Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.
Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.
En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.
USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.
Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.
Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.
Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.
Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.
Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.
Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.
Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.
Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.