Kategori: Liberalism

Kategorier
Liberalism Politik

Statens nästa minister

Man delibererar nu på halvt allvar om Åkesson (SD) ska axla rollen som statsminister efter nästa val, istället för den nuvarande rollinnehavaren Kristersson (M). Därmed visar man upp den klassiska «borgerliga splittringen» lagom till valrörelsen, vilket bara är ämnat att gynna Anderssonskan (S) i den socialistiska oppositionen.

Till yttermera visso är det nog ingen idé att prata ministerposter om man inte ens har utsikter att vinna valet. Ty det har inte Tidölaget, man har bränt sina chanser på att försumma styrelsen av Sverige, köra ekonomin i botten samt lägga all sin kraft på en märklig Ukraïna först-policy. Nästa statsministrinna heter därför Andersson, och inget annat.

För att Åkesson skulle kunna ta befälet krävs dessutom att man är överens inom Tidö-partierna om en sådan lösning. Här skulle i princip den gamla devisen «största parti vinner» kunna tillämpas, och Moderaterna skulle nog kunna godta en sådan lösning. Men det faller på att de socialliberala bråkstakarna inte kan se Åkesson i den rollen, eller ens Sverigedemokraterna som medlemmar av regeringen, det vill säga samma problem som har infekterat borgerligheten det senaste decenniet.

Denna splittring mellan socialliberaler och liberalkonservativa präglar också den förda och föreslagna politiken. De så kallade tankesmedjorna Timbro och 🐷 Oinkos har i dagarna släppt en punktlista över önskvärda reformer, en pamflett man kallar «Tidö 2.0 – nystart för Sverige», men man ser direkt att större delen av dess innehåll aldrig kommer att kunna förverkligas så länge tjuriga socialliberala element står i vägen.

Vi trodde dumt nog på en sådan «nystart» redan efter det föregående valet, men av det utlovade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och det resulterade mest i en oändlig ström av utredningar. Invandringen ligger kvar på samma nivå som tidigare, så även den grova brottsligheten, skjutningarna och sprängningarna. Polisen inte bara fortsätter att plocka poäng, utan har fått nya verktyg att utöka den verksamheten i form av en märklig lag om förolämpning mot konstaplar.

Här föreslår Oinkos-Timbro en «översyn» av den demokratifientliga lagen om hets mot folkgrupp, ett lovvärt initiativ i riktning mot att slutligen avskaffa eländet samt införa yttrandefrihet i Sverige. Men då ska man komma ihåg att moderatregimen under innevarande mandatperiod har utökat sagda hetslagstiftning med ett märkligt förbud mot att ifrågasätta statlig sanning om «förintelsen», utöver sagda förbud mot att förolämpa snutar och andra hantlangare i statens sold.

Översyn av hets mot folkgrupp. Bestämmelserna om hets mot folkgrupp ses över. Reglerna förtydligas och snävas in till att avse särskilt skadliga yttranden som exempelvis anspelar på våld eller uppmanar till brottslig gärning. En särskild erinran om återhållsamhet i tillämpningen och betydelsen av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande övervägs.

Man får alltså inte ens med sig Strömmer och Moderaterna på detta tåg, och naturligtvis än mindre förbudsliberalerna i Folkpartiet, som helt enkelt älskar att skriva folk på näsan vad man får säga och inte säga. Det är alltså en helt irrelevant punkt, som inte har den minsta förutsättning att infrias.

Så är det även med en rad andra intressanta förslag av äktliberalt snitt, punkter undertecknad utan minsta tvekan skriver under på och ansluter sig till. Här finns exempelvis ett förslag om att successivt fasa ut systemonopolet och inledningsvis tillåta försäljning av åtminstone vin och öl i butiker.

Försäljning av öl och vin tillåts i livsmedelsbutiker. En finländsk modell införs, med successivt höjd alkoholhalt i butiksförsäljningen.

Förbudsliberalerna Folkpartiet kommer emellertid att vägra gå med på att myndigförklara svensken, och det gäller nog även en stor del av de övriga partierna, som när allt kommer omkring egentligen är sossar i borgerlig förklädnad.

Likadant är det med «public service», där de etatistiska socialistliberalerna är varma anhängare av statsmedier. Tanken är annars väl så god att inleda en försiktig nedmontering genom att slå ihop statstelevisionen och statsradion till en enhet, halvera dess budget samt koncentrera uppdraget.

Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.

Även den statliga styrningen av andra medier genom ett villkorat «mediestöd» ifrågasätts, likväl som motsvarande styrning av trossamfund och andra grenar av civilsamhället. Detta är inget annat än en korporativistisk (det vill säga fascistisk) styrning av samhället som inte hör hemma i en liberal demokrati. Men folkpartister älskar just sådant gods.

Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas.

MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram.

Mediestödet reformeras. Dagens system för mediestöd är godtyckligt utformat och ställer upp mycket luddiga krav. Systemet görs mer rättssäkert och oberoende. Den korporativa mediestödsnämnden avskaffas till förmån för en mer schabloniserad modell.

Det är bra att den här typen av liberala förslag förs fram, ty det är numera sällan sådant förekommer i debatten. Men det vore naivt tro att det finns någon jordmån för sådana att förverkligas.

Det är ändå sådana frihetsreformer som skulle kunna få Tidö-regimen att återvinna förtroendet och därmed mirakulöst vinna valet en andra gång, nämligen om man med den största tydlighet högtidligt lovar att inte bara utreda utan faktiskt införa sådana äktliberala reformer, på snabbast möjliga vis. Om man för en gångs skull avviker från socialistisk folkhemspolitik.

Politiken först, och därefter kan man käbbla om den formella ledningsgruppens sammansättning. Allt annat lika vore det bättre om Kristersson fortfarande har uppdraget att leda ministären, samtidigt som han i praktiken sitter i knäet på suprematiska ledaren Åkesson. Däremot är det ju hög tid för SD att faktiskt ingå i regeringsunderlaget, och Åkesson skulle passa perfekt i rollen som kulturminister.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Befria religionen

Congress shall make no law respecting an establishment of religion är den sekulära principen uttryckt i den amerikanska konstitutionen, med vilket menas att religionen är fristående från statsmakten. Sekulärt styre är en förutsättning för liberal demokrati som styrelseskick.

Den principen gäller inte i Sverige, och har heller aldrig gällt. Rudimentär religionsfrihet infördes i Sverige först 1951, etthundrasextio år efter att första tillägget till amerikanska konstitutionen ratificerades. Man kunde då träda ut ur statskyrkan utan krav om att tillhöra något annat kristet samfund (!), men man kollektivanslöts (!) alltjämt till statskyrkan vid födseln.

Den ordningen ändrades år tvåtusen, då banden mellan statskyrkan och staten luckrades upp något. Man insåg kanske att det inte var praktiskt att kollektivansluta en allt större muslimsk andel av befolkningen till en kristen statskyrka. Men någon «skilsmässa» var det inte tal om, utan statskyrkan är alltjämt hårt reglerad i lag, i vilken föreskrivs att samfundet ska vara en «öppen folkkyrka». Lagen beskriver även i detalj hur statskyrkan ska vara organiserad och vilken inriktning den ska ha.

Skatteverket är alltjämt den entitet som tar upp medlemskollekten, och begravning organiseras mer eller mindre med tvång i landets alla kommuner. Staten tar upp en begravningsavgift för ändamålet, även av oss som inte vill ha med kristendomen att göra. Möjlighet att ha begravning i egen tradition (exempelvis aska i kolumbarium, eller en runsten på gården) är mer eller mindre omöjligt, och kräver hursomhelst alltid prövning av statskyrkan.

Så var det alltså med den sekulära principen och religionsfrihet i Sverige, begrepp som helt enkelt inte är tillämpliga. Till yttermera visso har de politiska partierna alltjämt sina tentakler i statskyrkan genom den «demokratiska» uppbyggnad som präglar organisationen med «kyrkoråd» och andra märkliga företeelser.

Det innebär att det är de gängse politiska partierna som bestämmer kyrkans inriktning, och om någon fortfarande undrar varför en förment kristen kyrka predikar kulturmarxistiska begrepp som *2SHBTQIAP++, hävdar att «allah är stor» samt tuggar om «klimatet» och andra vänsterpolitiska frågor, så har vi här den springande punkten. Det är alltså inte tal om en kyrka i verklig mening, utan om ett salighetsverk i det socialdemokratiska folkhemmets tjänst, det vill säga en statskyrka av samma rang och snitt som Gustav Vasas.

Under söndagen arrangerade denna statskyrka «kyrkoval», samtidigt som statens propagandaorgan i form av statstelevisionen SVT ivrigt har propagerat för att få upp röstandet, enkannerligen bland de allt färre unga medlemmarna i statskyrkan. Statsreligionen blöder nämligen medlemmar, samtidigt som valdeltagandet bland röstberättigade medlemmar stadigt är mindre än en femtedel.

Statskyrkovalet angår allt färre av medborgarna, eller runt 7–8 procent av hela befolkningen.

Det är en charad som ter sig allt mer meningslös för varje år, givet att statskyrkans medlemsrulla numera omfattar en minoritet av befolkningen. Minskningen accelererar dessutom, och inom kort tid kommer statskyrkan att vara en tämligen förlegad företeelse som omfattar en allt mindre minoritet av befolkningen.

Under sådana förhållanden brister de allra sista skenargumenten för staten att klamra sig fast vid sitt salighetsverk, och det är nu hög tid att en gång för alla släppa banden till religionen. Lägg ned statskyrkan, eller låt den uppgå i något slags frikyrka (under annat namn), samt elda upp samtliga lagar och förordningar kring företeelsen, inklusive de om medlemskollekt, begravningsavgift och så vidare. Även kyrkovalet avskaffas naturligtvis, och det blir kyrkans egen sak att bestämma om dess organisation.

Det är nu extra hög tid att Sverige får religionsfrihet och därmed liberal demokrati, att medborgare utan statlig inblandning fritt kan välja tradition för begravning, bröllop och andra riter, och att nödvändiga sekulära bestämmelser för sådana företeelser införs utan förankring i kristen tradition samt med synnerligen stor tolerans för andra åskådningar. Riksdagen ska inte stifta någon lag som respekterar någon etablerad religion.

Den döende statskyrkans medlemmar uttryckt som andel av befolkningen i dess helhet.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Vänstern får smaka egen medicin

Donald Trump gjorde som här önskat, och uttalade en vilja att terrorstämpla Antifa (AFA) i kölvattnet av mordet på Charlie Kirk. I svenska stats- och kommersmedier var det dock knäpptyst om detta, eftersom man inte vill ha någon diskussion om den i Sverige aktade extremvänsterorganisationen och dess olagliga informationsbyrå Expo.

Däremot blev det stort rabalder om ett annat av Trumps utspel, nämligen att gå hårt åt en pratshowvärd för dennes smaklösa raljerande kring Kirks mördare, tesen att Robinson skulle vara Maga-anhängare trots att FBI:s utredare, Robinsons vänner med flera parter tydligt anger utpräglade transvänstermotiv (som svenska stats- och kommersmedier också undviker). Värden, Jimmy Kimmel, petades snabbt av bolaget ABC, mest av rädsla för repressalier.

Tillsynsmyndigheten FCC hotade nämligen att dra in bolagets licens, under motiv att sändningstillståndet förutsätter att bolagen verkar i allmänhetens intresse. Kimmels lögnaktiga rappakalja betraktas således som ett öppet hån mot en politisk figur på högerkanten, av ett slag som aldrig hade tolererats i den omvända riktningen.

För att ställa saken i glasklar kontrast: det hade aldrig tolererats i Sverige att en sverigedemokrat eller någon annan person raljerar kring Olof Palmes död, ty vederbörande hade då kölhalats av mediekonglomeratens kultur- och ledarskribenter, och bannlysts från samtliga tevekanaler, samtidigt som «granskningsnämnden» hade fällt den aktör som propagerade «skämtet».

Whataboutism åsido är det givetvis fel att den politiska makten söker påverka det «fria ordet», men amerikansk teve har faktiskt aldrig varit fri, utan alltid under kontroll av FCC:s tämligen strikta regler kring att visa tuttar och andra bitar eller uttala profaniteter. Sådant får man syssla med i den fria kabelteven eller på nätet, men inte i reglerad marksänd teve. I vart fall inte före klockan tio på kvällen.

Det är alltså inget nytt under solen här, och första tillägget är inte hotat mer nu än tidigare. Hade så varit fallet skulle saken för övrigt prövas i det oberoende amerikanska rättsväsendet (ett sådant som Sverige saknar), men givet reglerna är ett sådant förfarande inte tillämpligt.

Självfallet kunde man önska att såväl amerikansk som svensk teve skulle bli friare, och de som nu kverulerar kring Trump kan förstås föregå med gott exempel och visa vägen. För att vara ett land som länge hade statligt monopol på eterutsändningar, och alltjämt har sovjetnivå på byråkratin med sändningstillstånd, granskningsnämnd och särskilda «yttrandefrihetsgrundlagar», är tonläget nog en smula för högt just nu.

Vänstern är alltid mån om sin egen yttrandefrihet, den man vill förvägra andra som tycker annorlunda. Det kan därför vara bra att vänstern nu får smaka sin egen medicin, och att högern går till motangrepp. Det kan inte vara upp till vänstern att ständigt definiera vad som är «hat», om man nu vill förbjuda sådana yttranden.

Det sagt måste förstås inskärpas att «hat» är identiskt med yttrandefrihet, och just det som yttrandefriheten har att skydda. Snälla och banala utsagor behöver nämligen inget särskilt skydd, utan bara sådana uttryck som väcker anstöt. Det vill säga det man kallar «hets mot folkgrupp» i Sverige, eller för den delen «förtal» eller «förolämpning» (inklusive mot poliser i ny lagstiftning). Yttrandefrihet är exakt friheten att kunna uttala det du och makten inte vill höra.

Är vänstern nu alltså redo att skrota dessa erbarmliga företeelser för att i dess ställe införa och försvara yttrandefrihet alldeles oavsett innehåll och källa? I så fall är undertecknad och många andra redo att kroka arm och ställa sig på barrikaderna! Låt oss visa Trump vad frihet är! Men… av det blir givetvis ingenting.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Kackel med Orbán

Bra på att klippa band vid Pride-festivaler och dylikt är han, stassmister Kristersson. Hans funktion är nämligen representativ mer än exekutiv, och hans främsta uppgift tycks vara att framställa sig själv så god som möjligt, på det att landet ska ligga kvar på husses rankinglistor över förnämsta demokratier. Och så att Kristersson åtminstone kan bli en fotnot i historien.

Men något uträttat får han inte, och under hans tre år vid makten har Sveriges ekonomi legat i träda och medborgarnas köpkraft alldeles urgröpts. Inga särskilda satsningar på infrastruktur har noterats, utan tågen fortsätter att vara konstant försenade. Pengarna har istället gått till den korrupta Kiev-regimen och till sanslös upprustning, medan medborgarna mestadels har läxats upp av helt borttappade ministern Bohlin och dennes antisociala dominansbeteende.

Nu har stassmistern även blivit en del av Orbán Viktors valkampanj, genom en märklig serie utbyten på Musks plattform. Kristersson säger sig inte vilja bli en del av denna kampanj, men fortsätter ändå med denna retoriska pingpong. Eftersom han ändå inte har några band att klippa i dag, kan man tänka.

Tuffe Uffe blev topp tunnor rasande över att Orbán slarvade med siffrorna, nämligen påståendet att 280 minderåriga flickor har gripits för mord i Sverige. Regimtelevisionen SVT engagerades genast i damage control, och kunde minsann påtala att så inte alls är fallet, utan att 280 flickor istället har åtalats för mord eller andra våldsbrott… så det så!

Man ser alltså inte skogen för alla träden, och missar alldeles den större bilden, den att Sverige numera är ett osäkert land med utbredd kriminalitet långt ned i åldrarna. Till skillnad från Ungern, som har haft den diametralt motsatta politiken och inte haft massinvandring från tredje världen. Ungern har också en arbetslöshet som är mindre än hälften av Sveriges, för att ta ett annat exempel.

Kristerssons retorik är att Sverige minsann har stått upp för Ungern, under och efter andra världskriget, och att landet fortsätter den kampen genom att i dag stödja demokratiska länder, med vilket han tydligen menar Ukraïna (en hybridregim på plats 92 i Economist democracy index). Samtidigt kritiserar han Ungern för dess förment försämrade inrikespolitiska utveckling samt det implicita stödet till Ryssland.

Det är därför vi, precis som 1944 och 1956, stödjer demokratiska länder som de ryska stridsvagnarna försöker köra över. Då handlade det om Ungern, idag handlar det om Ukraina. Och om vi inte agerar kan det handla om något annat land imorgon.

Det är också därför som vi idag ofta uttrycker oro för den utveckling som skett i Ungern de senaste åren.

Kristersson på X

Skillnaden mellan Orbán och Kristersson är emellertid att den förre har genuint folkligt stöd och levererar politiska resultat. Därför sitter han kvar gång efter annan, medan den politiska cirkusen i Sverige alldeles saknar balans och stabilitet. Ändå karakteriserar man Sverige som EU:s finaste demokrati, medan Bryssel numera betecknar Ungern som en icke fullvärdig demokrati.

Finaste länderna i Europa, enligt Economist. I EU är Rumänien, Kroatien och Bulgarien faktiskt mindre fina än Ungern, medan «demokratin» Ukraïna förstås är på en helt annan nivå.

I själva verket är Ungern på ungefär samma politiska nivå som Ryssland, om man får tro vänsterstollarna på V-Dem, en helt orimlig karakterisering. Den kommer sig av att man ständigt flyttar på målstolparna och kontinuerligt omdefinierar demokrati, exempelvis att omfatta homo-globo, *2SHBTQIAP++ och annat vänsterradikalt tankegods. Med den approachen fanns helt enkelt ingen demokrati för en generation sedan.

Ungern blev omedelbart en «liberal demokrati» då Sovjetunionen upplöstes, men är numera i samma klass som Ryssland, enligt vissa bedömare. Rimligt?

Men en dissident och konstnär som Dan Park hade inte fängslats i Ungern för de alster han skapar, medan han mer eller mindre är utsatt för kontinuerlig politisk förföljelse av röda åklagerskor i den svenska rättvisan. I Ungern skulle man inte ens komma på tanken att förbjuda uttryck av vissa «idéer», så som den svenska folkmordshögerns Ebba Busch nyligen föreslog i en märklig debattartikel. Och i Ungern skulle man heller aldrig ta våldsverkares parti framför offrens, så som är kutym i Sverige sedan länge. Förmodligen skulle man inte kalla demonstranter för «odjur», så som moderatregimen i Sverige gör.

Ungern har förvisso sina skönhetsfläckar, men på det hela taget är Orbán en frisk fläkt i europapolitiken och ett nödvändigt värn mot ett allt mer auktoritärt och repressivt EU, som alldeles har gått ned sig i skyttegravarna istället för att utveckla unionen. Orbán begriper den ryska logiken, till skillnad från paranoiker som von der Liar och sovjetbalten Kallas, och inser att man förr eller senare måste slicka såren och sluta fred med Moskva.

Inte alla européer är vänsterkommunister, utan en tämligen stor skara ansluter sig till de idéer som Orbán representerar, särskilt med avseende på migration och politiska spektakel som Pride. EU kan inte göra sig till tolk för alla européer, och det är inte heller dess roll. Bryssel har aldrig haft och kommer aldrig att få ett sådant mandat, utan ska hålla sig till det uppdrag man har att uträtta.

Förvisso är det val i Ungern 2026, men så är även fallet i Sverige. Om detta meningsutbyte är en del av Orbáns kampanj, är det därför även en del av Kristerssons. Den hårda verkligheten har här dock att det inte är Orbán som ligger risigt till, så som stassmistern vill framhålla, utan just Kristersson.

Man kan visserligen notera att oppostionens Tisza ligger bättre till i opinionen med 45 % före Fidesz med 36 %, men å andra sidan brukar det se ut så. Fidesz tenderar att ha en vrålstark slutspurt, och man kan därför räkna med att Orbán än en gång tar hem segern. Till skillnad från Kristersson, som får lämna rodret efter bara en mandatperiod, en fullständigt misslyckad sådan.

Opinionsläget i Ungern.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Terrorklassa AFA

Klappjakten på den radikala vänstern är nu i gång i USA, efter mordet på den konservative agitatorn Charlie Kirk. Det får i sin tur vänstern att protestera, och man menar att högern nu använder sig av samma slags deplattformering och cancelkultur som vänstern tidigare har gjort sig ökänd för.

Det är en korrekt observation, men högern har länge tålmodigt predikat det fria ordet, bara för att gång efter annan få se sig deplattformerad vid universitet och andra institutioner. Vänsterns modus operandi är här sedan länge att tysta dem vars åsikter man ogillar, genom angiveri, stigmatisering och ytterst dödligt våld.

Demokratin kan inte lägre tolerera detta förfarande, oavsett från vilken kant på det politiska spektrat det emanerar. Man kan kanske blunda för att nynazister och supremacister angrips emellanåt av sina fiender på den andra ytterkanten, men när samma vänster samtidigt ständigt förflyttar mittpunkten allt längre vänsterut, hamnar helt ordinära konservativa och libertära krafter i dess fokus.

Samma ordning gäller för övrigt i Sverige, även om vi där ännu inte har det dödliga våldet. Här arbetar förment respekterade mediehus som Expressen med angiveri och uppsökning av medborgare som metod, i intimt samarbete med vänsterns informationsbyrå Expo, som i sin tur är ett utskott av den vänsterextrema rörelsen Antifascistisk aktion (AFA).

Den ordningen måste upphöra, ty demokratin fordrar att var och en utan undantag kan komma till tals utan att motarbetas av etablissemanget och staten, som direkt finansierar de krafter som stör ut andras åsiktsbildning. Åsikter, oavsett innehåll, delibereras i debatt, och bara i debatt, inte genom våld, inte genom att förvägra människor en plattform, inte genom att ange människor för deras arbetsgivare eller andra, inte genom att skämma människor i reportage i de stora drakarnas tabloider.

Yttrandefriheten är förstås helt deformerad i Sverige, men utöver våldsmaktens klappjakt på oliktänkande föreligger även en allvarligare form av självcensur, fenomenet att människor drar sig för att uttrycka sin åsikt i rädsla för att stigmatiseras och få löpa eriksgata i pressen eller stötas ut ur bektantskapskretsen. Åsiktskorridoren lever i allra högsta välmåga i Sverige.

Vi gillar helt enkelt inte olika i detta knäppa land, utan kräver att var och en tycker exakt likadant, om allt från Ukraïna och Putin till Sverigedemokraterna och invandring. I annars fall tar vi armlängds avstånd och håller för näsan.

Men så fungerar inte demokrati. Demokratins livsluft är debatten mellan oliktänkande, yttrandefriheten, samt friheten att utan hinder av något slag inhämta information i allehanda ärenden, inklusive från utländska sajter som ryska RT, som numera är blockerad i Europa. De friheterna existerar inte ens på pappret längre, men värre än så är att de har ytterligare begränsning i åsiktskorridoren, i den sociala ordning som föreligger.

Än värre är hur denna ordning resulterar i cancelkultur, genom att blockera talare vid universitet eller andra institutioner, stänga bankkonton och andra fullständigt vidriga metoder att förvägra medborgare att delta i det demokratiska samtalet utan repression. Det har samtidigt blivit helt rumsrent att agera sålunda, i tron att man därmed står på den goda sidan, när man i själva verket är demokratins dödgrävare.

De krafter som sålunda stör ut demokratins fundament måste motarbetas och oskadliggöras, och bland de krafterna återfinns den radikala vänsterns väpnade gren AFA och dess mer civila variant Expo. Sådana ingrepp i demokratin måste helt sonika förbjudas, och den typen av illegal informationsinhämtning som Expo bedriver måste på samma sätt olagligförklaras.

USA måste gå i spetsen för denna nyordning, genom att på hemmaplan borga för att Antifa (AFA) och dess mångahanda utskott i den radikala vänstern klassificeras som terrororganisationer, och därefter kräva att «allierade» följer upp på samma vis, ytterst under hot om handelskrig och andra repressalier. USA kan för en gångs skull göra mycket gott här genom att likvidera denna för demokratin ytterligt skadliga extremvänster och åter upphöja yttrandefriheten till grundbult.