Aftonbladets «influencers» Sima, Lindberg och allt vad dessa intellektuella stjärnskott heter hatar Elon Musk och det han står för, inte minst för att han har tagit strid med det tokmäktiga facket och den «svenska modellen». Men halvledarskribenterna ställer sig även på de kapitalistiska annonsörernas sida när Musk säger åt dem att dra åt fanders.
Här kunde man ju tänka att socialister av gammal hävd hellre vill förorda en reklamfri värld, som på den gamla goda monopoltiden då etern var strikt reklamfri under statsmediernas mandat. Men å ena sidan har det tåget redan gått, och å den andra gäller saken här det fria ordet, som socialister vid Aftonbladet och statsteve aldrig är sena att vilja strypa.
Man kunde ju här annars i förstone föreställa sig att även Aftonbladet skulle känna viss indignation om dess annonsörer – som den kommersiella penisstorlekstidningen är helt beroende av – skulle börja ställa krav på de åsikter som framförs på dess ledarsida, men saken är här den att man därstädes numera rimmar helt med den politiskt korrekta vänsterliberala åsiktskorridoren, efter att tidigare ha lagt stödet till såväl Hitler-Tyskland som marxism-leninismen bakom sig.
Detta är samtidigt pudelns kärna, då Musk inte har köpt Twitter för att tjäna pengar, i vart fall inte i första hand, utan för att göra skillnad i en fundamental frihetsfråga. Därför säger han go fuck yourself till annonsörer som vill utöva inflytande på hans plattform, eftersom det i hans optik är ett slags utpressning.
De vänsterliberala mediekonglomeraten (Times, Guardian et al) frågar sig här om Musk verkligen är beredd att låta 44 miljarder dollar företagsköp gå upp i rök för en «barnslig» strid i sandlådan med de korporationer som numera lägger sig i allt mer i fråga om politik. Svaret är ja, men frågan är ändå felställd.
Ty det är Musk som förfogar över den vägg korporationerna gärna vill nyttja för att annonsera, och det finns ingen annan motsvarande tavla där man kan spika sina äckliga budskap om hälsovådliga produkter i allt från ultraprocessföda till pyramidspelsliknande mekanismer.
Därför kokar det ned till ett klassiskt mexikanskt dödläge, eller kanske ett utnötnings- eller skyttegravskrig. Man kunde här tro att korporationerna enkelt skulle vinna, då man trots allt förfogar över betydligt större summor än den enslige miljardären, men man har samtidigt andra krav på sig från aktieägare att förvalta pengarna väl. Om intäkterna viker på grund av minskad exponering i den miljö konsumenterna finns, kommer saken snabbt i ett annat ljus.
Musk kan däremot låta källorna dräneras och anpassa kostymen efter inflödet, samtidigt som användaravgifter kan kompensera för en del av läckaget. X kan i princip köras på extrem sparlåga så länge det behövs. Därför drar Musk det längsta strået, och han har gjort den erforderliga kalkylen.
Det är dags för korporationerna att back the fuck off och återgå till «kärnverksamheten», till vilken inte hör att ha politiska åsikter eller lägga sig i vilka andra aktörer som finns i samma utrymme. Användarna kommer inte att bojkotta X, medan woke-Disneys stjärna lär fortsätta dala i än snabbare takt.