Kategorier
Kina Kultur

Guldharens år inleder våren

I den gamla germanska runkalendern inföll nyåret på den första fullmånen efter vintersolståndet. I år inföll denna fullmåne den 19 januari, som firades med en traditionell disting.

En variation på det temat är att istället beakta den andra nymånen efter vintersolståndet, och vi har då det kinesiska nyåret, som i år infaller idag den 3 februari. Det är den allra största och viktigaste tilldragelsen i kinesisk kultur, och ett slags motsvarighet till vår jul vid vintersolståndet – en närmast ofattbar mängd resor görs inom Kina under den period nyåret firas.

Precis som för gamla germanska kalendrar tar man i den kinesiska bondekalendern hänsyn till både solens och månens rörelser, ty om man enbart beaktade månen skulle året driva med 11–12 dagar per år och årstiderna skulle avlänkas från månaderna. En strikt solkalender har motsvarande brister.

Den gregorianska kalender vi numera använder överallt i världen är inte en strikt astronomisk kalender i denna mening, utan istället en aritmetisk kalender med grund i äldre astronomiska förlagor. En aritmetisk kalender har fördelen att den är enklare att hantera, med färre rörliga dagar, men å andra sidan är den imprecis och måste justeras med skottår och skottdagar – att jämföra med astronomiska kalendrar som är evighetsmaskiner.

Om den aritmetiska kalendern är bra för administration och vardagsbestyr är den astronomiska desto mer lämplig för kulturella ändamål, som att fira årstidernas växlingar och andra fenomen i naturen. Fördelen med att låta helgdagar ta avstamp i sådana astronomiska och andra naturliga fenomen är förstås att det rör sig om universella och inkluderande företeelser där alla kan känna samma grad av gemenskap, till skillnad från de strikt politiska helgdagar som religiösa tilldragelser eller exempelvis första maj utgör – sådana helgdagar är exkluderande och förutsätter att man tillber rätt gud eller har rätt slags politiska värderingar.

Få människor, om någon, torde ha något emot solen eller månen, de «gudar» vi «tillbad» i den ursprungliga kulturen innan ökenreligionen kom, vilket är varför midsommar, midvinter (jul) och andra astronomiskt betingade fenomen har denna universella giltighet. Invandrare med olika religiösa preferenser kan utan vidare inkluderas i dessa festiviteter.

Självklart finns i varje sådan tillämpning kulturella särdrag, och det finns inget särskilt universellt i exempelvis den kinesiska drakbåtsfestivalen – men heller inget exkluderande. Kräftpremiär eller firande av vårens ankomst kräver inte att man tar ställning till något, så som man implicit gör om man deltar i socialistiska första maj-firanden.

I det kulturellt karga landet Sverige har vi sedan länge gjort oss av med stora delar av vårt rika ursprungliga kulturarv; det har dels perverterats av religiösa inkräktare, dels rationaliserats in i en aritmetisk jobblinjetillvaro. Vintersolståndets jul infaller således alltid den 24 december, medan midsommaren alltid infaller på en fredag, oberoende av de egentliga solstånden.

Därför är det kanske inte så konstigt att man med viss avund betraktar den rika kultur som bland andra Kina uppvisar för en häpen värld, en kultur som vibrerar kring den klassiska sol-måne-kalendern och vars helgdagar i princip alltid rörligt följer månens och solens precisa rörelser.

Även vi i västerlandet har ju en «zodiak» med djur, men den har mest antagit dimensioner av kvasivetenskapligt trams i form av horoskop och annat. Den kinesiska kalendern är å sin sida en evighetskalender utan fixa årtal och med en periodicitet på 60 år, enligt sexagesimal räkning (talet 60 som bas har använts i många kulturer för att det är ett tal med många delare och därför praktiskt att använda i olika sammanhang).

Således finns ett ytterligt komplicerat system med tio himmelsstammar, tolv jordgrenar och fem element som bygger namnet på året, varvid man traditionellt tillfogar den innevarande regenten för att närmare precisera perioden.

I år är i kinesisk tideräkning således dels 公元2011年 (gōngyuán 2011 nián, 2011 allmän tideräkning), dels 辛卯年 (xīnmǎo nián, det 28 året i den 60-åriga cykeln) med den åttonde himmelsstammen 辛 (xīn, lidande) och den fjärde jordgrenen 卯 (mǎo, tapphål).

Det är också 立春 (lìchūn, vårens början) enligt de 24 soltermer som året delas in i, eller mer allmänt 春季 (chūnjì, vårsäsong) i termer av årstider. Det är vidare 正月 (zhēngyuè, första månaden) i termer av månader.

De tolv jordgrenarna har också korresponderande zodiakdjur, och 卯 (mǎo) svarar mot 兔 (tù, hare). I år är således i kinesisk tideräkning harens år, 兔年 (tùnián). Harpalten är vidare av en viss typ, nämligen av guld eller metall, 金 (jīn), som svarar mot himmelsstammarna 庚 (gēng) och 辛 (xīn). Eftersom det finns två varianter här skiljer man dem åt med 阴阳 (yīnyáng), varvid 辛 (xīn) svarar mot 阴 (yīn, mörk).

Noga räknat är det alltså 辛卯金兔年 (xīnmǎo jīn tùnián), eller förenklat guldkaninens år. Gott nytt kaninår heter på kinesiska 兔年快乐 eller tùnián kuàilè, som man gärna får utbrista om man träffar på en kines i dagarna.

Enkelt kinesiskt nyårsfirande
Kategorier
Filosofi Kina Kultur

Pietetslagar

Den som vänder blicken österut upptäcker snart att vägen är det viktiga. Vägen, eller ritualen, utförandet och så vidare står i skarp kontrast till tron, som är den viktigaste komponenten i kristen religion – greppet om tanken överskuggar allt annat i den kristna ideologin, medan detta i regel är oviktigt i österländsk filosofi.

Vägen, eller doktrinen, guiden med mera, skrivs på kinesiska 道 (dào), vilket är huvudet (首, shǒu) på en person som går (辶, chuò), det vill säga någon som praktiserar något. Den som till exempel tar lektioner i jūdō utövar således den mjuka vägen (柔道, róudào på kinesiska).

Dào i sig själv är en filosofisk morallära (daoism på ismernas västerländska) som länge genomsyrat österländskt tankeliv, inte minst i kinesisk kampsport och nyare avläggare som modern qigong-praktik. Dào är också integrerad i en del religioner, men är i grunden ett etiskt system, ett sätt att förhålla sig till omvärlden.

Den som till fullo vill omfatta kinesisk kampsport (武术, wǔshù = stridsmetod, eller ibland 功夫, gōngfu = skicklighet i största allmänhet) kan därför inte bara gå till den plats där vägen utövas (道场, dàochǎng, eller dōjō på japanska) och tro att det räcker med fysisk träning, utan måste också ägna tid åt att förstå den kompletterande etiken, 武德 eller wǔdé = stridsmoral.

I grunden för denna etik finns begreppet yīnyáng (阴阳, eller symboliskt ☯︎), som är tecknen för mörk respektive ljus, det vill säga två typiska motsatser. Den grundläggande tanken är att extremer bara kan finnas i relation till varandra, och är meningslösa i sig själva – fult kan bara finnas i relation till vackert, varmt i relation till kallt, aktivt i relation till passivt, kvinnligt i förhållande till manligt och så vidare.

Yinyang är således en form av dualism eller bipolaritet, där de extrema polerna (太极, tàijí) utgörs av sådana motsatspar. Harmoni uppnås när extremerna är i balans, vilket då betecknas 无极 eller wújí, utan extremer eller att vara gränslös. Alternativt kan detta betecknas 无为 eller wúwéi (utan att göra), eller ickeaktion – att göra något utan ansträngning, som gravitationen tvingar ner ett äpple; att gå vägen utan att tänka den.

I kinesisk kampsport utgör detta ansträngningslösa tillstånd idealet, antingen genom att man likt vatten bara glider undan en angripare eller genom att maximera kraft i ett anfall genom rätt rörelser. Wúwéi är att vara naturlig, att vara i harmoni, att behärska extremerna – härav följer de frysta rörelser som praktiseras i 太极拳 (tàijíquán, taijiboxning) och 气功 (qìgōng, andningsteknik).

För att uppnå 无极 eller wújí, det gränslösa, harmoniska tillståndet, måste man förutom fysisk drill också träna sinnet, genom att förstå de etiska ideal som skapar själslig harmoni. 武德 eller wǔdé – kampmoral – definierar ödmjukhet (谦, qián), ärlighet (诚, chéng), tillit (信, xìn), artighet (礼, lǐ) och rättfärdighet (义, yì) som fem grundläggande sociala dygder man måste praktisera i livet, även utanför dojon, liksom ett antal dygder för att bygga en stark själ: mod (勇, yǒng), uthållighet (忍, rěn), vilja (志, zhì) med flera. Det är ofta här den typiske karateutövaren i väst går vilse, oförmögen att förstå den filosofiska grunden till balansen mellan kropp och själ.

Dessa dygder är inte isolerade till kampsport, utan genomsyrar tvärtom livets alla discipliner i kinesiskt och österländskt tänkande. Yinyang och andra daoistiska principer återfinns som element i andra filosofiska system, som exempelvis det konfucianska, den traditionellt dominerande filosofin i Kina med omnejd.

De fem sociala dygder som listas ovan finns även i modifierad form i konfucianismen, och kallas där de fem konstanterna (五常, wǔcháng): välvilja (仁, rén), rättfärdighet (义, yì), artighet (礼, lǐ), vett (智, zhì) och tillit (信, xìn). Dygder som ärlighet (诚, chéng), förlåtelse (恕, shù), lojalitet (忠, zhōng) och så vidare finns i ymnighet som komplement, tillägg och följder, men det är de fem konstanterna som är viktigast.

Begreppet artighet (礼, lǐ) kan också förstås som ritual eller praktik, det vill säga det sätt på vilket man för sig eller hur man praktiserar vägen i det dagliga livet. Det är inte ritual i samma mening som i religioner, utan är rationella rutiner för att forma samspelet i ett samhälle, och ytterst ett sätt för att skapa ett harmoniskt samhälle med nöjda medborgare.

Till sådan ritual hör dygden att vara lojal (忠, zhōng), främst mot den egna familjen, sin partner, härskaren och vänner. Vi observerar här att sådan lojalitet definierar en hierarkisk struktur, och i detta fall även en patriarkal sådan – det är hustrun som ska vara lojal mot mannen, medan mannen ska visa kärlek och välvilja.

På samma sätt är äldre överordnade yngre, inte minst inom den egna familjen. En yngre bror ska visa respekt för en äldre, medan en syster traditionellt alltid står under en bror i rang, oavsett ålder. Barn i allmänhet förhåller sig till sina föräldrar som en hustru till sin man och en man till sin härskare: 君君臣臣,父父子子 (jūn jūn chén chén, fù fù zǐ zǐ = härskare ska vara härskare, ministrar ministrar, fäder fäder, söner söner) som det uttrycks på kryptisk klassisk kinesiska.

Begreppet kallas pietet eller 孝 (xiào, en kombination av tecknen 老, lǎo = gammal, och 子, zǐ = barn), och är den dygd som traditionellt reglerar barns uppförande gentemot sina föräldrar. Det är ett socialt kitt som binder samman generationer på ett helt annat sätt än i vårt västerland, även om det också medför en mer kollektivistisk hållning och avsevärt mindre utrymme för den egna individen.

Man kunde tro att det i det förment kommunistiska Kina inte funnes sådana gamla konfucianska dygdemönster, men även om Mao med all kraft sökte utrota allt gammalt misslyckades han kapitalt; man slår inte utan vidare sönder en flertusenårig kultur.

Således har konfucianismen på senare år återupprättats och mer eller mindre återtagits som informell statsfilosofi. När president Hu Jintao pratar om det harmoniska samhället (和谐社会, héxié shèhuì) är det en direkt anspelning på konfucianska ideal, särskilt som man i retoriken också nyttjar det konfucianska begreppet 小康 eller xiǎokāng för att beteckna ett socialt balanserat samhälle.

I praktiska termer kan detta ta sig underliga uttryck, som när man föreslår en pietetslag för att värna äldres hälsa och välmåga. Även om konfucianismen som filosofiskt ideal återuppväckts har Kinas modernisering inneburit att generationerna glidit ifrån varandra och individualismen stärkts, speciellt som ett resultat av ettbarnspolitiken.

I Kina finns ingen äldreomsorg av det snitt som vi har i Sverige, utan det faller delvis på barnens ansvar att sörja för sina åldrande föräldrar, som ett gensvar på föräldrarnas uppfostran av barnen. Generationerna binds på så sätt samman för livet, istället för att som här separeras i bestämda skikt – svenska ålderdomshem med ensamma åldringar som matas med storköksmat och glider omkring med rullatorer är förmodligen en mardröm för de flesta kineser.

En pietetslag är därför inget annat än formaliserat sunt förnuft i en kinesisk persons sinne, även om man förmodligen kan tänka sig de mest absurda konsekvenser av att en son eller dotter med lagens hjälp tvingas besöka sin mor och far på avlägsen plats. I Sverige skulle vi förmodligen kalla det för en symbollag, eller en morallag.

Och just eftersom vi redan har en hög med morallagar är det i princip inget som hindrar en motsvarande pietetslag även i Sverige. Även här finns demografiska problem, och speciellt finns problem med en eftersatt äldregeneration som lever ett torftigt liv på särskilda hem. Kristdemokraterna är sannerligen inga konfucianer, men nog skulle ett sådant förslag kring de äldre falla dem på läppen?

Det som ändå gör att ett sådant förslag inte har kraft att förverkligas i Sverige eller västerlandet är att individualismen är så mycket starkare här, och att vi inte har vägen eller ritualen som ideal; vår liberala lagstiftning är därtill främmande för den typen av sociala pliktlagar. Framförallt har vi ingen tradition kring pietetsideal, utan lämnar glatt våra äldre till hemmet – hur skulle vi annars få ihop våra «livspussel»?

I detta livspussel verkar dock ingen ta fasta på de sista årens bitar, de flesta av oss blir ändå gamla en dag.

Kategorier
Filosofi Kina Kultur

Trilogen: en modern, rationell och enhetlig filosofisk etik

I de monoteistiska religionerna från Västasien finns beskrivet en dekalog med tio budord, som legat till grund för den kristna moral som präglat stora delar av Västvärlden under lång tid. Det är en godtycklig samling etiska påbud, varav de två (eller tre) första upptar sanningsmonopolet med att bara ha en enda gud enligt det monoteistiska anspråket. Dessa bud kan i en modern och upplyst motsvarighet reduceras till budet att man inte ska ha någon gud alls, eftersom det inte finns något empiriskt stöd för en sådan hypotes. Den agnostiska tanken att det mycket väl skulle kunna finnas ett sådant väsen men att vi inte säkert kan veta måste förkastas, då det inte råder en likvärdig sannolikhetsfördelning mellan de båda alternativen – det allra sannolikaste är att det inte finns någon gud, och vi bör således förhålla oss till detta.

Övriga bud i dekalogen är högst godtyckliga påbud om att inte begå sådana handlingar mot andra som människor instinktivt värjer sig från, som mord och stöld. Det är inte moraliska utsagor i egentlig mening, utan just instinktiva; kring moral finns alltid delade meningar. Men man kan bygga en praktisk etik genom att generalisera detta hopkok av godtyckliga utsagor till ett påbud om att man inte ska handla mot andra så som man inte vill att andra ska handla mot en själv, det vill säga att man tillämpar ett empatiskt förhållningssätt till omvärlden med grund i en egoistisk betraktelse. Denna definition är inte huggen i sten, utan är relativt plastisk. Det enda man kan vara säker på är att instinktiva handlingar omfattas (och de omfattas även i juridisk lag, för säkerhets skull), men man kan bygga på med godtyckligt många personliga förhållningssätt.

I dekalogen finns också ett antal verkligt moraliska bud, som att man inte ska känna begär till sin nästas hustru eller andra ägodelar (den kristna kvinnosynen). Även detta synsätt kan reduceras till en allmän hållning om att man bör utplåna sin otillfredsställelse, det vill säga att man bör sträva efter att hålla sina laster i schack och inte låta sig kontrolleras av mer sjukliga begär till mat, sex, droger, pengar med mera. Det är ett påbud om att öva sig i självkontroll, det allra svåraste budet att efterleva.

En modern, rationell och enhetlig filosofisk etik kan då formuleras i tre enkla meningar, som vi av givna skäl kan kalla trilogen:

  1. Du bör inte ha någon gud
  2. Handla inte mot andra så som du inte vill att de ska handla mot dig
  3. Utplåna din otillfredsställelse

Vi noterar att det första budet är ekvivalent med ateism. Det andra budet stammar från Konfucius (孔夫子, Kong fuzi)* och är således konfucianism; det finns en omvänd variant i den senare kristendomen, men den är av positiv istället för negativ art, och utsäger att man ska handla mot andra så som man själv vill bli behandlad – en variant som av flera skäl är sämre. Det tredje budet är i huvudsak ekvivalent med buddism, en humanistisk lära för självkontroll. Ateism, konfucianism och buddism är sinsemellan förenliga, och just den kombinationen av livsåskådningar är vanlig i stora delar av Asien.


*) 己所不欲,勿施于人
Jǐ suǒ bú yù, wù shī yú rén
Själv allt inte önskar, inte utföra mot person (idiomatiskt: Allt det man själv inte önskar, bör man heller inte göra mot andra)

Från 论语 (Lúnyǔ, Analekterna), 15:23

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska siffror och bröllop

Brudpar i Shanghai lär spendera i genomsnitt 200 000 på sina bröllop, vilket motsvarar fem medelårslöner. Detta låter i förstone orimligt, men låt oss reda ut begreppen. I Kina finns en kollektiv social samvaro som nästan helt har avvecklats i vår individualiserade del av världen. Den stora tjocka släkten är i Kina alltjämt verklighet, med omfattande relationer mellan syskon, kusiner, sysslingar och så vidare, och relationerna spänner över alla generationer, från barn till gammal.

Utöver detta finns en likaledes horisontell relationskarta för vänner, arbetskamrater med mera, det kineser gallar guanxi (关系) eller relationer. Detta manifesteras således även vid bröllop, och gästlistan kan uppgå till hundratalet eller fler personer. Räknar man med ett snittpris på 2000 per skalle för två fulla middagar (inte luncher) och fri tillgång till sprit och cigaretter hamnar man således mycket lätt på totalkostnaden 200 000. (Vi exkluderar här den mer privata middagen och karaokefesten efteråt för enkelhets skull.)

Kostnaden för brudparet är dock ingen alls, eftersom de presenter i form av pengar som förväntas av gästerna med råge överstiger denna utgift. Uttrycket «många bäckar små» får här klar mening, och själva bröllopsceremonin är en gratis lunch. Utöver själva ceremonin tillkommer kostnader för fotografering och klädsel, men det är småpengar i en jämförelse, och täcks av överskottet från ceremonin.

Men man kan räkna på ett annat sätt också. För att överhuvudtaget kunna fånga en attraktiv shanghainesiska bör eller måste man (om man inte är utlänning) ha lägenhet och bil fixad, alternativt ha medel för detta i beredskap. Säg två miljoner för en trerummare och kanske 40 000 för en billigare bil. Oftast får åtminstone den äldste sonen dessa nödvändigheter gratis av föräldrarna, medan det kan vara mer knapert för yngre syskon och personer med mindre ekonomiska resurser. I sådana fall får man spara en längre tid eller ta lån.

Till själva bröllopet hör också smekmånad, diverse inköp och eventuellt en brudgåva – jag har själv bevittnat hur en egenföretagares gåva på 80 000 orsakade tårar och gräl. Dessa kostnader måste man i regel själv stå för, men detta är de egentliga utgifterna. Bröllop i Kina handlar inte särskilt mycket om kärlek, utan är ett sätt att positionera sig socialt, en affärsuppgörelse – precis som det har varit även i Väst under större delen av historien; kärlek är en mycket modern uppfinning i detta sammanhang.

Om själva ceremonin i Kina är traditionell och patriarkal, om än väldigt intressant och vacker, så är giftermålet som konstruktion i Kina föredömligt modern. Man har registrering av civiläktenskap och lämnar allt tingeltangel i övrigt till brudparet att själva bestämma över; det finns ingen statskyrka eller liknande som har något som helst inflytande i dessa spörsmål. Fast familjens vilja är å andra sidan lag.

Avslutningsvis ska vi reda ut det här med att extra många i Kina gifter sig i detta år 2009 allmän tideräkning, speciellt den nionde september. Det beror på att tecknet för siffran nio (九, jiǔ) låter exakt likadant som tecknet för «lång tid» (久, jiǔ). Det är nu inte den enda siffran som förknippas på ett vidskepligt sätt. Även siffran åtta (八, bā) har en lyckosam innebörd, eftersom det i alla fall rimmar på uttalet för tecknet för att bli rik (发, fā). Således var det extremt många som gifte sig 2008-08-08, av en händelse också öppningsdagen för de olympiska spelen i Beijing.

På motsvarande sätt utgör tecknet för siffran fyra (四, sì) ett olyckstal, eftersom det låter hyfsat likt tecknet för att dö (死, sǐ). I Kina saknas ofta fjärde våningen, och 40-årskalas är sällsynta. Förmodligen är det lågsäsong för bröllop varje år som slutar på siffran fyra.

Bruket finns även i Japan, Korea och Vietnam på grund av kinesiskans historiskt starka inflytande, och motsvarar en lite starkare version av vårt kristet inspirerade oturstal 13. På sino-japanska uttalas de båda tecknen för fyra och död «shi», i Korea «sa» (사) och i Vietnam «tứ». Motsvarande likheter finns också för de övriga tecknen.

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Zai Ruidian gaozhong xue zhongwen

Vi har hört det förr: kinesiska kan bli nytt gymnasiespråk. Varför blir det då inte det? För att det kräver ett politiskt beslut på central nivå. Den svenska skolan är uniformistiskt toppstyrd, med läroplaner som skiftar lika ofta som den politiska majoriteten. Tjafset i den sirapströga politiska långbänken undergräver skolans förmåga att självständigt undervisa i samtidens aktuella ämnen, som kinesiska, och Sverige missar därmed möjligheter till konkurrensfördelar.

Varför då kinesiska? Flera skäl finns, varav det mest uppenbara torde vara Kinas allt mer framträdande ställning i världen – vi handlar frenetiskt med Kina, och Kinas ekonomi får allt större betydelse även för oss. Kunskaper i kinesiska innebär bättre möjligheter till förstahandsinformation och mer intima kontakter med beslutsfattare.

Men det finns också rent bildningsmässiga skäl som talar för kinesiskan. Det är inte bara världens största språk, även om starkt regionaliserat, utan utgör även ett slags motsvarighet till latin i Asien – det är en inkörsport till tyngre språk som japanska och en nyckel till många andra östasiatiska språk ur såväl syntaktisk som ordmässig synvinkel.

Kinesiskan erbjuder en väg till förståelse av Asien och dess historia, kultur och filosofi, och en väg bort från den eurocentrism som sedan länge präglar den svenska skolan. Det är ett uppbyggligt ämne som får världen att växa lite grann och vidgar perspektiven.

Två saker i det politiska utspelet om mandarin i skolan kan dock anmärkas på. Den ena är att det inte alls finns brist på lärare i kinesiska – det är bara att rekrytera från Kina, vilket också ger bäst resultat. Det finns absolut ingen nödvändighet att läraren ska kunna svenska. Den andra är att kinesiskan bör erbjudas generellt redan i grundskolans högstadium, och kanske mer exklusivt även i mellanstadiet, under den period då barn fortfarande är tillräckligt plastiska för att suga upp ett nytt språk helt och hållet.

(I rubriken står pinyin för 在瑞典高中学中文, vilket översätts till «Läsa kinesiska i svenskt gymnasium»)