Den ickevalde «höge representanten» Josep Borrell fortsätter att uttala sig i EU:s namn om relationen mellan Europa och Kina, men befinner sig dessvärre inte i verklighetens territorium. I en debattartikel i South China Morning Post drar han upp riktlinjerna, i enlighet med den mening som unionens utrikesministrar uttryckte härom veckan.
Visserligen finns högst relevanta kriterier, som att Kina måste öppna sin marknad mer för europeiska företag på det att handelsbalansen kan bli jämnare, och att EU måste diversifiera importkanalerna för att riskreducera i händelse av konflikt, pandemi eller andra systemstörande händelser.
Men å andra sidan finns även ett par geopolitiska komponenter som är svåra att smälta för Zhongnanhai. Bland annat hävdar Borell att relationerna mellan Kina och EU inte kan utvecklas om Beijing inte aktivt förmår övertala Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraïna. Det är ett fullständigt ohemult krav, givet att konflikten inte har med Kina att göra, och att Beijings utrymme att påverka Moskva är högst begränsat.
On Ukraine, our message is clear: EU-China relations have no chance of developing if China does not push Russia to withdraw from Ukraine. Faced with a conflict involving the territorial integrity and sovereignty of an independent state, any so-called neutrality amounts in reality to taking the side of the aggressor. We welcome positive moves from China aiming at finding a solution to contribute to a just peace in Ukraine.
Beijings naturliga bidrag i egenskap av neutral aktör är att mäkla fred, men det kommer att ske under huvudsakligt bevarande av nuvarande ryska territorialvinster. Det är svårt att smälta för såväl Kiev som Väst, men vad skulle alternativet egentligen vara – att än fler dör i ett evighetskrig som Ukraïna ändå aldrig kan vinna? De enda som vinner på det är hökarna i Washington.
Det EU vill är som hämtat ur svamparnas värld, nämligen att avgå fullt ut med segern och att Xi ska ta Putin i hampan, men då har man alltså inte förstått grunderna till konflikten. För Kreml och Putin är det en existentiell fråga som inte beror av förhållandet till Kina.
Ponera att Kina ändå skulle kunna påverka Kreml, och att man skulle kunna sätta viss press på Putin i önskad riktning. Vad har man då för incitament för det? Det EU levererar är nämligen inte bara krav av ovanstående slag, utan även pekpinnar kring Taiwan och bludder om att man vill vara både vän och fiende på en och samma gång.
Man tror sig vara i något slags styrkeposition, trots att man är ytterligt trängd av krig och recession, och försöker på sedvanligt manér tala ned till Beijing, som vore det en hund. Den tiden är sedan länge förbi, och det vore därför mer passande med en mer konstruktiv attityd.
Ett första steg kunde vara att släppa frågan om Taiwan, att en gång för alla inse att det inte är en konflikt som angår Bryssel och Väst, och att den bästa – och enda – möjligheten att bevara Taiwans demokrati och särart är att tillmötesgå Beijings krav om att provinsen ska införlivas under fastlandets suzeränitet.
Det ligger i sakens natur att man inte heller kan skicka kanonbåtar till Östasien, och naturligtvis inte heller expandera i ett «globalt Nato», ty det är per definition en eskalering som bara kan leda till kapprustning och småningom väpnad konflikt. De forna kolonialmakterna måste någon gång släppa taget. På köpet får man ett mer välvilligt inställt Kina.
I ett andra steg måste man få ordning på handeln och helt släppa den amerikanska dårpolitiken om inkapsling. Det är inte EU:s sak att bistå Washington i att mobba ut Huawei och andra kinesiska teknikbolag, utan man måste naturligtvis välkomna dessa om man samtidigt begär att Kina ska öppna sin marknad mer. Det är bara den typen av förhandlingar som kan leda framåt, medan det övriga dårpladdret leder in i en återvändsgränd.