Kategorier
Kina Kultur Teknik Vetenskap

嫦娥六号: Kina triumferar igen

Chang’e 6 (嫦娥六号) har lyft från månens baksida med ett par kilo grus, och väntas dimpa ned i Inre Mongoliet om tre veckor. Förvisso kan mycket alltjämt gå snett, men i praktiken är de svåraste momenten avklarade, och återfärden mer eller mindre ett rutinuppdrag.

Kina triumferar därför igen, och man bygger vidare på tidigare framsteg. Man var först med att landa på månens baksida med Chang’e 4, och återvänder nu med en mer komplicerad mission att plocka upp material från den geologiskt annorlunda baksidan.

Innevarande uppdrag föregicks av Chang’e 5, som utförde samma uppgift på framsidan, det vill säga sådant som jänkarna mäktade med redan på 1960-talet. Men eftersom månen mer eller mindre övergavs när Apollo-programmet lades ned, finns ett nyvaknat intresse för de unika mineraler som månen härbärgerar, inte minst för att de kan utgöra komponenter i framtida teknik.

USA har till och med gjort ett undantag i sitt sinofobiska Wolf amendment från 2011, den McCarthy-liknande lag som förbjuder Nasa att samarbeta med det kinesiska rymdprogrammet, nämligen för att detta även kan ha militära applikationer. Alltså till skillnad från det amerikanska… Även proverna från Chang’e 6 kommer att fördelas generöst världen över i grundforskningens sanna anda, även till den fascistoida regimen i USA.

I denna förnyade rymdkapplöpning kan man notera att det kinesiska programmet är oerhört robust, med blott något enstaka missöde, medan andra nationers uppdrag är mer svajiga med förseningar, krascher och allsköns fiaskon. Det borgar för fortsatt framgång för det kinesiska programmet.

USA får ändå anses ha kvar ett smärre övertag, men det är nog bara en tidsfråga innan Kina är ikapp och förbi. Artemis-programmet med dess förseningar och hafsiga planering förskräcker, samtidigt som USA snart står utan rymdstation när ISS pensioneras. Space X och andra privata alternativ är intressanta, men frågan är om de verkligen kan leverera i fråga om färder till månen och Mars.

Chang’e 6 utgör det tredje steget av fyra i Kinas månutforskningsprogram, med slutgiltigt syfte att etablera en obemannad bas vid sydpolen. Orsaken till att sonden har kunnat operera på månens baksida, där radioskugga råder, är att Kina har ett satellitsystem för kommunikation med jorden.

Systemet – Queqiao 2 ( 鹊桥二号) – består av en satellit i jord–månesystemets L2-punkt, det vill säga en av de gravitationsfria lagrangepunkter som utgör jämvikter i systemet. Satelliten, i bruk sedan april, ersätter därmed den tidigare Queqiao 1 från 2018 i samma punkt. Även detta system är unikt för Kina.

Som sig bör är de kinesiska namnen på farkoster och företeelser i programmet hämtade från kinesisk mytologi, på samma sätt som amerikanska och europeiska missioner nyttjar västerländsk mytologi. Chang’e (嫦娥) är således en skönhet som bor på månen med kaninen Yutu (玉兔), medan Queqiao (鹊桥) är namnet på en bro (Skatbron) i en klassisk saga.

Uttal:
嫦娥 (Cháng’é, /ʈ͡ʂʰɑŋ³⁵ ˀɤ³⁵/)
鹊桥 (Quèqiáo, /t͡ɕʰy̯ɛ⁵¹ t͡ɕʰi̯ɑʊ̯³⁵/)
玉兔 (Yùtù, /y⁵¹⁻⁵³ tʰu⁵¹/).

Tygmärkets utformning är snarlik den för sagans framställning i allmänhet, som i videon ovan, med sonden renderad som flickan Chang’e svävande över fluffiga moln mot månen.