Kategori: Kultur

Grammatiknazister har i all modern tid beklagat språkets «förfall» och fnyst åt ungdomens vårdslösa hantering av modersmålet. Tegnér menade att man även borde tvätta bort det främmande smink från ärans och hjältarnas språk, synbarligen utan att beakta att halva dikten står på plattysk grund (vremede, sminke, ere, hilte, sprāke).

Tegnér var nu ingen obildad man, utan professor i grekiska, utöver skald och aktiv göticist i Götiska förbundet, en nationalistisk rörelse som förfäktade det forna arvets betydelse. I den mest extrema tolkningen (rudbeckianismen) ansågs goterna (korrekt) vara identiska med götar, och därmed skulle civilisationens urhem också ha stått i det forna Norden. Idén snappades senare upp av nationalsocialismen, och på den vägen har såväl runor som annat fornnordiskt arv kommit att kontamineras med grumliga politiska konnotationer.

Hur «förfallet» har fortskridit har i det tidigare beskrivits i form av svenskans schematiska utveckling från urnordiska och fornsvenska till den moderna nusvenskan. De första förändringarna var huvudsakligen fonetiska, de senare som en följd även grammatiska och syntaktiska.

I ur- och fornnordiskan uppstod bland annat tryckaccent på första stavelsen av ord, vilket resulterade i synkopering och apokopering, det vill säga bortfall av vokal och därmed förkortning av ord: PG *kuningaz → FN konungr → FS konung → S kung. Tryckaccenten innebar även att ett unikt germanskt omljud uppstod, som ett resultat av assimilation av tryckstark vokal med trycksvag: PG *fadēr/*fadriz → FN faðir/feðr → FS faþir/fæþer → S fader/fäder.

Fornnordiskan hade även nasaliserade varianter av vokaler, men de försvann undan för undan i fornsvenskan och andra dotterspråk. Äldre fornsvenska och tidigare germanska språk var dessutom i huvudsak OV-språk (han skal hanum þing uisæ), även om ordföljden i övrigt var fri i kraft av fullskalig morfologi. Under medeltiden utvecklade svenskan istället allt mer VO-följd (han skall visa honom till tinget), samtidigt som betydande inlån skedde från lågtyska och latin.

Yngre fornsvenska gjorde därefter upp med äldre stavelsemönster. Modern svenska har vokal-konsonantpar av växlande längd, antingen kort vokal i kombination med lång konsonant (matt) eller vice versa (mat), medan äldre fornsvenska även omfattade kombinationerna kort-kort och lång-lång. Fornsvenskan minde således mer om dagens invandrarsvenska uttal, i vilket talarna inte har en från barndomen uppövad känsla för denna komplementära morfemlängd (och än mindre motsvarande fenomen för hela ord, det som ger typiskt svensk sjungande satsmelodi).

Den stora vokaldansen under yngre fornsvensk tid gav språket en helt ny dräkt. Vokalskiftet skedde delvis som resultat av massiva inlån från lågtyskan, men accentuerades av digerdödens verkningar från 1350. En tredjedel av befolkningen antas ha strukit med i pesten, varav det stora flertalet hörde till en äldre (och delvis skrivkunnig) generation med en konservativ inverkan på språket. I England hände under samma period The great vowel shift, en helt parallell utveckling som ligger till grund för den udda engelska ortografin (till exempel bite uttalas inte längre som det skrivs).

Vokalskifte kan ske naturligt i språk över tid, som under fornnordiskans framväxt, men vanligen inte så våldsamt; det krävs således en extern faktor för att förklara ett sådant skeende. I vokaldansen erhölls en dominoeffekt, där ett skifte ledde till nästa: [a:] → [o:], saa blev såg; [o:] → [u:], båk blev bok; och [u:] → [ʉ:] oot blev ut. Även korta vokaler förändrades: [a] → [o] framför -ng, -rd och -ld, som i lang → lång.

Men om betonade vokaler överlag hastigt byter ljudvärde, vad händer då med obetonade vokaler som ingår i böjningsformer för substantiv, adjektiv och verb? De förlorar i mening. Vokaldansen bidrog således till att kasussystemet kollapsade, att verbkongruensen reducerades till numerus (singular och plural), samt att ord inte längre böjdes efter genus. Förändringarna tvingade fram en fastare ordföljd och ett vidare bruk av prepositioner och artiklar, liksom subjektstvång. Svenskan blev betydligt mer analytisk.

När processen var mer eller mindre fullbordad i början av 1500-talet hade vi det nysvenska språket, som var mer skilt från äldre fornsvenska än vad dagens svenska är från danska. Liknande mönster uppstod vid samma tid i Danmark och Norge, tillsammans med andra mer lokalt färgade förändringar. Men inte i Island! Visserligen har även isländskan vederfarits ett vokalskifte, men inte i samma omvälvande form. Island (liksom Färöarna) var mer förskonat från både digerdöden och lågtysk kulturimperialism, och har därför i stora drag bevarat sin fornnordiska prägel.

Även isländskan har dock varit utsatt för en del morfologiskt och fonetiskt «förfall», men samtidigt har man i modern tid bedrivit en medveten språkvård, varvid «förfallna» former har återupplivats. Vår tidigare jämförelse av Första moseboken under olika svenska språkepoker har sålunda följande isländska motsvarighet. Först Guðbrandsbiblía från 1584:

Í upphafi skapaði Guð himin og jörð. Og jörðin var eyði og tóm og myrkur var yfir undirdjúpinu. Og Guðs andi færðist yfir vötnin. Og Guð sagði: «Verði ljós!» Og þar varð ljós. Og Guð sá að ljósið var gott. Þá skildi Guð ljósið frá myrkrunum og kallaði ljósið dag en myrkrið nótt. Þá varð af kveldi og morni sá fyrsti dagur. Og Guð sagði: «Þar verði ein festing á milli vatnanna sem í sundur skal skilja vötnin hvor frá öðrum.» Þá gjörði Guð eina festing og skildi vötnin sem voru undir festingunni frá þeim vötnum sem voru yfir festingunni. Og það skeði so. Og Guð kallaði festingina himin. Þá varð út af kveldi og morni sá annar dagur.

Biblía 21. aldar från 2007 är i det närmaste snarlik, trots att det skiljer mer än fyra hundra år mellan de två utgivningarna. Ordvalet är på en del ställen annorlunda, liksom kasusformerna, men för en modern islänning är den forna texten ändå lika lättläst som den moderna.

Í upphafi skapaði Guð himin og jörð. Jörðin var þá auð og tóm. Myrkur grúfði yfir djúpinu en andi Guðs sveif yfir vötnunum. Þá sagði Guð: «Verði ljós.» Og það varð ljós. Guð sá að ljósið var gott og Guð greindi ljósið frá myrkrinu. Guð nefndi ljósið dag en myrkrið nótt. Það varð kvöld og það varð morgunn, hinn fyrsti dagur. Þá sagði Guð: «Verði festing milli vatnanna og hún greini vötn frá vötnum.» Þá gerði Guð festinguna. Skildi hún milli vatnanna sem voru undir festingunni og vatnanna sem voru yfir festingunni. Og það varð svo. Og Guð nefndi festinguna himin. Það varð kvöld og það varð morgunn, hinn annar dagur.

Motsvarande avsnitt på fornnorska från början av 1300-talet (ur samlingen Stjórn) ges nedan, med annan ortografi och en delvis annan text. Skillnaden mellan fornnorska och fornisländska var marginell, och dagens isländska kan således anses vara en form av fornvästnordiska fixerad i medeltida språkbruk.

J vpphafi skapadi gud himinriki. JIrdin uar þa aud ok aauaxtar laus ok utan alla prydi. Ok uoru myrkr af loptzins skugga ok uskęrleik alla uegna um iordina. En guds heilagr andi fluttiz yfir uItnin. Ok þa sagdi gud sua. Verdi lios. Ok þegar i stad uard liosit. ok sealfr hann saa at liosit uar gott ok skildi hann þat i brott fra myrkrinu. ok gaf þi nafn at þat skylldi heita dagr enn myrkrunum at heita nátt. Ok sua uard aptann ok morginn. bædi samt einn natturlighr dagr. Verdi festingarhiminn i milli uatnanna ok skili þau i sundr sin i milli. Ok þegar i stad uard sua. gaf gud honum þat nafn at hann heti himinn. Ok sua uard aptann ok morginn medr fyrri grein annarr dagr.

En elementär observation är således att språk kan förändras fort om det finns språklig friktion och livligt kulturellt utbyte, och mindre snabbt om språket är någorlunda isolerat. Plötsliga katastrofer kan påskynda språkförändring, särskilt om populationen är liten – Sveriges samlade befolkning var drygt en miljon år 1300, men bara 350 000 hundra år senare. Yngre personer är samtidigt mer benägna att driva språkförändringar än äldre; ett modernt exempel är hur yngre ofta uttalar läka med samma öppna ä-ljud som i lära, en samtida form av lindrigt vokalskifte.

Språklig friktion uppstår lättast mellan snarlika språk, som angelsaxarnas fornengelska och vikingarnas fornnordiska, eller svenskarnas fornsvenska och låglandstyskarnas medellågtyska. Medan vikingarna stod på mer jämbördig grund med angelsaxarna, kom lågtyskarna med en högteknologisk och högkulturell invasion – svenskan saknade egna ord för de många inlånade termerna, samtidigt som ett massivt inflöde av främmande ord är svårt att förena med bevarad morfologi.

Högre socioekonomisk status underlättar språklig imperialism. Lågtyskarna inte bara handlade med svenskarna, utan bosatte sig i de svenska städerna och uppgick till stor del i den styrande samhällseliten. Nutidens dominans av engelskspråkig kultur är en västanfläkt i jämförelse med den tidens lågtyska inflytande. Den kristna reformationen upphöjde på samma sätt den liturgiska högtyskan under 1500-talet, vilket satte punkt för lågtyskans dominans. Senare influenser av tyska, franska och engelska skulle dock inte ha annan än lexikal verkan.

Medveten språkkonservativ politik kan motverka förändringar, men en efterbliven stat i sin linda har varken ambition eller resurser att sörja för sådan språkvård. Hög utbildningsgrad i en population verkar i konserverande riktning, men också i likriktande. Den svenska folkskola som instiftades 1842 sörjde för att eleverna skulle få ett enhetligt uttal och lära sig motsvarande enhetliga skrift, vilket fick till följd att dialektalt uttal motverkades och stigmatiserades. Samtidigt kom det skriftliga språket att färga av sig på talspråket, och skriften blev en likriktande och stabiliserande mall för språket – av det skälet är nusvenskan mer hållfast än tidigare förlagor.

Men i ett område kring Siljan i nordvästra Dalarna finns en hel grupp av så kallade dalmål, som länge har stått emot alla former av likriktning. Gruppen är inte heterogen, utan uppvisar distinkta skillnader av såväl fornvästnordisk som fornöstnordisk karaktär. Målen – dialekterna, språken – har visserligen genomgått en självständig utveckling i en del avseenden, och har i modern tid allt mer kommit att påverkas av nusvenskan, men är i grunden 1300-talets fornsvenska och fornnorska bevarad in i samtiden.

Mest känd är älvdalskan, som har bevarat fornnordiska nasala vokaler och andra för tiden egenartade ljudvärden, som fullt register av stavelselängder. Formläran har bevarats i betydligt större utsträckning än i nusvenskan, och nyttjar genus, tre kasus och personböjda plurala verbformer, i vart fall i klassisk älvdalska. Ett exempel på mer modern älvdalska får illustrera (Mark 2:6–12, Lars Stensland, 2015):

6 Eð war nog skriptlärder so såt dar og, og dier-dar tainkt fer sig siuover: 7 «Ur beller andar glåmå so? An äðer ju. Ukin dug felåt syndär autum Guð?» 8 Iesus bigript fel mindyösummu wen dier tainkte, og saggd að diem: «Ur nyttið taintş so i järtum iðrum?» 9 Ukadier ir littest saj að lamam: Syndär dainer irå felåtner, eld tä saj: Rait upp dig, tag bårų dąi og gok? 10/11 Men so ulið witå at Mennistşunes Sun ar maktę tä felåt syndär jär ǫ juordn – og nų akudireð an min lamam – «so ser ig að dig: Rait upp dig, tag bårų dąi og gok iem!» 12 Dǫ rai’tt kalln upp sig, tuog bårų sąi og fuor aut so oller såg eð. Og dier wart upi gåp, priseð Guð og saggde: «Noð slaikt am wįð si’tt aldri!»

Satsen i era hjärtan är med dativ på formen i järtum iðrum, med pronomen efter substantiv. Finit verb si’tt föregår adverbet aldri, medan nusvenskan skulle ha aldrig sett. Diftongen ai som i rait (räta) finns visserligen även i gotländskan, men är här ett fornvästnordiskt drag. Nasala vokaler finns i bårų dąi. Formen tuog (tog) visar ett eget älvdalskt vokalskifte. Bibel 2000 har följande rendering på nusvenska, som jämförelse:

6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7 «Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?» 8 Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: «Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11 Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig» – och nu talade han till den lame – «stig upp, ta din bädd och gå hem.» 12 Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: «Aldrig har vi sett något sådant!»

De flesta svenskar har svårt att förstå älvdalskan, och frågan är då om det är en svensk dialekt eller ett eget språk? Definitionsmässigt måste nämligen talare inom existerande varieteter (dialekter, sociolekter, idiolekter) av ett språk kunna förstå varandra. Samtidigt finns många länder som har ett flertal inbördes oförståeliga «dialekter», som ändå i politisk mening antas höra till samma språk. Mandarin, wu och kantonesiska är således kinesiska «topolekter», katalanska och kastilianska spanska, samt sardiska och venetianska italienska. Men samiska räknas inte som en svensk dialekt, och inte heller är baskiska en spansk, beroende på att de tillhör vitt skilda språkfamiljer eller är isolat.

Med lingvistisk definition flyter språken fritt i både rum och tid, och eftersom det rör sig om ett steglöst kontinuum saknas fasta gränser. Om svenskar inte förstår älvdalska, så förstår de sannolikt inte heller Gustav Vasas mer «moderna» svenska, än mindre Birger Jarls ålderdomliga. Vi skulle dock kunna ha en ledig konversation med Ulrika Eleonora, om vi bortser från senare tiders tillskott i ord, men det kommer sannolikt inte tretusentalets svenskar att kunna.

Det går därför inte att finna en enskild punkt i rum eller tid där man kan hävda att svenskan uppstod. Språket är ett kontinuum, och man kan bara ange relativ förståelse gentemot en annan punkt (eller period) i rum och tid. Under den tid som nationalstaten Sverige har existerat har språket förändrats så våldsamt att det inte längre är samma ursprungliga tungomål; det rör sig om ett spektrum av olika språk, vidareutvecklade från tidigare stadier och med externa impulser.

Renderar vi ovan citerade Markusevangelium i det språk som talades i våra regioner under 300-talet, är det inte längre förståeligt ens i enstaka fragment. Codex argentus eller silverbibeln är skriven på gotiska, ett numera utdött östgermanskt språk som talades av goterna. Det är inte klarlagt om goterna ursprungligen utgjorde skandinaviska stammar som migrerade till Polen och vidare sydväst, men däremot finns belägg för att sydskandinavisk kultur under bronsåldern utövade stort inflytande i den gotiska regionen i nuvarande Polen. Under alla omständigheter antas gotiskan ha varit närbesläktad med den urnordiska som då talades i det som vi idag kallar Sverige:

6 wesunuh þan sumai þize bokarje jainar sitandans jah þagkjandans sis in hairtam seinaim: 7 ƕa sa swa rodeiþ naiteinins? ƕas mag afletan frawaurhtins, niba ains guþ? 8 jah suns ufkunnands Iesus ahmin seinamma þatei swa þai mitodedun sis, qaþ du im: duƕe mitoþ þata in hairtam izwaraim? 9 ƕaþar ist azetizo du qiþan þamma usliþin: afletanda þus frawaurhteis þeinos, þau qiþan: urreis jah nim þata badi þeinata jah gagg? 10 aþþan ei witeiþ þatei waldufni habaiþ sunus mans ana airþai afletan frawaurhtins, qaþ du þamma usliþin: 11 þus qiþa: urreis nimuh þata badi þein jah gagg du garda þeinamma. 12 jah urrais suns jah ushafjands badi usiddja faura andwairþja allaize, swaswe usgeisnodedun allai jah hauhidedun mikiljandans guþ, qiþandans þatei aiw swa ni gaseƕun.

De tidiga urnordiska runstenarnas fragmenterade språk uppvisar klara likheter med gotiskan, och det är också möjligt att forngutniskan på Gotland i någon mån påverkades av gotiskan. Expertisen lutar dock åt att gutniskan är en mer självständig fragmentering av urnordiskan, och således inte är en avledning ur fornnordiskan. Det ger stöd åt teorin om isolering som kraft för både arkaismer och novationer.

Men med gotiskan och urnordiskan närmar vi oss den bortre gränsen för de germanska språken, som en tidig utveckling av urgermanskan, vars vagga anses ha stått i södra Skandinavien och det vidare östersjöområdet. All senare utveckling från urgermanskan måste således betraktas som «förfall» från ett ursprungligen högtstående och ädelt språk, om man får tro svenskans många belackare nu och då.

Men redan urgermanskan var stadd i våldsamt «förfall», i alla fall enligt teorin om urindoeuropeiska (PIE, protoindoeuropeiska) som tidigast kända stam. Urgermanskan hade färre kasus, färre tempus eller aspekter i verb och färre modus än vad PIE hade. Urindoeuropeiskan antas på goda grunder ha uppstått på stäppen i ett område kring Svarta havet och Kaspiska havet runt år -4500, och dess utövare ska senare i perioder ha migrerat i alla väderstreck, för att sedermera ge upphov till de germanska, italiska, keltiska, slaviska, indoiranska, hellenska och anatoliska språkfamiljerna. För detta finns inte bara lingvistiska belägg, utan även arkeologiska och genetiska; spridningen är väldokumenterad.

Beridet stäppfolk med hjulförsedda vagnar och en för tiden avancerad kultur kunde således utöva stora mått av kulturimperialism i vidsträckta områden befolkade av jämförelsevis efterblivna hövdingariken. Det handlade inte så mycket om militär underkuvning som kulturell assimilation, inte helt olikt svenska språkets utveckling under lågtyskans inflytande, fast i större potens. Latinets utbredning under Roms storhetstid är en annan parallell.

En annan liknelse är kristendomens expansion som romersk statskyrka. Ett för tiden attraktivt socialt system anammades av lokala eliter, och med den ett helt kulturellt system, inklusive språk (latin). Indoeuropéerna hade sålunda en för tiden högkulturell och högteknologisk fördel, som medgav vida spridning i ett ofantligt stort område med låg befolkningsdensitet. Det hade inte kunnat upprepas i en senare tid.

De många indoeuropeiska språkfamiljerna utvecklades därför genom gradvis kulturell assimilation under många sekler, varvid lokala språk gav «färg» åt det indoeuropeiska systemet, precis som vulgärlatinet hade olika «smak» i olika koloniserade områden under Rom, «smaker» som senare skulle ge de moderna romanska språken. Urgermanskan var härvidlag den allra sista förgreningen ur PIE, och dess «färg» beror således av det eller de helt okända språk som talades i regionen dessförinnan.

Vid det laget hade den lokala varianten av PIE med all säkerhet redan «degenererat» i ett enklare och mer analytiskt stadium, eftersom vi vet att det är resultatet av språklig friktion. Därav följer att den germanska språkbildningen redan från början var mer analytisk och mindre syntetisk än tidigare förgreningar.

Svenskan är således i den absoluta grunden ett sent indoeuropeiskt språk med rötter i trakterna kring dagens Ukraïna, fonetiskt färgat av dåtidens lokala språk i Skandinavien och östersjöområdet, självständigt vidareutvecklat och förgrenat i den germanska språkfamiljen, och sedermera kraftigt påverkat av andra språk i först den germanska familjen, och senare den romanska, ideligen statt i riktning mot mer analys och mindre syntes.

Om man med «förfall» menar allt större avsteg från en rik formlära, har alla språk i Europa förfallit sedan antiken. Latin hade en rik morfologi, men den var fattig i jämförelse med klassisk grekiska. Romanska språk utvecklade ur vulgärlatin har förlorat stora delar av latinets syntetiska struktur, men har bevarat avsevärt mer än de germanska moderna språken (och till viss del även nyutvecklat böjningsmönster för vissa tempus). Och i de germanska språken har isländskan alltjämt rikast formlära, följt av tyskan, medan engelska och de skandinaviska språken är betydligt mer analytiska. Även i slaviska språk finns en (mindre) divergens, med ryskan som mest aktiv medlem.

Riktningen förefaller vara entydigt från syntes till analys, just på grund av ständig friktion mellan närbelägna språk, eller genom påverkan av stora grupper andraspråkstalare (afrikaans förlorade nederländskans morfologi så). Om man ska jämställa detta med «förfall» i civilisatorisk mening, har vi hela tiden rört oss mot ett allt primitivare stadium sedan grekiska och senare latin dominerade Europa. Som en konsekvens måste även det urindoeuropeiska språket ha motsvarat den förnämsta civilisation världen någonsin har skådat, det vill säga beridna nomader från den ryska stäppen… kanske ändå inte en helt rimlig hypotes.

Den stora frågan är således varför urindoeuropeiskans formlära var så oerhört rik till att börja med, eller hur morfologi överhuvudtaget uppstår i språket. Med utgångspunkt i hur syntesen bryts ned, kan man då slå fast att den måste byggas upp under motsatta förhållanden, det vill säga i små samhällen som under lång tid är relativt isolerade och förskonade från språklig aggression.

Utan yttre påverkan tenderar sådan grammatikalisering flektera språk för att det ger den mest kompakta och effektiva kommunikationen. Det är således ingen tillfällighet att nordamerikanska indianspråk ofta är höggradigt flekterande. På samma sätt är inuitspråk som grönländska polysyntetiska, där mängder av morfem bakas in i ett enskilt ord.

För barn spelar det ingen roll om ett språk är syntetiskt eller analytiskt, eftersom barn har en hög plastisk förmåga att absorbera vilken som helst befintlig struktur. Men för vuxna som lär sig ett andraspråk är syntetiska språk svårare att anamma, och om många sådana L2-talare existerar i ett språkområde sker till slut nedbrytning, helt enkelt för att det är mest ekonomiskt för ömsesidig kommunikation.

Med en analogi från datalogin kan syntetiska språk liknas vid lågnivåspråk, som är minneskompakta och snabba, medan analytiska språk är högnivåspråk med större minneskrav för att kunna bearbeta syntaxen. Barn «kompilerar» båda språkformerna lika effektivt, medan andraspråkstalare har lättare att «tolka» de syntaktiskt rikare analytiska språken.

Med denna utredning kan vi slutligen slå fast att svenskan inte är stadd i «förfall», utan i kontinuerlig utveckling och raffinering för att kunna hantera en allt mer komplex omvärld. Språket kommer alltid att anta den form som är mest effektiv för utövarna, under de förutsättningar som i varje period är givna. Därmed inte sagt att den i varje ögonblick givna formen inte ska vårdas.

Med viss möda har vi i det tidigare tolkat en urnordisk (150/800) runtext från 500-talet, samt på djupet granskat språket i en fornsvensk (1225/1526) lagtext från 1225. Under sju hundra år förändrades språket radikalt, och skulle så göra även under de kommande åtta hundra åren fram till vår tid. Men hur, och varför?

Språket är ett redskap för kommunikation. Det är med detta verktyg vi förhåller oss till varandra, förmedlar information, bedriver handel och idkar kultur. Förändringar i omgivningen kan således ge upphov till förändringar i språket, till exempel när nya termer lånas in från andra miljöer eller när en socioekonomiskt stark region påverkar en annan.

Men även utan påverkan utifrån sker en naturlig språklig drift, exempelvis att ljudvärden för vokaler och konsonanter ändras. Ibland sker det över ett helt språkområde, som när fornnordiskan och senare varianter slopade respektive bildade diftonger, införlivade nya mjuka vokaler som ö och y (och därmed också förändrade föregående konsonantvärde), samt lät erodera th och dh till förmån för t och d.

Sådana ljudvärden kan även anta regionala skillnader, varvid dialekt uppstår, även om det grundläggande språket i allt väsentligt är gemensamt. Dialektala mönster kan vid mer påtaglig drift leda till klyvning, som i fornöstnordiska och fornvästnordiska, sedermera förgrenade i de skandinaviska språken. Lämnat i stort åt sig självt kan ett talat språk förändras till oigenkännlighet under tidens försorg.

Yttre påverkan har alltid funnits, men den var i Sverige kanske mindre omfattande under tidigare epoker, i avsaknad av större politiska formationer. Små hövdingariken hade vanligtvis bara lokalt inflytande, medan större entiteter som Rom hade förmåga och resurser att omdana halva kontinenten och påtvinga befolkningar sitt språk. Ett undantag ges av vikingatidens expansiva räder och erövringar i främmande land, då mindre klaner i samlad verkan utan central auktoritet utövade stort inflytande i delar av Europa.

Inte minst har det engelska språket formats av vikingarnas invasioner. Det rör sig då inte bara om lånord, utan om mer grundlig påverkan, som ordföljd och grammatik, element som vanligen inte påverkas av externt tryck. Fornengelskans gradvisa övergång till medelengelska kom sig bland annat av nednötning av flekterande mönster, eftersom den grammatiska böjningen av i övrigt identiska ordstammar orsakade språkförbistring mellan den tidigare och den nya populationen.

Den fornengelska som koloniserande angler och saxare talade var förvisso ett germanskt språk, med en rad keltiska tillskott, och därför kunde man ändå göra sig hjälpligt förstådd med de fornnordiska vikingar som började populera ön under 800-talet. De skillnader som förelåg eroderades och omdanades med tiden, även efter den normandiska invasionen 1066, av helt praktiska skäl: minsta motståndets lag.

Nyckeln i att förstå detta skeende ligger i de båda språkens relativa närhet. Visserligen kom franskan att ha ett enormt inflytande över engelskan, men bara med avseende på vokabulär; normanderna påverkade inte alls den grundläggande grammatiken, medan vikingarnas avtryck bestod i att engelskan blev mer analytisk (ickeflekterande).

Det var inte så att vikingarna kom med ett analytiskt språk, utan det var lika syntetiskt som fornengelskan. Men när respektive språks syntetiska mönster inte harmonierade, så bröts båda ned och bildade ett analytiskt amalgam. Samma fenomen skulle senare ske i skandinaviska språk, av liknande skäl. Samtidigt har de germanska språkens egenhet av att lägga betoningen på första stavelsen underlättat deflektion i allmänhet.

Vikingarna hade inte samma påverkan i Normandie, just på grund av avståndet mellan språken, utan tillförde i stort bara nya ord. Å andra sidan hade de germanska frankerna större inverkan på dåtidens galliska vulgärlatin, vilket sedermera kom att leda till franskans distinkta prägel och avsaknad av verbflektering i det talade språket, liksom åtföljande subjektstvång (fr. je suis, sp. soy, lat. sum). Men i skrift kvarstod ändå den syntetiska strukturen.

Sverige var under vikingatiden i huvudsak ett bondesamhälle, och dess befolkning påverkades inte nämnvärt i kulturellt hänseende av vikingarnas yttre expeditioner. Men med vikingarna fick den blivande nationen smak för handel, och med handelsplatsen Birka blev området föremål för omfattande utbyten av olika slag.

Inte minst pockade kristendomen på uppmärksamhet. Missionärer agerade spjutspets i en kulturell aggression, som senare skulle omintetgöra den gamla ordningen. Den blivande nationalstaten Sverige, liksom motsvarigheterna i Danmark och Norge, hade intresse av ett djupare samröre med kontinenten, och antagandet av den kristna läran var därmed ett slags entrébiljett till den tidens europeiska union.

Med kristen auktoritet kunde de tidigare svaga kungarna stärka sitt grepp, och därmed sin förmåga att beskatta medborgarna och påbörja ett nationsbygge. Från kontinenten hämtades den latinska skriften och färdiga system för administration och rättskipning, liksom kultur och teknik. Därmed hade man lagt grunden för en omfattande påverkan även av språket.

Religionen i sig gav förvisso en mängd tillskott i vokabulären, som kyrka (PG *kirikǭ, gr. kuriakòn dôma, herrens hus) och kloster (lat. claustrum), men hade ingen egentlig inverkan på svenskan som sådan. Däremot har religionen en fast punkt i skriften, som därmed kan tas som utgångspunkt för en komparativ analys av svenska språket i olika epoker.

Under yngre fornsvensk tid (1374/1526) renderades Genesis, eller Första moseboken i en senare försvenskning, på följande vis, efter en handskrift i Vadstena från 1502. Det rör sig om så kallde lektier för nunnor i kloster att läsa för religiös inspiration, varvid bibeln naturligtvis var en given källa:

J Första timanom tha all tingh waro skapat, Tha skop gudh himel oc iordh Jordhen hon war än thom oc onyth oc mörker war ower all element, Oc gudz andhe gaffs ower alla elementa, Tha sagdhe gudh wardhe lyws, Oc genstan j samma ordhe wardh lyws, Oc gudh han saa oc wndherstodh at lywset war nyttogt oc gaat, Oc thy at skildhe han lyws oc mörker, lyuset kalladhe han dagh oc mörkret nat, Oc ther mz wardh qwäldher oc morghon Första daghen ther näst sagdhe gudh wardhe fästa oc stadughet mit j watneno, Oc the fästan hon skili watn fran watne, Oc gudh han giordhe fästo oc stadughet, Oc mz the fästonne, thz är mz enom stadwghom hymel Tha at skeldhe gudh thz watnet som war wndher hymilenom, fran thy watnena som war owan för hymlenom Oc thy kalladhe gudh fästona oc stadoghetena hymil, Oc swa war fran qwälle oc til morghon annar daghen.

Den irreguljära ortografin och interpunktionen åsido ser man här en rad egenheter som kännetecknade fornsvenskan. Gud skop himmel och jord, det vill säga stark preteritumböjning istället för det numera svaga skapade (PG *skapjaną). Istället för det senare begynnelse användes i första timman, med dativformen timanom. Jordhen hon visar hur levande genussystemet ännu var, med jordh i femininum. Istället för det senare använda öde används onyth, det vill säga onyter eller onyttig som term för en ännu ej nyttjad jord.

Från latinets elementum syns här lånordet element, även i formen elementa med latinsk pluralbildning. I fornsvenskan skulle en sådan böjning svara mot genitiv. Verbet sæaghia (säga) hade i preteritum tredje person formen sagdhe, som sedermera skulle utvecklas mot sagde och sade (eller informellt sa). Fornsvenskans sea, eller se med modernt språkbruk, hade preteritumformen saa, medan vi senare har såg på grund av vokalskifte.

Numera betyder understå att företa sig något eller att drista sig till något, men i fornsvenskan var betydelsen snarare att förstå, förnimma eller mena något. Gud wndherstodh innebär således att han (in)såg att det var gott. Formerna mz (m.) och thz (d.) är förkortningar för med och det, och z användes således som interpunktion, antingen för punkt eller semikolon.

Formen annar är nominativ maskulinum singular för det vi numera betecknar med andra (då ackusativ maskulinum plural). Av de tjugofyra böjningsformerna skulle bara andra, annan och annat överleva, jämte den udda genitivformen annars och sammansättningar med annor- (annorlunda).

Religiösa skrifter har en tendens att vara konservativa, och redan den här texten är gammalmodig för sin tid. Den speglar inte den roll Hansan under yngre medeltid kom att spela i handel, kultur och stadsliv, liksom i språket. Det religiösa skriftspråket blev å andra sidan normsättande, och gav därmed en viss stadga åt svenskan.

Hansan förde med sig ett betydande lågtyskt inflytande, som kraftigt påverkade den yngre fornsvenskan. Det är nu kasusformerna bryter samman, på samma sätt som i vikingarnas England, samtidigt som vokalerna förändras (stora vokaldansen). Tha i texten ovan blir således thå i en senare översättning, och senare även tå och då i nusvenskan. Med Gustav Vasas bibel av 1526 anses den äldre nysvenskan därför ha trätt i kraft. Vårt bibelavsnitt i en rendering från 1541 tar sig följande form:

J Begynnelsenn skapadhe Gudh himmel och iord. Och iorden war ödhe och toom, och mörker war på diwpet, och Gudz ande sweffde offuer watnet. Och Gudh sadhe, Warde liws, Och thet wardt liws, Och Gudh sågh liwset at thet war gott. Tå skilde gudh liwset jfrå mörkret, och kalladhe liwset, Dagh, och mörkret, Natt. Och wardt aff affton och morghon förste daghen. Och Gudh sadhe, Warde itt fäste emellan watnen, och åttskilie watn jfrå watn. Och gudh giorde fästet, och åttskilde thet watnet som war vnder fästet, jfrå thet watn, som war offuan fästet. Och thet skeedde så. Och Gudh kalladhe fästet, Himmel. Och wardt aff affton och morghon, then andre daghen.

Den tidigare dativformen watneno är nu reducerad till oblik form watnen, och på samma sätt är adjektiv och andra substantiv rensade från ålderdomliga kasusformer (enom, stadwghom, hymilenom). Ordet begynnelsenn indikerar plattyskt inflytande (beginnen), och ord med den lokativa partikeln be- som prefix skulle hädanefter komma att omfatta stora delar av svensk vokabulär.

Ordet sweffde, av sväva, är från lågtyskans sweven. På samma sätt har qwäldher (kväll) övergått i affton, från lågtyskans avent, även om ordet fanns i fornnordiskan (aptan). Även skeedde (av ske) kommer från lågtyskan, i form av schên (hända). Samtidigt hade Hansans inflytande försvagats redan under den äldre nysvenskans tid, och högtyskan började göra sig mer gällande.

I Begynnelsen skapade Gudh Himmel och Jord. Och jorden war öde och toom, och mörker war på diupet, och Gudz Ande swäfde öfwer watnet. Och Gudh sade: Warde Lius, och thet wardt lius. Och Gud såg liuset at det war godt. Tå skilde Gudh liuset ifrå mörkret. Och kallade liuset Dagh, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon then förste dagen. Och Gudh sade: Warde ett Fäste emellan watnen, och åthskilje watn ifrå watn. Och Gudh giorde fästet, och åthskilde thet watnet som war vnder fästet, ifrå thet watn, som war ofwan fästet. Och thet skedde så. Och Gudh kallade fästet Hiummel. Och wardt af afton och morgon then andre dagen.

I Karl den XII:s bibel från 1703 (ovan) kvarstår den nysvenska formen, men ortografin har blivt mer stram. Boktryckarkonsten hade medfört ett behov av att standardisera stavning och typografi, och på den vägen rensades språket från en del överflödiga former som ff, dh och gh. För ett modernt öga är texten nu någorlunda läslig.

Någon verklig standardisering förelåg dock inte förrän Svenska akademien instiftades 1786, men inflytelserika förläggare och andra aktörer hade dessförinnan i praktiken tvingat fram en mer enhetlig ortografi, och den yngre nysvenskan (1732/1906) växer på så sätt fram under upplysningstiden. Olof von Dalins Then Swänska Argus (1732/1734) brukar tas som utgångspunkt för epoken, och det kan vara värt att citera ett stycke av den för tiden lediga stil som brukades:

God dag, Swenska Fruentimmer! Det war länge sedan man gaf Eder från trycket en så förtrogen helsning. Wåra Lärda synas oförsiktiga i det de antingen skrifwa det I icke förstån, eller ock gå Ehr aldeles förbij, liksom den Satzen intet woro sann, at den som står wäl hos Ehr, kan uträtta hwad han wil. Edert Kön tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet och Eder Gunst är mångens lycka, antingen han är lyckan wärd eller intet; Derföre är jag nu så slug, at til Ehr ställes ett af mina första ark. Den ähran tilkommer ock wärkeligen ett så ädelt kön at få första Visiten, och jag hoppas at I tagen mig wäl emot. Dock at I icke mågen förakta min stora ödmiukhet, så will jag säija Ehr, at jag icke kommer til Ehr, som en smickrande Cavalier, hwilken ärnar med falsk ödmiukhet, söta ordalag och liufligt flaterie winna Eder wänskap.

Lågtyskt eller tyskt inflytande i denna text är fruentimmer (vrouwentimmer), trycket (drückerīe), förtrogen (vertrauen), försiktig (vorsichtig), förstå (vorstān), förbi (vorbi), sats (ännu i tysk stavning Satz), beherska (beherrschen), klot (klōt), gunst (gunst), slug (slug), ställa (stellen), ark (ark, lat. arcus), ära (era), verkligen (würkelich), ädel (edel), hoppas (hopen), dock (doch, nyinlån av fsv. þo), mågen (magan), förakta (vorachten), smickrande (smicken) samt falsk (valsch).

Strindberg hävdade att svenskan inte är annat än «plattyska i tolv dialekter», och i det hade han kanske inte helt fel; svenskan har förvisso i stora drag relexifierats i västgermansk riktning. Många av orden här är emellertid redan sedan yngre fornsvenska etablerade i språket, medan nysvenskan allt mer färgas av den för tiden dominerande franskan. Cavalier, visit och flaterie är några tidstypiska ord.

Karakteristiskt för nysvenskan är nedbrytning av verbkongruens, det vill säga kongruensböjning av verb efter person och numerus i sex former. Fornsvenskan hade alltjämt full kongruens, men i nysvenskan slopades böjning efter person successivt. I tal försvann även böjning i numerus helt under stormaktstiden, men kvarstod i skrift. Som en följd av detta bruk uppstod subjektstvång, det vill säga obligatorium att använda pronomen eller namn för att bestämma verb – morfologi ersätts av analytisk syntax.

Personkongruens i nysvenskan kännetecknades av särskilda plurala verbformer: jag/du/han kommer i singular, men vi/I/de komme/kommen/komma i plural. Pluralformerna i första och tredje person förenades under den yngre nysvenskan (vi/de komma), men den särskilda formen i andra person plural kvarstod. jag hoppas at I tagen mig wäl emot i texten ovan illustrerar detta bruk.

Pronominet I utvecklades sedermera till ni genom att verbändelsen -n assimilerades, det vill säga kommen I blev komme ni. Tilltal med ni var à la mode i hovkretsar, även om man där vanligen använde franskans vous. I ytterligare ett senare skede fusionerades formerna: vi/ni/de komma, dock alltjämt enbart i skrift; i tal användes uteslutande kommer.

Ortografiska förändringar under nysvenskan bestod i rensning av dubbeltecknade vokaler (toom blev tom), liksom övergång av ij till i samt i till j (diupet blev djupet). Tonande z skrevs sedermera med s (gudz Ande blev Guds ande), och qu övergick i qv och sedermera i kv (quinna, qvinna, kvinna). Bibeln eller den heliga skrift (1917) framträder därför i nusvensk skepnad:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: «Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: «Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.» Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Men helt modern är ändå inte 1917 års bibelöversättning, vilket framgår av den fortsatta läsningen: Och Gud sade: «Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.» respektive «Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda.» Konjunktiv och plurala verbformer är alltjämt framträdande, trots att ingen talade så för hundra år sedan.

Författare och förläggare gick i bräschen för att avskaffa plurala verbformer även i skrift, medan tidningar var mer konservativa; först under krigsåren blev tidningstexten mer ledig, medan lagtexter fick moderna verbformer först för femtio år sedan. Även ortografin har fortsatt att utvecklas mot en mer homogen form, inte minst tack vare reformer etablerade i den obligatoriska undervisningen.

I bibeltexten förekommer alltjämt verbet varda, som sedan länge hade ersatts av bliva (från lågtyskans bliven) i både tal och skrift. Verbet lever dock kvar i dialekt (han vart arg) och i vissa avledningar (i vardande). Bibel 2000 tar slutligen fasta på detta, och har egentligen bara kvar det ganska ålderdomliga begynnelsen (2134 års bibel kommer att skriva början):

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: «Ljus, bli till!» Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: «I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.» Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Av denna exposé över språkets framväxt från fornsvenskan till dagens mål, ser vi att äldre former ideligen samexisterar med nyare i ett kontinuum under en längre tid. Även vår nusvenska uppvisar förstås denna egenhet. Språket i filmer och radioutsändningar från 1940-talet är markant annorlunda från det som används idag, men det är väl att märka, att sådant vårdat språk i många fall var konstlat teatraliskt (kanske av ljudtekniska skäl). Personer födda på 1930-talet talar inte annorlunda än tjugoåringar, i fonetisk och grammatisk mening, men samtidigt är det nog så att människor anpassar språket under sin levnad.

Tidigare perioders titelsjuka (professorn, konduktören) har sedermera resulterat i en du-reform, där fornsvenskans naturliga du åter har tagits till heders. Här finns i den moderna samtiden en yngre generation som har lagt sig till med upplysningstidens niande, faktiskt på ett helt korrekt sätt. Men det upplevs av äldre personer, som vanligen är föremål för tilltalet, som förolämpande, eftersom enkelt tilltal med du eller ni under 1800-talet var förringande. Faktum är att tilltalet ni då var avsett att vara hövligt, men det uppfattades ändå som förklenande tillmälen från en överhet som själv krävde titulering.

Hövlighetsformen I i andra person plural användes under medeltiden för tilltal av kungligheter, adel och andra högre ståndspersoner, och utgjorde en kulturell import. Samma fenomen gjorde sig gällande en period under frihetstiden, särskilt i hovkretsar, där man dock vanligen använde franskans vous. Bruket har aldrig etablerats i fastare mening, och är således väsensfrämmande för svenskan. Det naturliga tilltalet i språket är sedan forna tider du, och därför finns ingen egentlig grund för att yngre generationers samtida pluraltilltal kommer att fortleva.

Ytterligare en egenhet i samtidens språk är det politiskt motiverade bruket av hen, det vill säga ett könsneutralt pronomen i tredje person. Här har vi redan fyra befintliga pronomen, och det strider därför mot den allmänna utvecklingstendensen att på konstgjord väg införa ett aldrig tidigare nyttjat pronomen. Språk går att reformera centralt, men just denna nymodighet torde av allt att döma ha små förutsättningar att bestå. Snarare är det så att genus förr eller senare en gång för alla elimineras ur språket.

Från sekelskiftet härrör en annan form av språkplanering från centrala instanser, nämligen i hur man renderar årtal i det tjugoförsta århundradet och bortom det. Här fann en del språkvetare (?) att det vore «logiskt» att fortsätta följden artonhundra och nittonhundra med «tjugohundra», men den sortens logik känner inte språket. Istället gäller minsta motståndets lag, så att kommunikationen blir så effektiv som möjligt.

Det betyder i praktiken att antalet stavelser minimeras. Ar-ton-hund-ra utgör fyra stavelser, ett-tu-sen-åt-ta-hund-ra hela sju. Tju-go-hund-ra har fyra stavelser, men två-tu-sen bara tre. Därför är tvåtusen mer korrekt än «tjugohundra», och artonhundra mer riktigt än «ettusenåttahundra». Folk fortsätter att se filmen Tvåtusenett och åka X tvåtusen, medan statstelevisionen och andra instanser med kommenderat språk alltjämt använder konstlad svenska – den kommer inte överleva. Å andra sidan finns ett än kortare sätt att uttala moderna årtal, nämligen på formen tjugo sjutton, ett bruk som har utvecklats organiskt i populasen.

Förväxling av de och dem är förbluffande vanlig, och tycks ha sitt ursprung i avvikande ortografi. En bildad gissning är att formerna småningom – kanske om hundra år – jämkas samman i en enda dom, även i högre skrift. Det skulle ligga i linje med tidigare förenklingar, men bromsas samtidigt av samma slags konservativa krafter (som de flesta av oss är en del av).

Den omfattande samtida invandringen har förutsättningar att förskjuta språket i ny riktning, först och främst med avseende på fonetik, kanske mindre i grammatik – svenskan är redan i det närmaste fullt analytisk. En del krafter verkar redan för att konstlat inlemma blattesvenskan i den allmänna vardagen, men även utan sådana grepp kan en språklig förändring ske över tid. Verkan är då den samma som under andra tider då utländska språk har haft inflytande.

En betydande skillnad är dock att de invandrade språken är avlägsna den germanska familjen, och dessutom har låg socioekonomisk status. Då svenskan har tagit till sig främmande element har det alltid skett från socioekonomiskt starka språk, från lågtyska och franska till tyska och dagens engelska. Därför sker ingen betydande ström av arabiska och syriska lånord till svenskan, och den ganska omfattande mängd arabiska lånord som redan existerar stammar således från en tid då regionen blomstrade, och är vidare inlånad i flera led.

Därtill kommer att rinkebysvenska och andra varianter oftast är övergående, i det att andra generationens invandrare tar till sig svenskan i skolan. Kvar finns bara enklaver med utpräglad blattesvenska, som har föga möjlighet att förskjuta språket, annat än via populärkultur. Men givet en kritisk massa, förändrad status för vissa grupper, samt införlivande av element från de många andraspråk som är fullt levande i samhället, kan svenskan ändå komma att påverkas över tid.

Under medeltiden hade religion och handelsmän avgörande inflytande över språkutvecklingen, och med tryckkonsten fick författare, förläggare, tidningar och journalister en framskjuten position. Senare har även staten blivt en central aktör i att standardisera och i någon mån förändra språket, inte minst genom utbildningsreformer. Till exempel är skrivtroget uttal och ickedialektal normsvenska resultat av statlig påverkan.

Professionella medieaktörer har alltjämt makt över språket, men numera har tryckpressen 2.0 (internet) förskjutit balansen något. Centraliserade direktiv har mindre verkan när allt fler oberoende röster gör sig gällande, samtidigt som tidigare aktörer tappar mark. Nätet är således en utmärkt jordmån för nytt språk att växa fram på organisk väg. Det kommer att ske steglöst och för oss nästan omärkligt, precis som i tidigare epoker, men över tid med omfattande verkan. Hur är oklart och omöjligt att förutspå, men internationell påverkan torde vara en självklar beståndsdel.

Därmed har vi tecknat en kontur av hur den framtida svenskan kan komma att gestalta sig, med ledning av historiska mönster. Vi har ett ganska gott grepp om hur språkliga förändringar har skett och sker, men ändå återstår ett antal fundamentala funderingar kring varför. Låt oss återkomma till det i en avslutande analys.