Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Mega: andra reconquistan

En miljonhövdad skara demonstranter tog till gatorna i London för att protestera mot socialistregimen Ing-Soc och dess Big Brother Keir Starmer, vars drakoniska ingrepp mot informations- och yttrandefriheterna har petat ned Storbritannien på samma ickedemokratiska nivå som Tyskland. Folket har börjat resa sig mot förtrycket, och det manar till efterföljd i Sverige och andra länder.

Men när folket protesterar, kallar de vänsterliberala stats- och kommersmedierna förstås evenemanget för «högerextremt», eller med vänsterkommunistiska SVT:s påhittade term, «högernationalistiskt». Om det verkligen skulle finnas så många «högerextrema» vore det nog ett allvarligt problem, men det rör sig alltså om helt vanligt folk som har fått nog av etablissemangets vänsterextremism.

En vänsterextremism som innefattar woke, allt bredare och djupare censur, polisiära massangrepp mot medborgare som uttrycker sin åsikt, two-tiered policing och andra privilegier för invandrare med mera, men som nu möter allt bredare folkligt motstånd. Sedan juli har demonstrationer arrangerats i protest, och den nyss timade är den största i sitt slag någonsin i ett Storbritannien som har slutat att fungera som nation.

Det är den andra reconquistan, ett folkligt uppror för att ta tillbaka sitt land, att göra England stort igen: Mega. Men denna gång är det inte blott morerna man har att tampas med, utan även den inre fiende som har låtit invasionen ske och som upprätthåller den mot folkets vilja och under allt hårdare förtryck mot oppositionella. Det är därför man måste fängsla personer som Tommy Robinson, eller som i Tyskland försöka förbjuda det största politiska partiet.

Man nöjer sig inte heller med ledarfigurerna, utan trålar brett och djupt efter vanligt folk som uttrycker sina åsikter på X och andra sociala medier. På samma sätt som i Sverige prioriterar polisen ideologiska brott mot staten framför verkliga brott mot person och egendom, och det är för våldsmakten mycket viktigare att beivra «fel» slags åsikter än att angripa den invandrarrelaterade brottsligheten.

Under senare tid har man i det forna imperiet kunna skåda konstaplar som sysselsätter sig med att plocka ned engelska och brittiska flaggor från lyktstoplar och andra offentliga platser, under förevändning att Union Jack och liknande symboler uttrycker «rasism» och «främlingsfientlighet». Under namnet Operation raise the colors har populasen nämligen låtit visa att man är patriotisk och i opposition mot den förda politiken, vilket har resulterat i socialistregimens kraftfulla svar.

Så faller både Storbritannien och Europa sönder inför våra ögon, i realtid, och blir allt mer irrelevant i världen. Polariseringen kommer aldrig att ta slut, utan lär fortsätta indefinitivt tills en slutgiltig lösning föreligger, och under tiden förfaller Europa till ett allt mer auktoritärt och repressivt stadium. Nu har man därför bara att välja sida: Make Europe great again, or perish. Vi måste återerövra våra nationer, vi måste ta tillbaka vår kontinent.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Kollektivistisk såpa

Samtidigt som «högerprofilen» Charlie Kirk mördas av extremvänstern i USA pågår ett vänsterkommunistiskt drev mot motsvarande «högerprofiler» i Sverige, i vanlig ordning initierat av den «antirasistiska» (läs: vänsterkommunistiska) AFA-blaskan Expo och propagerat av de vänsterliberala stats- och kommersmedierna.

Blåslampan är riktad mot Jessica Stegrud (SD), en agitator och popularisator av stort värde för partiet och därmed en nagel i ögat på de vänsterkommunistiska krafterna. Sagda Stegrud retade först upp det kollektivistiska vänsteretablissemanget genom att påpeka en högst banal observation om att vänsterkommunistiska statstelevisionen för sin debatt om en svensk kulturkanon valde ut två personer med ickesvensk bakgrund, för vilket Stegrud steglades i den efterföljande debatten.

Därmed fick AFA-kommunisterna på Expo blodvittring, och häxjakten var inledd. Tydligen ska Stegrud ha något slags förhållande med den «högerextreme» (läs: antikommunistiske) Nick Alinia, om vars person jag inte vet ett förbannat dugg men nu tvingats uppdatera mig – han tackar förmodligen för uppmärksamheten.

Alinia och Stegrud ska därvid ha utsatts för en «Bohlin» och ofredats av några personer, men till skillnad från det konflikträdda ägghuvudet tagit konfrontationen och avslöjat vilka pantskallarna är. (Kommer polisen att utreda dem för ofredande? Nej.) I ordväxlingen ska några okvädingsord ha växlats mellan parterna, men i övrigt förekommer inget märkligt i den amatörmässiga filmatiseringen.

I det efterföljande mediedrevet under ledning av pissliberala storkukstabloiden Expressen pressas Tidöregimen att ta ställning mot Stegrud, och så även Sverigedemokraterna och dess ledning. I den svenska kollektivistiska ankdammen är det som bekant A och O att alltid «ta avstånd» från något och att ha «ryggen fri» snarare än att vara aktiv och ta tydlig ställning för något. Man tror alltså att det kan «skada» regimen, och därför rättar man in sig i det vänsterkommunistiska kollektivistiska ledet.

Men troligen kommer detta i vanlig ordning att gynna Sverigedemokraterna, eftersom det blir ytterligare ett exempel i den oändliga mängden av vänsterkommunistiskt kollektivistiskt mobbarbeteende mot oliktänkande, samtidigt som den fega och odugliga moderatregimen drar det kortaste strået.

För det första måste påpekas att Stegrud har rätt att ha en relation med vem hon vill. I detta land är det som bekant fritt fram att «älska vem man vill», en devis som de pissliberala vänsterkommunistiska krafterna nu tydligen vill förneka vederbörande. Huruvida denne partner är «högerextrem» eller inte är självklart irrelevant, annars faller devisen pladask.

För det andra har detta par, om det nu är ett sådant, minst samma rätt att värna sig mot ofredande från aggressiva och asociala element i förskingringen som det moderata ägghuvudet och den missanpassade «statsmannen» Bohlin, och de ska ha minst samma slags uppbackning från det vänsterkommunistiska etablissemanget och dess våldsmakt som sagda äggskalle. Det är innebörden av att lagen är lika för alla, och att uppblåsta narcissistiska moderata ägghuvuden inte ska ha några särskilda privilegier.

Politiska motståndare angriper man för och enbart för deras politiska åsikter, i sedvanlig debatt på gator och torg och i politiska kammare, inte genom att antasta dem i privatlivet. Sådant vänsterkommunistiskt beteende leder ytterst till just sådant vi ser så ofta i USA, att någon vänsterkommunistisk dåre får fnatt och bestämmer sig för att vissa inte har rätt att uttrycka för dem förhatliga åsikter.

Det är och förblir den vänsterkommunistiska flygelns modus operandi att försöka förbjuda för dem misshagliga åsikter, eller att angripa vederbörande personligen, ytterst med dödligt våld, om de inte kan tystas på annat vis. De tål inte yttrandefrihet, de tål inte andra åsikter än de egna, de tål inte annat språkbruk än det av etablissemanget påbjudna, och de är beredda att gå mycket långt för att få sin vilja igenom.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

von der Liar och Lügenpresse

Uppgifter under gårdagen i svenska och västerländska propagandamedier gjorde gällande att EU-kommissionens icke folkvalda ordförande Uschela von der Liar utsattes för en «misstänkt rysk störningsattack» när ett plan skullle landa i bulgariska Plovdiv. Enligt medierapporter skulle planet ha «cirkulerat runt flygplatsen i en timme», varefter det kunde landa med hjälp av «papperskarta».

Men man behöver naturligtvis inte GPS för att kunna landa, vilket i förstone sätter medierapporteringen i tvivel. Det skulle väl vara om det då råder tjock dimma, men för det ändamålet har varje flygplats lokala signalsystem, som inte kan störas ut på det sätt som fantasirapporteringen berättar.

Uppgifterna tillbakavisas även av Flightradar24, som övervakar luftrummet i realtid och vars data är publikt tillgängliga. von der Liars plan skulle ta en timma och fyrtioåtta minuter i anspråk för resan, vilket man missade med blott nio minuters marginal. Nio minuter är inte en timma. Transpondern i planet sägs vidare ha uppvisat god kvalitet under hela flighten, vilket ytterligare petar hål på de märkliga medieuppgifterna.

Frågan är således hur denna sorts skröna har kunnat få livsrum, och varför Lügenpresse vidarebefordrar den utan vidare kontroll? Svensk statstelevision har en så kallad «verifieringsdesk», men den tycks bara användas i politiskt syfte gentemot Sverigedemokraterna och annat man vill angripa, aldrig för de egna nyheterna, som alldeles för ofta dras med kvalitativa problem.

Det är samtidigt en medveten form av propaganda som nyttjas gentemot Ryssland, som en del i den allmänna krigföringen. Naturligtvis förekommer samma slags spel från Moskvas sida, och det är inte det saken gäller. I krig är sanningen alltid det första offret.

Det stora problemet här är att den västerländska medierapporteringen inte är tillförlitlig, att medborgarna inte längre kan lita på att man ens försöker sträva efter en någorlunda objektiv rapportering, enkannerligen i tvångsfinansierade statskontrollerade medier som SVT. Istället går propagandan varm, och de mest märkliga narrativ torgförs för att övertyga populasen. Detta är ett av dessa narrativ.

I kombination med den allt mer omfattande svenska och europeiska censuren, som gör det svårare att tillgodogöra sig andra informationskällor, är det således ett demokratiskt problem. Demokrati förutsätter informationsfrihet, men den är här allvarligt stukad av samma klientel som iscensätter denna form av skrönor.

Hoppsan! Det var nog inte GPS-systemet som slutade att fungera här, utan statsteves «verifieringsdesk» och statsreporterns hjärna…
Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland

«Judiskt liv»

Det är en märklig term, och den används strikt taget bara av ett visst klientel, samt av politiker som vill godhetssignalera. Frågan som ofta ställs i sammanhanget är huruvida vi «vill ha judiskt liv i Sverige», vad man nu menar med det. Manlig könsstympning?

Bonnierägda storkukstabloiden tar med jämna mellanrum upp frågan i sina anonyma ledarstick, då i samband med det «judehat» som sägs grassera. Det tycks vara extra viktigt under det folkmord som judar nu bedriver i Gaza, och under en tid sades i denna typ av medier faktiskt inget alls om sagda genocid, utan bara pladder om hur vedervärdigt Hamas är.

Andemeningen är att judar i Sverige inte ska behöva klä skott för Netanyahus brott mot mänskligheten, ett bekvämt alibi som emellertid inte hindrar den judiska diasporan från att mangrant vifta med den israelitiska vimpeln emellanåt. Det är att både ha och äta kakan.

Men principiellt är det förstås riktigt, så låt oss då tillämpa denna princip konsekvent över hela linjen, så får vi se om Expressen faktiskt håller måttet. En i förstone lika naturlig fråga som huruvida vi vill ha «judiskt liv» i Sverige är om vi i samma utsträckning vill ha «ryskt liv»?

När allt kommer omkring ska inte vanliga ryssar och ryska företag behöva finna sig i kollektiv bestraffning för vad Putin gör, i analogi med resonemanget ovan om judestatens människorättsbrott. Men i realiteten ser vi rysk kultur undertryckas och ryssar i allmänhet behandlas illa.

Lyfter man på holken på det utedass som heter Flashback får man en ganska träffsäker bild av hur ryssen i gemen uppfattas av svenskar. Flugorna som surrar kring den demagogiska stanken berättar om att ryssar är ett vidrigt folk, i kontrast till det genetiskt och kulturellt identiska ukraïnska folket, som ses som högtstående och så vidare.

Den uppfattningen manifesteras i lite finare termer i det officiella Sverige, när ryskortodoxa kyrkor vräks från kommuner eller då ryska produkter tas bort från det stora statliga bolagets sortiment. En tillverkare av mjölkkultur fick nog av ortodoxa kupoler på sin kefir, och en del tyckare i lådvinsvänstern har på halvt allvar muttrat om att bannlysa Dostojevskij från biblioteken, där man ju redan har bokbrännarvanan inne.

Frågan är nu på vilket sätt Expressen har motarbetat denna rasism och aversion gentemot ryssar och rysk kultur? Svaret är att det har man inte, utan man har tvärtom gått i första ledet för att inskärpa hatet. Med lite finare ord än på det flashbackska utedasset, men avföringen är ändå av samma fräna sort.

På samma sätt kan man fråga huruvida vi vill ha «kinesiskt liv» i Sverige, på vilket storkukstabloiden säger blankt nej. Här är det inte bara en uppenbar säkerhetsrisk som infinner sig när kommunistregimen i Beijing kan få för sig att installera avlyssningsutrustning i Volvobilar, Tiktokappar eller Labubudockor, utan varje enskild kines är enligt Expressens paranoida resonemang en potentiell «cell» som kan aktiveras för kommunistpartiets räkning.

Därför ska vi inte ha konfuciusinstitut vid svenska universitet, och därför måste kinesiska doktorander finna sig i särskild säkerhetsprövning. Alla kineser och företag är nämligen den kinesiska statens instrument, utan egen vilja och ambition, om man får tro den kontinuerliga demagogin i blaskan.

Till skillnad från judar, som är det mest högtstående folk världen känner, med vattentäta skott till regimen i Tel Aviv. Inga israeliska intressen verkar i Sverige och bland den judiska diasporan, och så vidare.

Man kunde kanske inflika att det är skillnad på svenska judar och utländska ryssar och kineser, men resonemanget ovan gäller alltså även svenskar med rysk och kinesisk bakgrund. De där ortodoxa kyrkorna man vill riva har stått där i decennier, men ses nu som Putins verktyg.

Det är människosynen det handlar om, att ett visst folk är så mycket finare och exceptionellare än andra. En vedervärdig människosyn, som framförallt Bonniers och Stampens publikationer propagerar.

«Judiskt liv» i Sverige.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Europeisk skymning

Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.

Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.

EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.

Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.

Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.

Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?

Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.

Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.

Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.