Jänkarna har tills vidare stoppat all leverans av flaggskeppet F-35, nämligen för att en komponent i stridsflygplanet innehåller en legering tillverkad i Kina. Det rör sig om en samarium-kobolt-magnet (SmCo₅) i ett pumpsystem, och vart och ett av de drygt åtta hundra plan som har tillverkats innehåller det fruktade kinesiska mineralet.
Det är kanske inte så att man tror att metallklumpen i fråga plötsligt ska få liv och börja spionera, utan det är mer en fråga om att följa ett nytt regelverk som svartlistar tusentals kinesiska företag och produkter, dels för att undertrycka kinesiskt näringsliv, dels för att säkerställa tillgång i logistikkedjan och dels för att värna inhemsk försvarsindustri.
Med den ambitionen lär denna den nya tidens paranoida mccartyhism komma att innebära våldsamma problem för USA, då Kina är världsledande i gebitet, mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller och framförallt är på god väg att etablera dominans i materialfysik och besläktade områden.
Minst hälften av en F-35 består förmodligen av komponenter med någon koppling till Kina, nämligen för att det är dit man har förlagt världens tillverkning av plast, elektronik och mineraler av olika slag, och för att den ordningen har resulterat i att Kina är världens logistiska nav för allsköns produkter från magneter till halvledare. Det amerikanska militärindustriella komplexet kan därför komma att få det svettigt framöver.
USA:s vilja att försöka frikoppla landet från Kina är i övrigt meningslös, givet hur sammanflätade de båda länderna är med varandra och med resten av världen. Kina är framförallt inget hot mot USA, utan bygger sin rikedom på handel med landet, i ömsesidig vinst.
Däremot är Kina ett «hot» mot USA:s hegemoni och roll som världens enda supermakt, och Kina kommer inte att nöja sig med att spela andrafiolen i Asien. Det är av detta skäl USA i allt större utsträckning försöker isolera och skada Kina med handelskrig, pakter, sanktioner och NGO-förmedlat förtal om Xinjiang, Hongkong, Tibet och så vidare, och det är också därför man biter sig fast i Taiwan.
Inget nytt under solen, utan det är så stormakter alltid har agerat. Man vill inte frivilligt släppa sin dominanta roll som herre på täppan, utan är beredd att i värsta fall gå i krig mot en ny uppstickare. Det måste inte sluta så, men det finns en viss historiskt betingad sannolikhet för att så ska ske.
En annan observation är att materialteknik har format historien, från stenålderns olika raffineringar av verktyg till bronsåldern och dess kollaps under järnets framväxt. Stål, cement och plast har byggt vår moderna civilisation, och det är ingen tillfällighet att Kina numera har en brutal dominans i dessa tre bärande element.
Men det finns också en mer högteknologisk sida, där jordartsmetaller, mineraler och legeringar av olika slag är definierande för moderna tillämpningar som mobiltelefoner, vindsnurror och för all del stridsflygplan. Även den verksamheten har förlagts till Kina, som därmed har skaffat sig spetskompetens och blivit den centrala logistiska knutpunkten.
Den nya rymdkapplöpningen mellan USA och Kina innebär på sikt en tävling om att utvinna mineraler även i rymden, och då inte bara mer av samma sort som finns på jorden, utan helt andra slags legeringar med extraterritoriellt ursprung och därmed unika egenskaper.
Betrakta exempelvis det nya mineralet chang’esit-(Y), ett fosfatmineral som fanns i den mängd rymdgrus Chang’e 5 (嫦娥五号) plockade med sig hem för något år sedan. Mineralet har den ideala formeln (Ca₈Y)◻︎Fe₂+(PO₄)₇, där Y betecknar yttrium eller annan jordartsmetall. För närvarande finns inget tillämpningsområde för just detta mineral, men händelsen illustrerar att det pågår en ständig forskning på nya material.
Här finns en berättigad rädsla för att utsättas för avbräck i tillgångsleden för produkter av olika slag, i allt från olja och gas till jordartsmetaller och halvledare. Både Europa och USA vill säkra egen produktion av halvledare och egen raffinering av mineraler och jordartsmetaller för att inte vara beroende av Kina och övriga Asien, och i Europa har man just insett att man inte kan lägga ned den egna stabila energiproduktionen och göra sig beroende av ett enstaka externt energislag som rysk gas.
Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt att varje land ska ha en egen produktion av alla möjliga slags produkter, eftersom det inte bär sig ekonomiskt. I slutändan kommer marknadsekonomiska mekanismer att omöjliggöra europeisk chipstillverkning och amerikansk mineralutvinning, varför man är tillbaka på ruta ett.
Den globalisering som har möjliggjort den högteknologiska nutiden måste därför fortsätta ha sin naturliga verkan, och det enda sättet att undgå konflikt är att låta världen integreras så mycket som möjligt, så att alla är beroende av varandra. Det är samma tanke som för Europeiska unionen, men på global skala.
En given konsekvens härav är emellertid framväxten av en multipolär ordning, att Washington och Bryssel inte längre kan diktera för övriga världen som under kolonialismens tidevarv, utan att man måste respektera olika världsåskådningar och regionala skillnader, i Beijing och New Delhi, och även i Moskva.