Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.
Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.
Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.
De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.
Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.
Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.
Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.
För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.
Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.
Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.
Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.
Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.
Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.
Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.
