Kategorier
Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Taiwan

Idealet Elon Musk

Naturligtvis inga jämförelser i övrigt, men jag upplever en allt större själsgemenskap med Elon Musk, med allt fler beröringspunkter i vår respektive åskådning och åsiktsflora. Vi hör för övrigt till samma generation (X) och har dessutom ungefär samma fula utseende, även om det nog inte har så mycket med saken att göra.

Exempelvis har han en syn kring Kina och Taiwan som avviker från den gängse i Västvärlden och mer minner om min, nämligen såtillvida att han prisar den kinesiska regeringens ekonomiska politik samt menar att Taiwan borde bli en särskild administrativ region (SAR) i Kina likt Hongkong. Här menar en del att han mest är ute efter att smickra sig till fördelar för Tesla i Kina, men å andra sidan finns det en hel del som talar emot den tesen.

Häromdagen kvittrade han att den ungerske spekulanten George Soros påminner om skurken Magneto, och att hans intentioner knappast är goda, utan att han tvärtom vill rasera civilisationens kitt. Soros hatar mänskligheten, som han skrev, och för vilket han omedelbart fick en skur ovett från de gängse socialliberala kanalerna, som naturligtvis anklagade honom för «antisemitism».

I en intervju försöker en wokejournalist förstå varför Musk ideligen torgför utsagor som kan reta potentiella Tesla-köpare eller aktieägare i Twitter, varpå Musk efter en lång konstpaus försvarar sin frihet att säga vad han vill, även om det kostar honom pengar och makt. Just den omständigheten att han frenetiskt hävdar denna frihet samt även tillämpar den är bevis för att vi kan ta honom på orden.

Det är för övrigt en märklig omständighet att man i samtiden anses behöva ta ständig hänsyn till hur andra kan uppleva och tänka kring det man säger, och att man därmed i praktiken är förhindrad att säga sin mening såvida den inte fullt ut rimmar med den politiskt korrekta i åsiktskorridoren. Vad ska vi med «liberal demokrati» till om vi inte kan utnyttja de «liberala friheterna» fullt ut?

Wokevänstern har här opponerat sig mot begreppet kancelleringskultur, och benämner det istället «konsekvenskultur», det vill säga att det får «konsekvenser» om man yppar ting som avviker från partilinjen eller det offentligt påbjudna, exempelvis att man blir förklarad persona non grata i debatten, blir av med sin anställning eller kanske till och med förlorar sitt bankkonto om man engagerar sig sverigedemokratiskt eller liknande. Men vad är egentligen skillnaden från motsvarande «konsekvenskultur» i forna Sovjetunionen?

Musk har här förstås en avgjord fördel i att vara tämligen oberoende i så måtto att han är omåttligt rik och därmed har råd att inta en sådan frihetlig position, men det vanliga är emellertid att den sortens entreprenörer infogar sig i den strömlinjeformade mittfåran i syfte att inte väcka ont blod och därmed äventyra affärerna, typ Tim Apple och dennes vedervärdiga PK-dravel.

Men därmed blir han även ett föredöme och en galjonsfigur för oss kvarvarande frihetsliberaler (till skillnad från rättighetsliberaler), utöver att han utövar ett visst inflytande genom sin pionjärverksamhet i SpaceX, Tesla med mera. Twitter passar inte in i Musks entreprenörskap, utan är en mer personlig affär som bottnar i ideologi av frihetlig karaktär, nämligen för att han avskyr den censur och kancelleringskultur som präglar sociala medier och nätet i stort.

Därmed inte sagt att allt vad karln säger är vettigt, exempelvis knäppa konspirationshypoteser kring utomjordisk konstruktion av Egyptens pyramider, eller att han skulle vara något slags universalgeni. Men i det stora hela har han en tämligen nykter och realistisk åskådning kring stort och smått, och är i det avseendet just det slags föredöme världen är i så stort behov av i dessa synnerligen skruvade tider.