Människans utvecklingshistoria är på samma sätt som för alla organismer betingad av miljön. Vårt släktes uppkomst sammanfaller med inledningen av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, då norra halvklotet såg ett allt kallare och torrare klimat till följd av periodiska nedisningar under den alltjämt pågående kvartära istiden.
Sedan tidigare hade kenozoisk istid rasat under trettio miljoner år till följd av Himalayas veckning då den indiska plattan brakade in i Asien, med konsekvens att Antarktis islades. Sedan dess har jordens medeltemperatur sjunkit med närmare tio grader. Kvartär istid är således en nyare fas i den längre kenozoiska motsvarigheten.
Glaciärerna i norr påverkade det globala klimatet i torrare riktning, med ökenutbredning och förändrad flora och fauna. Savann och stäpp bredde visserligen ut sig långt tidigare i Afrika, men den pulserande variationen i glacialer påskyndade förloppet.
Trädlevande apor hade då att söka sig mot marken i allt större utsträckning, varvid primitiv förmåga till upprätt gång premierades i kontinuerlig succession. Dieten förändrades från strikt frugivor till omnivor, med vissa inslag av kött från kadaver. Denna protein- och energirika diet premierade i sin tur kognitiv utveckling och successivt större hjärna.
Vår närmaste föregångare Australopithecus (sydapan, cirka fem miljoner år sedan) är ett tidigt resultat mot omnivor livsstil under nyttjande av stenverktyg för att bearbeta föda. Släktet Homo uppstod för ungefär 2.5 miljoner år sedan ur Australopithecus africanus, med Homo habilis som första art. Hon följdes sedermera av Homo erectus för två miljoner år sedan, en art som lämnade Afrika och populerade hela Eurasien.
Ur Homo erectus utvecklades sedermera Homo heidelbergensis och Homo antecessor, ur vilka slutligen följde Homo neanderthalensis i Europa, Homo denisova i Asien samt Homo sapiens i Afrika, den senare för ungefär 300 000 år sedan. Gemensamt för dessa artbildningar är kontinuerligt större hjärna och förfinad stenindustri samt förmåga att nyttja elden för matlagning, varvid ytterligare energi kan tillföras till allt mindre kostnad.
Ytterligare förändringar i dessa arter är kontinuerligt minskat omfång av tarm- och magsystem samt förfinad tandrad till följd av omnivor diet under en kokinivor (verktygsbaserad) regim. Människan avlägsnade sig allt längre från de fibertuggande förfädren.
I själva verket premierade vi i egenskap av samlare–jägare energirik föda, eftersom sådan ger mest utdelning och därför mer tid för annat. Vi är till naturen lata, och skulle inte få för oss att hellre äta energifattiga och svårsmälta rötter givet tillgång på kadaver eller möjligen honung. Även moderna jägare–samlare följer denna energiprincip, och föredrar därför alltid kött om sådant finns tillgängligt.
Man observerar därför typiskt en gradient i nord-sydlig riktning avseende inslag av animalisk kost i dieten, med mer animalisk föda ju kallare klimatet blir. Detta naturligtvis för att växtligheten avtar med kylan, men även för att konkurrensen om köttet är svårare i varmare klimat, i vart fall för kadaverletande «jägare» med primitiva vapen.
För cirka sjuttio tusen år sedan lämnade även Homo sapiens den afrikanska kontinenten, av allt att döma till följd av klimatförändringar i Sahara. Visserligen hade enstaka grupper tidigare genomfört utbrytningar, men utan bestående resultat – de assimilerades av neandertal eller gick under på annat sätt.
Men då fler och större grupper utvandrade fick man först fäste i Levanten, från vilken plats fler expeditioner utgick, mot främst Asien, längs kustremsan. Europa fick vänta på grund av det karga klimatet, Anatoliens bergiga miljö samt inte minst den större förekomsten av neandertal längre norrut.
Men för cirka fyrtiofem tusen år sedan sätter Homo sapiens sin fot i Europa, i konkurrens med neandertal. Det är numera känt att sapiens beblandar sig med såväl neandertal i Europa som systerlinjen denisova i Asien, men det sker inte under frivilliga former utan genom våldtäkt, därtill av neandertal mot kvinnor ur sapiens – i vart fall är det den enda kombinationen som ger livskraftig avkomma.
Resultatet är att moderna ickeafrikaner har 2–7 % arv från neandertal respektive denisova (papuaner avseende de senare), omfattande ungefär hälften av neandertals genom. Neandertal kan därför sägas ha assimilerats in i sapiens under bildande av en ny variant av europeisk tidig modern människa (EEMH), som vi vanligen kallar Cro-Magnon.
Den första europeiska kulturen under sapiens benämns aurignacien (-45/-26 ka), efter fyndplatsen i Aurignac i Frankrike, och den ersätter neandertals motsvarande kultur, benämnd moustérien (-100/-38 ka). Typiskt för kulturen är grottmålningar i Chauvet och andra platser omfattande målningar av mammut, uroxe, häst, bergslejon och andra djur. Man hade även statyetter och andra konstföremål, samt musikinstrument som flöjter, varvid en pentatonisk skala nyttjades.
DNA-utbytet med neandertal gav ett evolutionärt snabbspår avseende vissa egenskaper av både positivt och negativt slag, men samtidigt verkade evolutionen hastigt under förutsättningar omfattande små grupper i kargt klimat. Större kropp och huvud premierades som en enkel tillämpning av värmeledningsekvationen, och därmed förelåg även större hjärna som resultat – den beteendemässigt moderna människan med abstrakt symboliskt tänkande var född.
Den så omdiskuterade hudfärgen var mycket riktigt mörkare än i dag, men inte längre av afrikanskt snitt. Vi hade under femton tusen år i Levanten redan utvecklat betydligt ljusare hy, även om blont hår och blå ögon skulle komma senare, nämligen i samband med dietära förändringar i samband med jordbrukets ankomst.
Grottmålningarna likväl som de spjut som nyttjades skvallrar om dieten, som var i det närmaste karnivor till sin art, nämligen av tvingande skäl i avsaknad av annan växtlighet än gräs och kanske bär under sommaren. Isotopanalyser har visat att både sapiens och neandertal var karnivora toppkonsumenter, med mammut som favoriträtt.
Aurignacien uppgick småningom i gravettien (-33 ka), solutréen (-21 ka) och magdalénien (-20 ka) till följd av nya förutsättningar under maximal utbredning av istäcket samt utveckling av nya stenindustrier, kontakt mellan isolat med mera. Därefter skedde islossning i verklig bemärkelse då nuvarande interglacial inleddes med varmare klimat, uppkomsten av jordbruk med mera.
Europas folk – västliga och östliga jägare–samlare med flera – kom i allt större kontakt med tidiga europeiska bönder (EEF) under neolitikum, varvid nya folkgrupper med distinkt kultur uppstod. Sedermera tillkom beridna stäppfolk med hjulförsedda vagnar från Svarta havet, varvid hela Europa erövrades under framväxten av indoeuropeisk kultur – ett tredje befolkningsutbyte, om man så vill.
Detta är vårt fundamentala arv som européer, det som ytterst definierar oss som en väsensskild kultur i världen. Lika högstående kulturer har på motsvarande och likartat sätt framträtt i Asien och förstås i Levanten, samtidigt som detta gemensamma arv har diffunderat tillbaka in i Afrika i tillämpliga delar. Vi är i någon mening vad vi har varit, och kan inte avskiljas från detta ursprung och denna utveckling.