlie Weimers är helt enkelt en sopa i sammanhanget – man ska därför inte dra växlar på detta avseende det nationella sentimentet i opinionen, och följaktligen inte heller haussa miljöterroristerna eller leninisterna inför kommande riksdagsval.
