Europavalet förutspås omdana den parlamentariska balansen i riktning högerut, varför en analys är påkallad kring orsakerna till denna förändring från socialliberal mittenhegemoni till radikal förändring. Den vänsterliberala tolkningen är i vanlig ordning att demokratin är «hotad» när den egna makten rämnar, men i grunden är det snarare ett nödvändigt skifte för att bevara demokratin.
Detta inses när man begrundar hur EU under drottning Ursula har gått i allt mer auktoritär riktning, med drakoniska lagar i syfte att än mer kontrollera informationsflödet på internet, i allt från direkt censur till tung reglering som får Sovjetunionens byråkrati att blekna. Vi har här sedan länge en konvergens mot den kinesiska strategin, som helt enkelt inte är uppbygglig för vårt vidkommande.
Det senaste utspelet från drottning Ursula, som del i hennes återvalskampanj, är således föga förvånande att upprätta en «europeisk demokratisköld» i syfte att bekämpa sådan information som anses vara «skadlig» eller gå emot «våra värderingar», enkannerligen sådan som emanerar från andra länder, som Ryssland.
Men tiden är nog kommen att ifrågasätta drottning Ursulas anspråk om monopol på värderingar, ty det finns inte någon sådan enkel uppsättning som unisont omfattas av de europeiska folken. Undertryckande av det fria ordet är förvisso en europeisk specialitet av beklagligt slag, men här finns samtidigt en stark falang för yttrande- och informationsfrihet, särskilt bland högerliberaler och i viss mån bland konservativa.
Vårt Europa bygger nämligen inga digitala murar. För oss är yttrande- och informationsfriheterna själva essensen i demokrati, förutan vilka statsskicket blir meningslöst. Det ligger i dess natur att systemet under sådana friheter står pall för alla slags angrepp av såväl intern som extern art, nämligen för att de idéer som framförs kan delibereras fritt i öppen debatt.
Om man inte kan anförtro folket denna förmåga, utan istället menar att överheten behöver filtrera information på lämpligt sätt, har man i ett slag underkänt folkstyrets fundamentala grund. Då pläderar man för upplyst despoti under drottning Ursula och hennes anhang, eller kanske snarare enbart despoti då det inte finns något särskilt «upplyst» kring hur Europa administreras.
En annan värdering kring vilken det rådar polarisering gäller migrationen, där vi i högerblocket faktiskt förespråkar murar. Vi anser att Europa finns till för européerna, inte för afrikanerna eller araberna, och att europeisk kultur måste värnas istället för att ständigt urholkas och förminskas. Den friktion i form av kriminalitet och kulturkrock som har följt i massinvandringens spår förskräcker, och det är hög tid att städa upp i detta förfall.
På samma sätt finns det knappast någon värderingsmässig enighet kring vänsterliberal woke importerad från USA, och vi är numera rätt många som är hjärtligt trötta på att få *2SHBTQIAP++, neopronomen och präster i nagellack och kvinnokläder nedkörda i halsen som påtvingade och fredade «frihetsreformer». Saken gäller inte existensen av sådana fenomen i civilsamhället, utan den politiska vänsterns nyttjande av denna diskurs för att omdana kulturen i brutal government overreach medelst transagendan och andra mekanismer.
Detta så kallade kulturkrig omfattar även den vänsterliberala ansatsen att stöpa om traditionell europeisk kultur under den övergripande klimatagendan, bland annat genom att angripa boskapsnäringen och därmed livsmedelssäkerheten samtidigt som man förespråkar insekter och ultraprocessat vegokött på menyn. Högern vill inte medverka till denna utveckling, utan väljer här att försvara Europas verkliga kulturella värden – symbol för Europa är ju sedan urminnes tider tjuren.
En schism mellan Öst och Väst finns även i synen på Ryssland, där vi numera dras med en krigskåt falang i väst och en mer fredsinriktad i öst. Tycka vad man vill om Ryssland, men ett långvarigt proxykrig mitt i Europa gagnar helt enkelt inte oss, utan trycker ned oss än mer i den internationella konkurrensen med framförallt USA och Kina. Det är inte primärt en fråga mellan de traditionella blocken, men samtidigt är det östeuropeiska högerpartier som har en mer rysslandsvänlig profil.
Sammantaget kan man därför hävda att högerns idé är ett Europa i fred och frihet, främst för européerna, under värnande av hävdvunnen europeisk kultur. Europa har behov av viss förändring i federal riktning för att kunna hävda sig internationellt, men samtidigt med större inslag av nationell suveränitet i andra frågor för att kunna vidmakthålla lokal kultur och regionalt näringsliv.
Ett Europa under tung EU-byråkrati kan aldrig hävda sig mot USA och Kina, och det finns en given anledning till att vi inte har något Shenzhen eller Silicon Valley. På område efter område halkar vi efter på grund av alldeles för mycket röd tejp och byråkrati, samtidigt som government overreach mest orsakar polarisering istället för att rikta alla vektorer åt samma håll. EU behöver slimmas, och högern svarar mot detta behov.
