Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik USA

Kina internetdissidentens sista hopp

Hongkong har fått ett snårigt diplomatiskt dilemma om halsen, och vänder sig nu till Beijing för ett beslut i frågan. USA har nämligen bestämt sig för att åtala Eddie Snowden för spioneri, ett brott som kan ge dödsstraff och som därmed också faller under de punkter för vilka utlämning kan nekas på humanitära grunder.

Kina kan i och för sig överpröva varje beslut i Hongkong som rör utrikespolitik eller diplomati, men Beijing har aldrig haft för vana att lägga sig i den lokala regeringens arbete så länge det rör sig om utländska personers handel och vandel.

Medier i Kina har framfört uppfattningen att Kina «förlorar ansiktet» (丢脸, diulian) om man låter USA lägga vantarna på Snowden. Möjligen kan man genom att låta udda vara jämnt få fördel mot USA vid ett annat tillfälle, och kanske vill man heller inte röra om i båten alltför mycket; stabilitet och goda relationer är alltid nyckelord för den kinesiska ledningen.

Å andra sidan är amerikanska politiker och medier som skällande hundar vad gäller Kinas påstådda spioneri på nätet, och det måste klia något fruktansvärt i Zhongnanhais fingrar att låta landet husera en amerikansk dissident som lyckats bevisa att USA och dess allierade närmast låtit dammsuga all information på internet.

Frågan vart amerikanska dissidenter egentligen ska ta vägen i en tid då exempelvis Sverige inte längre är ett möjligt tillhåll (som under Vietnamkriget) har då fått ett slutgiltigt svar: det är Kina som otroligt nog kan bli en ny hemvist för samvetsgranna västdissidenter som riskerar tortyr och dödsstraff för sina rättmätiga, beundransvärda och föredömliga handlingar att avslöja den amerikanska regimens dubbelspel bakom ryggen på sina egna och världens medborgare.

Frågan vart världen ska ta vägen när de förment goda krafterna mer liknar DDR är dock ännu inte löst. Om Barack är det «goda» alternativet till Bush lär vi alla vara förlorade – Nixon var ju en ängel och småspelare i sammanhanget, och han räknas ändå som förrädare och ärkeskurk.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger Snowden asyl?

När någon dissident från Kina eller något annat «fiendeland» hamnar i onåd hos «regimen» lockar vanligen en tillvaro som politisk asylant i något Västland. Under kalla kriget var denna metod att utöva påtryckning mot andra länder mer vanlig än nu, och det fanns då även mer sällsynta «avhopp» till den andra sidan.

Men vart tar «våra» dissidenter vägen nu? Frihetshjältar som Bradley Manning utsätts för tortyr och riskerar att få tillbringa de kommande tjugo åren bakom galler. Internethjältar, om än med glorian på sned, som Julian Assange har under de senaste två åren suttit inlåst på ett eller annat sätt och hanteras nu av Ecuadors ambassad i London.

Visselblåsaren Ed Snowden är ännu en fri man, men det är av allt att döma bara en tidsfråga innan USA sätter in alla resurser på att få honom utlämnad från Hongkong. Kina kan sätta stopp för det, eftersom Kina inte har något utlämningsavtal med USA, och eftersom Kina trots Hongkongs politiska självstyre ändå bestämmer över utrikesfrågor. Samt eftersom Kina har tillräckligt med resurser att ge USA fingret.

Kina har förstås inget gott renommé i något som helst avseende, och är inget föredöme i frågor kring internetfrihet, mänskliga rättigheter och rättsapparatens pålitlighet. Men till skillnad från exempelvis USA låtsas Kina inte om att vara något man inte är.

Sökmotorföretaget Google drog sig ur Kina för att den kinesiska staten antogs hacka sig in i företagets mailsystem. När det nu har uppdagats att den amerikanska staten gör samma sak, fast än mer raffinerat genom att helt enkelt göra en FRA och tappa stamnoderna på all information, samt förstås beordra Google att ge upp information, har man inte aviserat ett liknande avståndstagande från USA.

Samma sak gäller alla de amerikanska och andra politiker som ständigt vill läxa upp Kina för dess påstådda övervakning. Inte minst Barack Obama och tidigare Hillary Clinton har för kinesiska studenter i Kina berättat om vikten av frihet på nätet, studenter som nu måste vara oerhört besvikna över insikten att det finns en konvergens i hur Kina och Västvärlden agerar i dessa frågor, att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan, att USA och andra västländer helt enkelt bottentrålar nätet och således avlyssnar allt – information som när som helst kan användas mot vem som helst.

Kina har här därför ett gyllene läge att husera en amerikansk internetdissident, och således att bli en nagel i ögat på onkel Sam. Snowden kan i Kina fortsätta leva ett tämligen gott liv, även om hans möjligheter att fortsätta den aktivistiska banan är begränsade. Men han blir då en symbol för att verkligheten kanske inte är så där enkel som den ofta framstår medier, utan att det faktiskt finns omfattande nyanser i vad som vanligen målas med en svartvit palett.

Sedan är det en annan sak att Kina av allt att döma inte vill spela en sådan roll.

Kategorier
Kina Religion

Kristendom i Kina

Kina har fler praktiserande kristna än hela Västeuropa, men ändå hörs ofta kritik om att kristna i Kina är «förföljda». Med det menas då förmodligen inte rättigheten att utöva sin tro, eftersom Kina formellt och officiellt stöjder de två kristna religionerna som sanktionerade trosläror, utan att vissa kristna inte får göra som de vill utanför lagens ramar (vilket man inte får någonstans).

Kristendomen har rötter i Kina sedan 700-talet, men har aldrig egentligen kunnat konkurrera med buddism, daoism, konfucianism och andra inhemska kultursystem. Sedan 1500-talet har kristendom i västlig form ändå försökt bredda sitt inflytande i Kina, inte minst genom mission. De flesta sådana missionsförsök har givit mediokra resultat, kanske för att kristendom är så svårsmält för människor uppvuxna i buddistisk och konfuciansk tradition.

Sådan mission har givetvis också haft som syfte att bredda Västs politiska inflytande i Kina, vilket emellanåt har resulterat i att kristendomen har bannlysts och kristna har förföljts. Här måste man dock betona att Kina inte har och aldrig har haft något problem med kristendomen som lära, eftersom Kina aldrig har haft något motsvarande Europas statskyrkor – Kina har traditionellt varit mångkulturellt och tolerant mot andra tankesätt.

Det Kina har och alltid har haft problem med är däremot när religion används som ett sätt att så split eller skada Kina som nation och kulturstat, eller när religionen används på ett uppenbart skadligt sätt mot enskilda. Här finns historiska exempel på sådana skadliga religiösa verkningar av ett slag som vi känner alltför väl även från vår egen kontinent.

Den kinesiska religionslagens inskränkning om att religion i Kina inte får lyda under en utländsk auktoritet är således inget nytt påfund, utan har sina rötter i bland annat påvedömets försök att kontrollera horder av kinesiska katoliker att ge upp förfädersdyrkan och andra element av kinesisk kultur. Kristendomen har till skillnad från östliga läror en förkärlek att monopolisera tron och har svårt för att samsas med andra läror.

Härav följer att den katolska kyrkan i Kina inte lyder under biskopen i Rom, utan är en självständig gren, liksom att den politiskt anfrätte tibetlaman Dainzin Gyaco ses som en korrupt bråkmakare med det illvilliga syftet att splittra Kina från sitt säte i Dharamsala. Men det följer också att religiösa organisationer som sätter sig upp mot makten inte tolereras, exempelvis Falun gong; Kina kräver att sekularismen respekteras och att religiösa entiteter inte ägnar sig åt politik, och man gör här ingen som helst skillnad på religionens filosofiska eller andliga väsen.

Det är med den bakgrunden man bör förstå dissidenter som Liao Yiwu (廖亦武) när han pratar om de «kristnas lidande» i Kina, som om kristendomen vore utrotningshotad och kristna gömde sig i underjordiska källare undan en skräckregim. Så är dock inte fallet. Sanningen är snarare att kristendomen aldrig har varit större i Kina än under det formellt kommunistiska partiets roll som förvaltare av nationen, och att kristendomen i dagens Kina för en i det närmaste problemfri tillvaro.

Detta trots Mao Zedongs fasansfulla repression av religiösa under kulturrevolutionen, och detta trots att mission alltjämt är förbjuden. Kinesiska myndigheter bryr sig inte ens om de många olagliga huskyrkorna, så länge de inte ställer till med bekymmer.

Kristendomen i Kina har dock sina naturliga gränser vid några procent av befolkningen; större än så blir religionen aldrig, eftersom den egentligen inte har något att erbjuda en kultur som redan har funktionella livsåskådningssystem. Kristendomen tenderar här att bli ett slags modefluga bland delar av befolkningen, som en biprodukt av kapitalism och globalisering, som ett sätt att visa tillhörighet med västliga idéer överlag.

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Religion

Kina sekulärt, inte ateistiskt

En missuppfattning som ofta görs gällande är att Kina är en «ateistisk stat», nyligen framfört i en artikel om att Kina vill bannlysa vidskepelse. Det är annars knappast nyhet att Kina vill få bukt med den utbredda vidskepligheten, men motiven för detta missförstås ofta. Man har helt enkelt inte någon rimlig uppfattning om den misär som präglar stora delar av den outvecklade kinesiska landsbygden och den drivkraft vidskeplighet har under sådana omständigheter.

Vidskepligheten har inte bara religiösa förtecken, utan gäller i största allmänhet. Här i Sverige har vi ett marginellt problem med spelberoende människor, medan fattiga människor i Kina enkelt dras till pyramidspelssekter som Amway i hopp om att bli rik. Precis som hos scientologerna finns några i toppen som verkligen blir rika, medan den förkrossande majoriteten i princip bidrar med gratis arbetskraft och värdelösa investeringar – Amway drivs självklart av amerikansk kristen höger.

Många av de «metoder» som lärs ut i religiösa och mysticistiska sammanhang för medicinskt syfte är direkt skadliga, och skiljer sig inte alls från den vidskeplighet vi ser i många afrikanska länder. Även konservativa föreställningar om värderingar kring söner och döttrar härstammar från sådan vidskepelse, och ligger till grund för könsobalansen på landsbygden och den därtill relaterade problematiken med aborterade flickfoster – i Sverige sätter kommunerna barn i scientologdagis, medan man i Kina försöker motarbeta sådana uppenbarligen skadliga företeelser.

Så det här med den «ateistiska staten» då. Det finns inte ett ord om «ateism» i den kinesiska konstitutionen eller i något annat styrdokument eller i någon lag. Religion regleras i konstitutionens kapitel 2 paragraf 36, och lyder så här i original respektive översättning:

中华人民共和国公民有宗教信仰自由。任何国家机关、社会团体和个人不得强制公民信仰宗教或者不信仰宗教，不得歧视信仰宗教的公民和不信仰宗教的公民。国家保护正常的宗教活动。任何人不得利用宗教进行破坏社会秩序、损害公民身体健康、妨碍国家教育制度的活动。

Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ kan tvinga medborgarna att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller må de diskriminera medborgare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda sig av religion för att engagera sig i aktiviteter som stör den allmänna ordningen, försämrar medborgarnas hälsa eller stör utbildningssystemet. Religiösa organisationer och religiösa frågor är inte föremål för utländskt inflytande.

Detta är inte en ateistisk deklaration, utan en sekulär. Man definierar religionsfrihet, med exakta gränser för denna frihet där den åsamkar medborgarna skada. Statens uppgift i den sekulära liberala demokratin är exakt denna, och man borde således snarast se Kina som ett föredöme i just detta avseende, särskilt i jämförelse med det Sverige som i detalj reglerar statskyrkan och till och med dess trossatser samt låter människor lida alla helvetes kval i olika slags sekter under någon dåraktig hänvisning till religionsfrihet.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Litterär pajkastning

Problemet med kinesiska exilförfattare är att de höjs till skyarna av västerländska medier, som ser dessa skribenter som samvetsbrickor i ett politiskt spel där man kan markera mot «regimen». Uppmärksamheten exilförfattare inledningsvis får stiger dem åt huvudet, och de tror därför att de är kandidater till Nobelpriset i litteratur (som förvisso ofta har getts till dissidenter), kanske för att Gao Xingjian (高兴建) tidigare rönts en sådan missriktad ära.

Men i själva verket är dessa författare i regel av mycket medioker karaktär, ty i annat fall hade de aldrig behövt fly fältet och bli uppmärksamhetshoror i Väst: att slå sig fram som författare i den mördande konkurrensen i Kina är sannerligen inte lätt, och en del väljer därför genvägen som falungongturister.

Tag till exempel Liao Yiwu (廖亦武), tyskkinesen som är topp tunnor rasande på Akademien i allmänhet och Göran Malmqvist i synnerhet för det helt korrekta beslutet att ge Mo Yan (莫言) litteraturpriset 2012 – han tyckte att han själv var mer lämplig som priskandidat.

Tydligen ämnar Liao skicka bilder av nakna män till Malmqvist med fru som hämnd, synbarligen ytterligt oinformerad om svensk och europeisk kultur på området: sådant kan orsaka moralpanik i Kina, medan man här knappast bryr sig (med undantag för statsfeminister, som prompt lägger sådant i mappen för näthat).

Nåja, det livar ju upp kulturen med dessa enfaldiga pajkastningar – det är som att se Ranelid göra bort sig i teve, fast det här är andra figurer som medverkar. Även Malmqvist har ju tidigare stått med narrmössan på sig när han käftat med den kinesiske poeten Li Li (李笠).