Kategori: Liberalism

Vänsterns olagliga informationsbyrå Expo missbrukar den mediala nyhetstorkan genom att suddigt peka ut en minister vars son tydligen ska ha rört sig i högerextrema kretsar. (M)inizterns namn är numera på allas läppar, men den DDR-mässiga förtryckslogiken kring «yttrandefriheten» gör att detta får förbli en «hemlighet» tills statstelevisionen alternativt Expressen förkunnar för sin pensionerade följarskara vem det gäller.

Vän av ordning minns säkert regimen Anderssons civilministrinna Ida Karkiainen, vars «heilande» och samröre med nationalistiska grupperingar väckte viss uppmärksamhet, men av sosseriet unisont avfärdades som ett slags «ungdomligt oförstånd». Det blev, som sig bör, därför inga efterräkningar för detta flickstreck.

Men när det gäller högern tar man ett gemensamt grepp för att riktigt suga ut musten ur detta ben som har slängts åt de vänsterkommunistiska mediehundarna, med statsteve i spetsen. Med ett år kvar till valet tror man sig ha en skandal att hämta, på det att man yttermera kan stärka den rödgröna oppositionens chanser.

I realiteten har vi dock att göra med en minderårig person som av allt att döma ägnar sig åt samma slags förvirrade pojkstreck som Karkiainen, ett slags identitetskris som är så vanlig bland tonåringar. Inte för att ta (m)iniztern eller dennes regim i försvar, utan mer som allmän tankegång.

Det kan väcka viss förvåning, men även eliten och etablissemanget har sin beskärda del av dylika vardagsproblem med stökiga tonårsbarn med mera. Och även om föräldrar har ansvar, är det inte alltid man lyckas i sin fostran, och en schism uppstår. Det är nu tonåringars roll att revoltera, och ska man revoltera mot en far som är minister passar nasserollen perfekt.

En förvirrad minderårig person är nu inget hot mot rikets säkerhet, även om det framställs så i den förryckta rapporteringen. Den «aktivgrupp» han är medlem i har kanske som «mål» att «störta» regeringen, men Sveriges samlade skara av ett par hundra skinnskallar har alltså inte tillnärmelsevis den förmågan.

I flödet framkommer att dysfunktionella Säpo tydligen inte ska ha informerat statsledningen om saken, men det kan vänsterkommunistiska Expo strikt taget inte veta något om. Regimen hävdar motsatsen, dock utan att gå in på detaljer.

Det bisarra i denna historia är emellertid det märkliga klantänk som framträder i konturerna, tanken att en minister och därmed regeringen skulle befläckas av vad en anhörig befattar sig med. Det är argumentum ad odium, eller guilt by association på det svengelska språk, och det hör inte hemma i Sverige.

Till yttermera visso är det häpnadsväckande att en vänsterkommunistisk organisation får hållas på detta sätt och därtill uppbär statsmedel för sin olovliga underrättelseverksamhet, i praktiken en civil version av socialdemokratins IB. Expo är sprunget ur den våldsbejakande vänstern och är höggradigt sammanflätad med etablissemangsmedier.

En av grundarna är pyromanen och våldsverkaren Tobias Hübinette, i systemmedier betecknad som en aktad «forskare» i låtsasämnet «kritiska vithetsstudier», men i realiteten en omvänd rasist som hatar vita män för att de ligger med de koreanska tjejer han aldrig kan få. Hittebarnet menar på fullt allvar att det är en «pedofil böjelse» när vita män tar sig an asiatiska kvinnor.

Trådarna i övrigt löper mot den våldsbejakande kommunistiska organisationen Antifascistisk aktion (AFA) under ledarfigurer som Hübinette och Mathias Wåg. Andra förgreningar går till Kommunistiska Partiet och «nazistjägaren» Robert Aschberg, och därefter vidare till underrättelseföretag som Acta Publica med flera som förser pressen med underlag om personer.

Detta är den verkliga skandalen som år efter år får ligga att ruttna under mattan. Byken är svår att tvätta så länge korporativistiska medier samverkar med underrättelseorganet i fråga för det «högre syftet» att motarbeta den tynande högerextrema rörelsen.

Tidöregimen fortsätter att inskränka friheter på löpande band, denna gång genom att förbjuda gevär av typen AR-15 vid jakt – men inte sportskytte. Det görs enbart av kosmetiska skäl, då vapnets militära fägring gör det attraktivt för klientel utanför den traditionella älgjägarklubben. Andra halvautomatiska vapen med exakt samma funktion förblir tillåtna.

Å ena sidan kan man argumentera att om man verkligen vill komma åt de tungt beväpnade gängen, så måste man strypa tillförseln av dylika vapen i alla led. Mot vilket argument man kan hävda att mängden halvautomatiska vapen inte minskar, bara förekomsten av en viss modell. Muhammad i Orten skiter egentligen i hur vapnet ser ut, bara det gör sitt jobb.

Å den andra kan man förfäkta att jägare egentligen inte behöver vare sig AR-15 eller halvautomatiska vapen överhuvudtaget, utan bör förbli vid sin läst och nyttja klassiska älgstudsare. Att peppra en älg med automatvapen kan i och för sig ge en snabbare och mindre smärtsam död för djuret, men har ändå ett löjets och feghetens skimmer över sig.

Å den tredje kan man inta den diametralt motsatta åsikten, som en nyttig intellektuell tankeövning, och för att inte marschera i takt utan att rent allmänt vara motvalls kärring – en passande roll för undertecknad. Den tankegången leder då till att man inte bör förbjuda AR-15 alls, utan tvärtom släppa detta och alla andra vapen fria i libertariansk tradition och amerikansk praxis.

Om allmänheten beväpnar sig ökar nämligen insatsen drastiskt för Muhammad i Orten och allt annat bus som härjar fritt då polisen mestadels är upptagen med att kolla körkort utanför Systemet eller spana på den lokala thaiboden. Kulor som viner mot bostäder eller i grannskapet kan då plötsligt besvaras, vilket gör det långt svårare att vara yrkeskriminell.

Man kan invända att det vore en usel idé i statistisk mening, då den amerikanska erfarenheten visar att det dödliga vapenvåldet blir omfattande med fri tillgång på vapen. Mot vilket man kan genmäla att den schweiziska situationen inte alls är som den amerikanska, och att Sverige faktiskt redan är ganska vapentätt.

Man kan även erinra sig andra tillägget i den amerikanska konstitutionen: A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed. Med vältränad milis menas då ett slags civil militär beredskap, vid sidan av regeringstrupper.

Nutilldags är det nämligen populärt hävda att Vlad snart kan komma på besök, och då vore det väl lämpligt om Sverige hade en sådan vältränad milis beväpnad till tänderna med AR-15 och allsköns andra vapen? Eller ska vi ta kampen mot ryssen med regnbågsflaggor och lösa tillhyggen, hur har man egentligen tänkt här?

Nå, helvetet lär hinna frysa till is innan Sverige börjar ta steg i liberal riktning, enkannerligen avseende droger, sexhandel och vapen. Men det är också för att man inte kan ta ansvar för exempelvis sex- och droghandeln genom legalisering och reglering som gängen existerar, och att man därför nödgas förbjuda vissa slags vapen för att de «ser hemska ut». Det är dålig politik.

Socialliberala etatistiska Folkpartiet är nere på mellanölsnivå i opinionen, och frågan är då vem som ska få den tvivelaktiga äran att leda partiet ut ur riksdagen och svensk politik. Svaret visar sig vara en ung trettioårig arabiska, och Folkpartiet går således full woke i något sista desperat försök att hålla sig ovanför ytan när man borde göra tvärtom.

Arabiskan är tämligen okänd och knappast ett namn på allas läppar, och har därför en lång ökenvandring att göra. Statsmedierna är säkert benägna att ge den draghjälp som erfordras med snäll utfrågning, i hopp om att kunna föra fram ett vänsterblock med Folkpartiet som lydig socialdemokratisk satellit. Men tiden är nog för knapp, och statsmedierna numera alldeles för irrelevanta.

Om Mohamsson kan man läsa sig till att hon är innevarande partisekreterare med rötter i Palestina och Libanon, och därmed en direkt effekt av massinvandringen. Hur hon ställer sig till judestaten och dess folkmord är inte känt, men det får nog sägas vara ett dilemma att som palestinsk arabiska leda ett utpräglat sionistiskt parti.

Däremot råder det ingen tvekan om var Mohammed – som hon egentligen heter – står i frågan om Kina, nämligen som en fradgatuggande antagonist med utpräglat hat mot landet, dess kultur och dess invånare. Tydligen har Mohamsson till och med skrivit en bok om «demokrati»-rörelsen i Hongkong, och det är alltid fascinerande med personer som skriver böcker om sådant de inte vet något om.

En osäkrad pistol som förordar vapenexport till provinsen Taiwan samt kritiserar Göteborgs vänortsavtal med Shanghai är så att säga inte en tillgång vid en möjlig regeringsbildning, utan ett direkt hot mot svensk industri och välfärd. Arabiskan menar nämligen på fullt allvar att Sverige bör «uppgradera» förbindelserna med Taibei, med konsekvenser som är kända på förhand.

Inrikespolitiskt har vi att göra med ett sedvanligt folkpartistiskt element som ideligen ska peta i skolan, partiets kärnfråga sedan decennier – utvecklingen sammanfaller med skolans (och partiets) kontinuerliga kräftgång. I vilken grad Mohammed är förbudsliberal av klassiskt snitt återstår att se, men gissningsvis har vi här inte att göra med frihetsliberal ideologi, utan med sedvanlig unken socialliberalism tangerande socialism.

Knäckfrågan är emellertid den om regeringsbildningen. Som satellit i vänsterblocket tillsammans med kommunisterna och ekofascisterna har partiet ingen chans att överleva överhuvudtaget, men om man åter ska orientera sig i borgerlig riktning har man att göra upp med förhållandet till Sverigedemokraterna.

Om man som parti med två procent i opinionen ska ställa ultimatum om att inte «släppa in» sverigevännerna gör man sig fortsatt hopplös, varvid det blir helt meningslöst för moderater och andra att ge de frisinnade en sista hand att klara livhanken med stödröster. Då dör Folkpartiet döden, och det det är kanske lika bra, eftersom det är ett parti som helt enkelt inte behövs.