Att man har dubbla måttstockar när det gäller krig och konflikter är ingen nyhet, och att just polackerna på Dagens Nyheter skulle uppvisa en sådan när det gäller nyhetsrapporteringen kring judarnas folkmord i Gaza kom nog inte som en överraskning. Förmynderiet är så hårt att ett flertal journalister har lämnat sina tjänster i protest, enligt statsradion.
Det brukar ju betecknas som en antisemitisk «tankefigur» att judarna styr en stor del av medierna, därtill en «klassisk» sådan. På samma sätt menar man i dessa kretsar att det är «antisemitiskt» att blanda samman judar och staten Israel, men faktum är att judar i förskingringen ständigt implicerar sig själva som judestatens lakejer istället för att ta avstånd.
DN-tidningens journalistiska haveri är härvidlag inget undantag, utan ger bara högoktanigt bränsle till dessa «tankefigurer». Man binder ris för egen rygg genom detta agerande, på samma vis som den olagliga judiska ockupationsmakten gör sig till en total global paria när man blir sina slaktares arvtagare och anställer folkmord i Gaza.
Trollet har alltså spruckit i ljuset av dessa fasansfulla händelser, och var och en kan nu skåda det uppenbara. Lite till mans undrar nu var och en om den misslyckade konstnären i Wien kanske ändå var något på spåret.
Samtidigt som judestaten bombar och medvetet svälter ihjäl befolkningen genom att förhindra flödet av förnödenheter, tittar den politiska klassen i Sverige och Europa bort och låtsas som att ingenting har hänt. Man säger lite fina och till intet förpliktigande ord, men diskrepansen gentemot det där andra kriget är avgrundsdjup. Man har tagit ställning för brutaliteten.
Några sanktioner riktas alltså inte mot judestaten och dess frontfigurer så som den störtflod av repressalier som har aviserats gentemot Putin, Kreml och Ryssland. Men ryssarnas «fullskaliga» invasion till trots bedriver man inte folkmord, och den konflikten har inte tillnärmelsevis skördat lika många civila offer som den i Gaza. Om ryssarna är odjur, vad är då israeliterna?
Säkert har man medvetet en långsiktig «plan» om att ta Gaza i utbyte mot en tids kritik, i förhoppningen om att det småningom ska falla i glömska. Bara det att folkmord aldrig glöms, och att den som anställer sådana får en evig prick i belastningsregistret – detta borde judarna veta bättre än andra.
Plump i protokollet blir det även för de figurer som stödjer sådana folkmord, explicit eller implicit. På samma sätt som man än i dag pratar om vissa svenskars nazistiska sympatier, kommer man i framtiden att associera Wolodarskis och Kristerssons gäng med den tyranniska regimen i Tel Aviv. Man har besudlat sig själv med blodet från Gaza.
Val hölls ju i provinsen Taiwan för drygt ett och ett halvt år sedan, med resultat att Demokratiska framstegspartiet (Minjingdang, 民进党) tappade kontrollen i provinsens kammare (Lifayuan, 立法院) till Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och dess koalitionspartner Folkpartiet (民众党).
Framstegspartiet behöll visserligen presidentposten under nye ledarfiguren Lai Qingde (赖清德), men denne får överhuvudtaget inget uträttat, eftersom hans politik unisont röstas ned i kammaren. Vad gör partiet då? Jo, utlyser en folkomröstning om att eliminera tjugofyra folkvalda ledamöter från Nationalistpartiet i vad man kallar «den stora utrensningen» (dabaimian, 大罢免).
Motivet sägs vara att ledamöterna är «kinavänliga» och därmed utgör både en «säkerhetsrisk» och en «fara för demokratin», märkliga begrepp vi känner från den kontemporära västliga diskursen, men som alltså i sig själva är antidemokratiska till sin natur: för att skydda demokratin måste vi montera ned demokratin.
Demokratin på Taiwan åtnjuter numera en framträdande position vid de smått löjliga rankinglistorna över länders demokratistatus, men provinsens demokrati är i själva verket ung och bräcklig. Ön hade världens längsta undantagstillstånd 1949–1987, under vilken Nationalistpartiets diktatur och vita terror dominerade politiken.
Lai Qingde och Framstegspartiet med satelliter söker nu en motsvarande «grön terror» under vilken provinsen i praktiken skulle falla in i ett enpartisystem med alla motståndare eliminerade. Ett bekvämt sätt att regera på, men med demokrati har det förstås inget att göra. Demokrati kännetecknas just av denna ständiga politiska kamp.
Nationalistpartiet är nu inte oskyldigt i denna härva, utan initierade faktiskt den lag som möjliggör avsättning av folkvalda ledamöter, i syfte att bekämpa korruption. Man föll i egen grop, så att säga. Men det är ändå Framstegspartiet som har valt att framhärda i detta kuppförsök, som man rätteligen måste kalla det, då lagen missbrukas för helt andra motiv.
Väljarna avvisade dock unisont denna propå, och samtliga tjugofyra ledamöter för Nationalistpartiet sitter kvar. För att avvisa en redan invald ledamot hade det räckt med att blott en fjärdedel av väljarkåren röstar för, i vad man skulle kalla «okvalificerad minoritet». Det är en märklig demokrati.
Sådan «revokation», som det kallas i statsvetenskapen, tillämpas i en handfull länder som Peru, Venezuela, Ecuador och Japan, samt alltså den kinesiska provinsen Taiwan. Fenomenet förekommer även på delstatsnivå i USA, och till exempel försökte man avsätta guvernör Gavin Newsom under 2021.
Diktatorn Lai Qingde och hans antidemokratiska framstegsparti har tillrättavisats av väljarkåren, som uppenbarligen inte tolererar denna sorts ekon från det förflutna. Lais retorik om «antikommunism» är uppenbarligen malplacerad i relation till Kommunistpartiets mäktiga fiende Nationalistpartiet, men den sortens språk avslöjar samtidigt att allt inte står rätt till i utbrytarprovinsen och att man har en skadlig polarisering av samma snitt som i USA.
Ska poliser, eller för den delen militärer och andra offentliga funktionärer, förnedra ämbetet genom att marschera i Pride-tåg och närvara vid andra politiska spektakel? Där har vi den mediala sommartorkans heta debattämne i tabloiderna, ironiskt nog mellan två sossar, om än av olika karaktär.
Den oförbätterlige Jan Emanuel, som gjorde sig en grov hacka på migrantdebaclet, menar å sin sida att poliser ska utföra sitt arbete och inte närvara vid politiska manifestationer, oavsett hur goda intentionerna må vara. Politisk kamp ska inte blandas ihop med yrkesutövning, är argumentet.
Jan Emanuel inskärper vidare att det finns alltid de vars politiska övertygelse är finare än alla andras, vars mänskliga rättighet är viktigare än andras och att dessa lite finare figurer därför tycker att just deras politik inte är politik, för deras politik är så god att den inte räknas som politik utan bara som godhet.
Ty det finns de som anser att *2SHBTQIAP++ inte har med politik att göra, och därmed inte heller rörelsens flaggor och symboler, utan är ett uttryck för en mänsklig rättighet om att få «älska vem man vill», som den löjliga ramsan lyder. Motdebattörem ansluter sig således till denna devis, och menar att det ingår i polisens uppdrag att stå upp för vårt demokratiska system – den liberala demokratin.
Givetvis ska man få «älska vem man vill», därom finns helt enkelt inget kvalificerat motstånd, och den frågan är sedan länge överspelad. Det är en avslutad politisk kamp, som sossarna aldrig var drivande i utan sedermera anslöt sig till, som så många andra. Och sossarna är än i dag inte drivande för denna kamp, utan motarbetar aktivt och våldsamt delar av rörelsen, exempelvis sexarbetare och andra, i strid med Amnesty internationals kritik.
Men om den uppfattningen är dominerande och vägledande i Sverige och större delen av Europa och Västvärlden, är *2SHBTQIAP++ för den skull inte en mänsklig rättighet. Man vill säkert att det ska vara en sådan, men man kan inte ha sina egna mänskliga rättigheter. Sådana rättigheter med universell tillämpning kan bara beslutas om av det universella samfund vi kallar Förenta nationerna, annars är det ingen mänsklig rättighet. De mänskliga rättigheterna enligt denna ordning redogörs för i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i den står faktiskt inte ett ord om *2SHBTQIAP++. Så var det med det.
Men denna omständighet har ändå ingen bäring på huvudfrågan, huruvida statliga funktionärer ska delta i den avslutade kampen eller «försvara den liberala demokratin». Ett enkelt exempel kan få illustrerara hur absurd frågeställningen är: Sverige har alltid haft en försvarsmakt, och kommer alltid att ha. Dess uppdrag under 1300-talet var knappast att försvara den «liberala demokratin», utan rikets gränser. Samma sak gällde under Karl XII:s tid, och gäller faktiskt än i dag.
Noga räknat försvarar militären aldrig ett visst politiskt system, utan en given nation och dess fysiska gränser. Och på samma vis upprätthåller polisen, den civila grenen av statens våldsmakt, ordningen i ett samhälle enligt de lagar som beslutas av den styrande regimen, alldeles oavsett om denna är en «liberal demokrati» eller inte.
Om Sverige i morgon erfar en kommunistisk eller annan revolution, kommer försvaret och polisen alltjämt att ha samma uppdrag, och ska således underställa sig statsmakten oavsett skepnad. Så var det med det.
Till syvende og sidst är det märkligt populärt bland sossar att likställa den «liberala demokratin» med den senaste versionen av det socialdemokratiska partiprogrammet, men man kan inte ha sin egen «liberala demokrati», på samma vis som man inte kan ha sina egna «mänskliga rättigheter». Detta är ett begrepp som måste ligga fast och som alla måste vara överens om, man kan inte hela tiden flytta målstolparna.
Ty om «liberal demokrati» omfattar *2SHBTQIAP++, var Sverige och för den delen inget annat land en «liberal demokrati» för trettio år sedan, och än mindre för femtio, sjuttio och hundra år sedan. Det är en orimlig slutsats. Demokratin som begrepp kan inte ändras, utan man får då definiera en ny terminologi för vad man menar.
Liberal demokrati är således det ramverk som bygger samhället, det skelett på vilket muskler och organ fogas enligt politisk deliberation. Aborträtt, *2SHBTQIAP++ och annat hör inte till detta skelett, utan är politiskt kött som är eller kan vara föremål för ständig deliberation. Polen och USA blir alltså inte mindre demokrati för att aborträtten inskränks, och Ungern blir inte mindre demokrati för att man har en annan uppfattning om *2SHBTQIAP++. Det är upp till nationella församlingar att besluta om dylika spörsmål.
Ramverket eller skelettet utgörs istället av ett fåtal oförytterliga och högst grundläggande fri- och rättigheter, väsentligen de som uttrycks i liberala demokratiers konstitutioner. Sådant som föreningsfrihet, uttrycksfrihet, allmän rösträtt, frihet att delta i politiska församlingar, politisk pluralism, informationsfrihet samt fria och rättvisa val. Synd då att just dessa grundläggande friheter ständigt utsätts för angrepp av regimer av samtliga kulörer, inte minst avseende uttrycks- och informationsfrihet.
Liberala demokratier kännetecknas även av marknadsekonomi (som Sverige har haft en halvdan variant av i kanske fyrtio år), religionsfrihet (i Sverige bara sedan 1953), skydd av de mänskliga rättigheterna (i FN:s tappning, ej omfattande *2SHBTQIAP++), skydd för privat egendom (nåja) samt maktdelning (Sverige är istället folksuveränt).
Det är alltså tveksamt om Sverige överhuvudtaget kan karakteriseras som en «liberal demokrati», men alldeles oavsett detta ska begreppet «liberal demokrati» inte förväxlas med Socialdemokraternas partiprogram eller önsketänkande om vad som borde känneteckna en sådan.
Med denna begreppsbildning klargörs också myndigheternas uppdrag, och framförallt vad de inte ska syssla med. Tjänstgörande poliser ska därmed inte gå i Pride-tåg, första maj-demonstrationer eller andra manifestationer för en viss politisk eller annan åskådning, utan ska upprätthålla ordningen i samhället, enkannerligen under sådana manifestationer.
På samma sätt ska militären försvara landet, inte prideflaggan eller någon viss politisk ordning. Och den senare ska inte hissas av kommuner, ej heller den ukraïnska, utan enbart den svenska i kombination med lokala landskaps- och kommunflaggor, såvida inte statsbesök föreligger. Så var det med det.
För drygt ett år sedan infördes ytterligare en vidgning av den märkliga lagen om «hets mot folkgrupp», varvid förringande av statlig sanning blev ett kriterium på samma sätt som i stora delar av övriga Europa. Moderatregimen bedyrade då att vidgningen inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån».
Men lagar införs aldrig för skojs skull, utan för att nyttjas skarpt. Och nu har man fått ett tillfälle, då den nyligen timade aktionen mot Israels folkmord i Gaza innehöll rekvisita som i röda åklagerskors förunderliga optik kan passa lagens definition. Nämligen hängda dockor föreställande judar i fångdräkter.
Främst är det dock kristborgerliga Ebba Busch som har anfört detta raster, eftersom Israel är en helig ko för de frikristna, en «exceptionell stat» som är oantastlig, även när man som nu iscensätter ett horribelt folkmord. Vi behöver ett samhälle där lagen faktiskt gäller – också när det gäller antisemitism, låter kristdonnan meddela på en social plattform.
Tidöregimen i dess helhet har som bekant intagit en liknande hållning till hela saken, och menar – eller menade i vart fall inledningsvis – att Israels svar är «proportionerligt». Man framhåller också det märkliga mantrat att «Israel har rätt att försvara sig», men ockupanter har överhuvudtaget ingen sådan rätt på sin sida.
Man kan tvista om hur mycket rätt Hamas har att kidnappa och angripa civilister, men i princip har varje folk som är under ockupation en självklar rätt att försvara sig mot angriparen med alla till buds stående medel. Det finns inte en konflikt i världen där folket inte har gjort motstånd mot sådan ockupation och förtryck.
Israel är här angriparen och ockupanten, vilket elementärt framkommer i en störtflod av resolutioner i Förenta nationernas regi samt av det faktum att nästan inget annat land erkänner Israels annekteringar. På motsvarande vis erkänner hela världen Palestina, förutom USA och de flesta av dess satelliter.
Manifestationen Folkmord som folkmord är härvidlag inte svår att tolka, om man inte är kristborgerlig toka eller röd åklagerska vill säga. Man pekar mot judarnas sår och vänder det mot dem själva: ni har blivit era slaktares arvtagare, ni gör mot andra vad Hitler gjorde mot er.
Det är fullständigt legitim kritik av Israel, men sådan förtrycks systematiskt och jämställs slentrianmässigt med «antisemitism» i Sverige och stora delar av Europa, där man åttio år efter krigsslutet alltjämt lever kvar i en förgången tid och därför inte kan se vad som pågår just nu i öppen dager.
Den ordningen måste ändras, och Europa måste komma till sans i denna fråga. Kraftiga sanktioner måste riktas mot Israel, Knesset och alla som deltar i eller stödjer regimens folkmord i praktisk handling. Netanyahu måste gripas och ställas inför skranket i den Haag. Där är dagordningen för Ebba Busch, inte att angripa det fria uttrycket.
Folkpartiets nya partiledarinna Mohammedsdotter knuffar sig in på debattorget med ett typiskt folkpartistiskt populistiskt utspel om att höja anslagen till statsteve, så att alla kan se «Falks fantastiska försvar eller Asllanis mål», vad det nu ska betyda och vad det nu kan tänkas vara för figurer. För det är ju så liberalt med statsteve.
Men tanken är egentligen inte att man ska komma «tillbaka till klassrummet efter sommarlovet» och redogöra för dessa «fantastiska» prestationer i den division sju-mässiga damfotboll som statsteve ju faktiskt sänder, utan att tillhandahålla en «värdegemenskap» via statsmediernas försorg. Att vara en «värdegrundsbyggare», som hon formulerar saken.
Mohammedsdotter menar att alla lever i sina egna filterbubblor numera, och därför behövs det stora vänsterliberala regimtevefiltret som en rikslikare eller «lägereldsteve» för att skapa gemensamma värderingar. Så talar filterliberaler, och det man menar är förstås inget annat än ren och skir propaganda eller social ingenjörskonst, att i den gamla monopoltevens anda lägga ut texten för kreti och pleti vad man egentligen ska tycka.
För det betackar jag mig å det våldsammaste, och det många med mig. Statsmediernas vänsterblivna värdegrund är inte min, och i den mån det finns en nationell värdegrund alstras den spontant och kontinuerligt i folkmyllan snarare än i statsteves inpyrda korridorer.
Statsmedierna representerar det vänsterliberala etablissemanget och ingen annan, i en elitistisk ambition av att tala nedåt mot allmogen och kontinuerligt uppfostra denna i allehanda frågor. Det är ingen tillfällighet att statsmedierna har alldeles dille på «klimatet», damfotboll, veganism och andra områden som har en tydlig vänsterliberal konnotation.
I grunden skulle verklig «public service-teve» vara av värde i samhället, men det under förutsättning att man har en neutral och objektiv prägel och att man inte har en egen agenda eller företräder en viss politisk fraktion. Ytterligare ett villkor är givet av att inte konkurrera med näringslivet med program köpta för skattemedel, exempelvis sådan populär sport som kommersiella kanaler är bäst ägnade att hantera.
Den som vill se damfotboll får helt enkelt betala för det själv, och statsteves uppdrag måste vara betydligt smalare än att visa populära nöjen. Statliga medier ska befatta sig med stora sportmästerskap i samma utsträckning som andra statliga bolag ska grilla burgare (Clock!), tillverka bilar eller på annat sätt ikläda sig en roll som är vikt för det privata näringslivet, det vill säga inte alls.
Lågkvalitativa egentillverkade serier, lekprogram, amerikansk storfilm, sport och annat hör alltså inte hemma i allmänningens television, utan sådan ska präglas av seriös debatt, mycket omfattande nyhetsrapportering dygnet runt, smal kultur, vetenskap som inte är på mjölkpaketsnivå och i princip allt sådant som är av värde men svårt att finna en kommersiell marknad för. I annat fall kan man lika gärna lägga ned skiten.
Vad Mohammedsdotter vill få ut av detta utspel är inte gott att veta. Hon appellerar till den egna skaran följare om 2.8 %, men drar nog inte till sig nya väljare med elitistiska förslag om vidgad statsteve. Saken illustrerar på ett utmärkt vis varför Folkpartiet är i en djup kris som man inte har förmåga att ta sig ur, ty detta har inget med liberalism att göra, utan med dess motsats.
Mohammedsdotter leder Folkpartiet ut ur riksdagen.
