Jänkarna tycks ha skaffat sig ett rekreationsfordon med destination månen, men det bar sig inte bättre än att uppskjutningen blev uppskjuten på grund av något vajsing med en av de fyra motorerna. Nästa försök lär ska ske på fredag.
Man får onekligen vibbar av rymdfärjan Challengers explosion 1986 på grund av problem med O-ringar, och av Marsklimatkretsarens destruktion i Mars atmosfär 1998 till följd av att man hade beräknat höjdnavigationen i pundsekunder per furlong eller liknande. Det «exceptionella» USA är som bekant ett av tre länder (tillsammans med Liberia och Myanmar) i världen som inte vill ansluta sig till den «regelbaserade världsordningen» under SI-enheter.
Visserligen använder NASA SI internt, men underleverantörer nyttjar typiskt flytande uns, tum och fot, oftast i salig blandning med gram, millimeter och andra SI-enheter, eftersom «frihetsenheterna» är kolossalt otympliga att nyttja. Eftersom det kan gå fel, kommer det också att gå fel.
Månprogrammet Artemis (Apollons syster i grekisk mytologi) är ett hopkok av ett antal tidigare program, småningom införlivat genom dekret av forne US-presidenten Trump i syfte att ta upp kampen med Kina i en ny rymdkapplöpning. Den mer skruvade retoriken gör gällande att USA måste kolonisera månen innan kineserna paxar himlakroppen för egen del, även om Kinas inställning om fredlig samexistens i rymden är välkänd.
Ytterst dröjer det sig om utvinning av mineraler på månen och andra kroppar, likväl som vetenskaplig utforskning och förberedelse för en längre resa till Mars. Den militära aspekten har dock inte så mycket bäring utanför jordens omloppsbana, även om den politiska prestigen är stor.
Någon landning är dock inte planerad förrän 2025 med Artemis III. Den första obemannade Artemis I ska blott runda månen och placera satelliter i omloppsbana för att säkra framtida navigation (om man bara använder SI-enheter!), medan efterföljaren Artemis II är tänkt att utgöra en bemannad drive by shooting star runt månen.
Man har även lösa planer på en permanent månbas, även om inget närmare datum har spikats. Kina avser färdigställa en internationell forskningsstation på månen 2035, tillsammans med Ryssland, med konstruktion från 2026. Det är inte troligt att amrisarna kan matcha den ambitionen, särskilt som Artemis-programmet är kantat av frågetecken – däremot kan man komma att ha en rymdstation i omloppsbana runt månen 2028, om tidsschemat skulle råka hålla.
Programmet är osäkert på grund av de enorma kostnaderna, byråkratin, de många underleverantörerna och de ifrågasatta tekniska lösningarna, men även på grund av politiska faktorer av olika slag. USA har sent omsider fått för sig att ta fajten med Kina i precis allt från massiva infrastrukturprojekt och mineralutvinning till chipstillverkning och rymdkapplöpning, en spretig ambition som kommer att dränera landet på resurser, särskilt om man avser vidmakthålla sitt överdrivna militärindustriella komplex.
Det är för all del bara bra att USA kommer på banan igen, och konkurrensen får samtliga parter att skärpa sig – även om det amerikanska fulspelet är både ovälkommet och kontraproduktivt. Usonierna har alltjämt ett litet övertag i rymdtillämpningar, men även där är det bara en tidsfråga innan man blir akterseglade.
Den tidigare rymdkapplöpningen med Sovjetunionen vann man för att man då hade ett överlägset system, medan man inte längre har den fördelen. Kina har momentet, logistiken, den politiska stabiliteten, kunskapen och framförallt resurserna för att leverera, och man har en långsiktighet som det splittrade USA helt enkelt inte kan matcha – man ska därför inte bli förvånad om Artemis småningom läggs i malpåse, som så många tidigare projekt.