Sleepy Joe Bidens kognitiva tillstånd rapporteras numera flitigt i medier, som tidigare lagt locket på eller av olika skäl inte velat granska saken närmare. Det är ingen hemlighet att de företrädesvis vänsterliberala stats- och kommersmedierna står på Creepy Joes sida, särskilt i förhållande till Trump, och synbarligen har man velat förminska presidentens handikapp så gott det går i hopp om att det ändå ska gå vägen.
Sömniga Joes mentala hälsa har annars varit föremål för diskussion i flera år, och har gång efter annan manifesterats på de mest uppenbara vis. Vem som helst kan förstås snubbla, uttala nonsens och rent allmänt ha en riktigt dålig dag, men det är just frekvensen som är det utmärkande i presidentens diagnosbild.
Förvisso har saken delibererats i medier som inte är etablissemangsnära, och just av det skälet har systemmedier kategoriskt avfärdat saken som högerpropaganda. Till yttermera visso har man upprepat gått i god för Sleepy Joes mentala vigör, samtidigt som man påpekat att Trump minsann också är till åldern kommen och emellanåt uttalar dumheter.
Men i den tevesända debatten blev förfallet så uppenbart att etablissemangsnära stats- och kommersmedier av såväl inrikes som utrikes snitt vände på en femöring, och slog ned hårt på presidentens framträdande. Ledande amerikanska systemmedier uppmanar numera Biden ipso facto att avgå och Demokraterna att finna en ny kandidat innan konventet i augusti.
Det märkliga här är att man långt tidigare borde ha insett dessa sakernas tillstånd istället för att vifta bort kritiken som konspirationshypoteser, eftersom man då i god tid hade kunnat valla in en ny kandidat. Istället måste man nu i panik vaska fram en ersättare, som i praktiken inte kan bli någon annan än Kamala Harris, som i sin tur har små för att inte säga obefintliga möjligheter att vinna mot Trump.
Det värre scenariot är därför att man faktiskt inte förstod Bidens tillstånd, att man internt retuscherade verkligheten för en kraftigt sminkad illusion om en i grunden stark president som emellanåt tar sig en tupplur och stirrar in i den avlägsna tomheten på grund av trötthet och ålder snarare än mer djupliggande kognitiva besvär. Önsketänkandet tog överhanden.
Värre, för att det indikerar att etablissemangsmedierna därmed har just en sådan förvrängd verklighetsuppfattning som de ofta anklagas för av motståndarna, så förvriden att man inte kan se det uppenbara ens när det finns framför den egna näsan. Samma slags skeva förhållande till verkligheten har tidigare manifesterats i förhållande till invandringen och dess konsekvenser samt en rad andra politiska frågor, och det wokeliberala raster man har framför ögonen grumlar uppenbarligen förnuftet.
Vänstern har alltså tappat det i lika hög grad som Sleepy Joe, och att först nu upphöja saken till förstasidesstoff förefaller vara en panikåtgärd för att rädda bollen så gott det går. Men självmålet är redan gjort, och Trump har därför en närmast orubblig fördel inför valet, särskilt som han numera står immun mot den djupa statens försök att diskvalificera honom. Ridå!