Kommer du ihåg «debatten» om Fazers godis «Kina», vars omslag pryddes av en stiliserad kines med rishatt och sneda ögon? Rabaldret var en del i den intermittenta rasismdebatten, i vilken någon adopterad korean fick ett grand mal över denna «förnedrande» yttring i syfte att leka uppmärksamhetshora.
Själv skrev jag i ett numera avpublicerat blogginlägg att kineserna själva knappast skulle uppfatta «rasismen» i fråga, i det att man har liknande stiliserade figurer i den egna kulturen, och inte heller har samma wokeliberala tradition som vi.
Däremot har man en viss överkänslighet i fråga om utlänningars stereotypa skildring av kineser, exempelvis att imitera kinesiska drag genom att med fingrarna dra ut ögonen i långsmalt och snedställt utförande, eller att i film och annan kultur framställa kineser på ett förment förnedrande vis.
Men även i Kina finns fotografer och andra som arbetar med liknande framställningar, nämligen för att stereotypen har en verklig förlaga i form av särskilt framträdande drag av det slaget. Det är det så kallade mongolvecket som ger detta synnerligen «orientaliska» utseende, med små, långsmala och veckade ögon – 眯眯眼 eller kisande ögon.
Det är ytterst en evolutionär anpassning till kyla, och dragen förekommer främst bland nordkineser, men även bland samer och andra nordeuropéer. Sydkineser har således vanligen en rundare ögonform än nordkineser, mongoler och tibetaner.
Qingdynastin grundades av invaderande manchuer från norr, och således var även idealet som framställdes av nordlig typ. Här en manchuisk kurtisan vid hovet, cirka 1750, med typiskt små och smala ögon.
Skönhetsideal tenderar att växla, och traditionellt har det mongoliska draget haft en hög ställning, vilket man enkelt kan konstatera genom att betrakta äldre konst från Kina och Japan. Snedställda ögon överdrevs ofta dramatiskt för att ytterligare framhäva egenskapen.
Numera är runda ögon ett ideal, delvis som ett västligt inflytande, vilket har föranlett en hetsig debatt om hur kineser framställs i konst, reklam och kultur. Modellen 菜孃孃 (Matgudinnan) har således hamnat i blickfånget för en serie reklambilder, i vilka hennes typiskt nordkinesiska drag framhävs.
菜嬢嬢 (Cai niangniang) i reklam för Tre ekorrar (三只松鼠, San zhi songshu).
Själv frågar hon sig varför man inte kan representera Kina om man har små ögon, och konsensus efter slaget i sociala medier är att det kan man visst. Även i utländsk rapportering ställer man sig frågande till metadebatten, och undrar om woke nu har kommit till Kina.
De flesta utlänningar har visserligen svårt att se skillnad på östasiater, och ser de flesta som ungefärligen samma typ, men är ändå medvetna om just detta särdrag, för att det på något sätt är definierande för stereotypen, om än inte den vanligaste egenskapen.
För egen del är jag ytterligt förtjust i båda typer, och 菜孃孃 är fantastiskt vacker med sitt kantigt skurna utseende och långsmala drag. Hon är från 乐山 i 四川 i västra Kina, med ett för trakten otypiskt utseende.
Shen Yue (沈月) i The Yinyang Master (侍神令, Shishenling) representerar ett nutida kinesiskt ideal med runda ögon och mindre framträdande kantveck. Hon är från Hunan (湖南) i södra Kina.
Man kan enkelt notera att kvinnor är mer benägna än män att ta självisar, det vill säga ta bilder av sig själva («selfies», som en del kallar det på främmande tungomål). Kvinnors utseende kan vara en tillgång som ger sexuell makt och därmed i en förlängning även pengar och annan makt. Det handlar om att utöva kontroll över hur man framstår för andra, en verksamhet som kvinnor därför behärskar bättre än män.
Fenomenet har inte uppstått med mobiltelefoner och internet, utan är lika gammalt som konsten själv. Den första istidskonstens venusfiguriner anses i en viss feministisk tolkning ha perspektiv som antyder självporträtt, därav de underliga proportionerna, som framträder när man ser sig själv uppifrån och ned.
I konstnärlig utövning torde män och kvinnor vara likvärdiga, givet samma förutsättningar. Män kan i medel möjligen ha bättre förmåga att projicera tredimensionella avbildningar på duken, eftersom män generellt har bättre förmåga att visualisera i tre dimensioner. Landskapsmålare är därför typiskt män.
Men i en gren är kvinnor avgjort bättre, nämligen vad avser självporträtt, av skäl som har att göra med det inledande resonemanget. De är inte nödvändigtvis bättre på att porträttera andra, men känner sig själva avsevärt bättre än sina manliga kolleger. Detta har slagit mig när jag under en tid har studerat konst från förr och nu.
Man kan till exempel betrakta hur Sofonisba Anguissola (1532–1625) framställer sig själv 1556, och jämföra med renässansens många manliga megastjärnor. De senare gör oftast taffliga framställningar av sig själva, eftersom de inte är vana vid att betrakta sin egen person. Den förra gör tvärtom ett så briljant självporträtt att ingen samtida kan mäta sig med prestationen.
Lavinia Fontana (1552–1614) i den efterföljande generationen gör om bedriften 1577. Typiskt för kvinnliga självporträtt är ett slags kommunikation med betraktaren, medan män mer framställer sig distanserat i tredje person. Med en modern terminologi skulle man säga att kvinnor framställer sig som subjekt, och män som objekt (möjligtvis har feminister här en omvänd tolkning).
Den moderna självisen framträder, menar jag bestämt, 1782, då en tjugosexårig Élisabeth Vigée Lebrun (1755–1842) porträtterar sig själv som attraktiv societetsdam snarare än som konstnär. Det är bara mediet som skiljer från moderna självisar, men framställningen är förstås överlägsen. Självporträtten lär ska ha varit väldigt populära, vilket man kan förstå.
Men även i den obligatoriska konstnärsframställningen från samma år framhäver Lebrun sin kvinnliga charm mer än den professionella framtoningen, som en modern linslus som gärna vill synas. Till skillnad från moderna självisar behövde dessa kvinnor inte ta bilder från ovan för att tunna ut sig själva, eftersom de ändå hade full kontroll över framställningen.
Ta en fyrkant med sidan a enheter lång. Förläng fyrkanten med en rektangel med sidor a respektive b enheter långa. Då bildas en rektangel med sidor a respektive a + b enheter långa. a och b kan vara vilka positiva reella tal som helst.
Betrakta nu kvoten av den större rektangelns långsida a + b genom dess kortsida a, det vill säga (a + b)/a. Om detta uttryck är ekvivalent med kvoten av den mindre rektangelns sidor a respektive b, det vill säga a/b, har vi vad som kallas gyllene snittet: (a + b)/a = a/b.
Kvoten a/b kallar vi 𝜑. Vi har då 𝜑 = a/b = (a + b)/a = 1 + b/a = 1 + 1/𝜑, det vill säga 𝜑 = 1 + 1/𝜑. Förläng med 𝜑 och arrangera om: 𝜑² – 𝜑 – 1 = 0, en ekvation som har den positiva lösningen 𝜑 = ½(1 + √5) ≈ 1.618…
En nedskalad kopia av den stora rektangeln kan nu placeras i den mindre, och förfarandet kan upprepas ad infinitum. I den struktur som uppstår kan man beskriva en spiral som täcker de ingående fyrkanternas hörn, och spiralen kallas mycket riktigt den gyllene spiralen.
Gyllene spiral
Än sen, säger du, som hatade matte i plugget. Det är naturligtvis vilket som helst av en fantasiljon underliga matematiska samband, men det är ett som råkar ha en intim koppling till proportioner, harmonier och skönhet i såväl naturen som hos människan.
Ta till exempel talen 1 och 2, och addera dessa, med resultat 3. Addera resultatet 3 med föregående tal 2, och vi erhåller 5. Upprepa: 3 + 5 = 8, 5 + 8 = 13, 8 + 13 = 21, 13 + 21 = 34, och så vidare. Vi har här en rekursiv formel f(n) = f(n – 1) + f(n – 2), med f(0) = 0 samt f(1) = 1. Då n → ∞ går f(n + 1)/f(n) mot 𝜑 = ½(1 + √5), det gyllene snittet. f(10)/f(9) är således 55/34 ≈ 1.6178, vilket är en god approximation.
Det visar sig nu att denna talserie 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21…, som kallas fibonacciserien, ofta uppträder i naturen. Exempelvis utgör antalet kronblad hos blommor vanligen ett fibonaccinummer, och hur växtblad är arrangerade i spiraler beror på samma sätt ofta på fibonaccitalen. Även DNA har fibonacciegenskaper. Sambandet är inte universellt, men är så frekvent att det har en viss betydelse för hur naturen är formad, och därmed också för hur vi uppfattar skönhet.
Vår mentala konstruktion av skönhet är nämligen emulerad av naturens beskaffenhet, och vi är präglade att uppfatta dessa proportioner och samband som just sköna. Därför uppskattar vi också dessa proportioner i överförd betydelse, exempelvis i hur byggnader är konstruerade eller hur målningar är komponerade. Det rör sig således inte om inbillad talmystik, utan om en inneboende egenskap hos människan.
Spiralfokus
Renässansens mästare nyttjade ofta gyllene snittet i konsten, och proportionen har fortsatt att utöva inflytande in i modern tid. Men medan renässansen såg snittet som «gudomligt», bör vi se det som en tumregel, som en grundregel för hur man komponerar en framställning, till exempel ett fotografi. Regler är till för att brytas, och det går inte att generellt förhålla sig slaviskt till sådana proportioner.
Gyllene snittet i foto
Men ta fram dina bästa bilder, och gör en analys av kompositionen med avseende på gyllene snittet. Sannolikheten är stor att proportionen är någorlunda uppfylld för dessa bilder, medan dina mer misslyckade bilder förmodligen uppvisar motsatsen.
Så här fungerar det i praktiken. Rektangeln ovan kan speglas och roteras, så att man får en naturlig avgränsning i ett asymmetriskt rutnät om nio rektanglar. De fyra rektanglarna i hörnen motsvarar gyllene snittet, medan övriga är vad som återstår som rest. Rutnätet är markerat i gult i exempelfotografierna.
Ibland är fokus inte på ansiktet
I rutnätet kan man definiera en fokuspunkt genom att ta en diagonal genom hela långsidan av bilden, och sedan korsa den med en linje som går från kortsidans hörn och skär rutnätets första kvadrant i övre vänstra hörnet. Diagonallinjerna är markerade i blått. Slutligen har vi en rödfärgad spiral som motsvarar den gyllene spiralen för ett rutnät komponerat av gyllene snittet.
Fokus i diagonalernas korsning, spiralen följer objektet
Moderna kameror har vanligen ett mer symmetriskt rutnät som stöd för komposition, men även rutnät efter gyllene snittet förekommer. I vilket fall som helst får man anpassa sig efter förhållandena, och i förekommande fall beskära i efterhand. I praktiken kan man svårligen få perfekta proportioner i sin komposition, men man kan komma nära, och det räcker.
Fokus vid aktionen
Grundregel nummer ett är att fokus ska finnas där de blå diagonalerna korsar varandra, särskilt om man har ett betydande djup i bilden. Fokus i porträttfoto är nästan undantagslöst ögonen, eller något av dem, men i bland även näsa och läppar, eller ansiktet i dess helhet om hela kroppen avbildas.
Boké. Fokus i ena ögat.
Grundregel nummer två avlöser den första regeln, och medger istället att fokus ligger i den röda spiralens slut, eller i de närliggande rektanglar som definieras av den. Man låser därvid objektet efter en tänkt spiral, som löper naturligt längs objektet.
Spiralfokus
Grundregel nummer tre är att fokus bör ligga i korsningen av de gula rasterlinjerna, om man har flera foki. Det man vill framhäva ska således korsas av de gula linjerna. I nakenfotografi vill man gärna ha fokus på både ansikte och enskilda kroppsdetaljer, som bröst, och ibland vill man framhäva enskilda kroppsdelar men ändå ha en koppling till ansiktet.
Flera foki
Ad lib kan man gärna nyttja rutnätet för mer fristående kompositioner, där man placerar fokuspunkten mellan objektet och dess eventuella handling. Man kan även placera fokus i rutorna, snarare än i skärningspunkterna, om man vill framhäva en viss symmetri. Vanligen placerar man inte objektet i centrum, utan drar mot hörnen, men har man flera fokuspunkter faller den regeln bort.
