Man prövade lawfare mot Trump i syfte att tvinga bort honom från politiken, och när det inte fungerade tog vänstern till dödligt våld i ett utfört och än fler planerade försök till attentat. Det är och har alltid varit den radikala vänsterns modus operandi, och man har tillämpat liknande metoder mot Alternative für Deutschland i Tyskland genom att låta stigmatisera det libertarianska partiet och dess ledare som «extremistiska».
I Rumänien lät man på samma sätt underkänna hela valet när «fel» person – Călin Georgescu – vann, vilket minner en hel del om hur valvinnaren i Ukraïna Viktor Janukovytj 2014 tvangs bort i en statskupp iscensatt av USA med benäget bistånd av Bryssel, med följd i den långvariga konflikt vi nu observerar.
Fransoserna vill emellertid inte visa sig vara sämre, utan dömer landets mest populära politiker till fängelse i något slags uppdiktad korruptionshärva, där Marine Le Pen av någon anledning får plikta för förskingring som eventuellt har skett i partiet, som om partiledare vore något slags «ansvariga utgivare». Domen innebär även att Le Pen diskvalificeras från att kandidera i presidentvalet, naturligtvis i syfte att undanröja ett allt större politiskt hot mot vänstern.
Så fungerar vänstern och den djupa staten, och vill du veta hur det är att leva i en diktatur behöver du bara titta dig runtomkring – EU är en diktatur, och så även dess medlemsstater, utan undantag. Idel auktoritära stater, utan yttrandefrihet, utan rättsäkerhet, ett limbo där politiska rättigheter när som helst kan frånryckas, paternalistiska stater där beslut ständigt tas över huvudet på medborgare utan demokratisk process.
« Ce n’est pas seulement Marine Le Pen qui est injustement condamnée : c’est la démocratie française qui est exécutée. Ce n’est plus le gouvernement des juges, mais la dictature des juges, qui souhaite empêcher le peuple français de s’exprimer. »
Det är inte bara Marine Le Pen som orättvist fördöms: det är den franska demokratin som avrättas. Det är inte längre en rättsstat, utan en domarnas diktatur, som vill hindra det franska folket från att uttrycka sig.
Man kan nu bara hoppas att fransoserna inser att man har blivit snuvad på sin demokrati, och att man därmed inleder något slags revolution för att störta Macrons tyranni, lämpligen genom att stödja Rassemblement national och dess ledare Bardella, som i Le Pens ställe får försöka kandidera till presidentposten.
USA tar under Trump skutan i tvär vändning π radianer, vilket medför omfattande förändringar i amerikansk policy. Kvoteringsprogram som diversity, equity, and inclusion (DEI) har abrupts lagts ned, samtidigt som extremvänsterns motsvarande språkbruk har bannlysts i den offentliga förvaltningen. Den «plantbaserade» sjukan är stadd i förändring mot traditionell animalisk och naturlig kost i syfte att göra det ultrafeta USA friskt igen.
Mer överraskande är att amerikanska statsmedier i propagandans tjänst förefaller läggas ned tillsammans med USAid och andra institutioner som sprider vänsterliberal *2SHBTQIAP++ och annan woke världen över. Man hade här kunnat tänka sig ett annat budskap, men Musk och Trump insåg att dessa radikaliserade vänstergalningar som mest pratar med sig själva förmodligen skulle vara svåra att ersätta.
Samtidigt pågår en fullständig utrensning i den djupa staten, där framförallt kvinnliga aktivister lojala med Bidens regim samt andra pärmbärare systematiskt elimineras under effektiviseringsdepartementets Doge arbete. De blåhåriga gaphalsarnas tid är förbi, och så även sojavänsterns i största allmänhet.
Amerika tar således stora kliv mot att återupprätta maskulina normer, samtidigt som decennier av perversa samhällsexperiment rullas tillbaka. Föga förvånande ses detta med oblida ögon i det feminina och socialistiska Europa, som i allt har importerat dessa skadliga företeelser från USA och därtill förädlat dem yttermera.
Men turligen för oss tycks Trump även ta sikte på MEGA – Make Europe great again – genom att tukta européerna att ta rygg på Washington i dessa reformer. Europa behöver inte bara återfå – eller för första gången någonsin erhålla – yttrandefrihet, utan även göra sig av med woke, kvotering och tung socialistisk reglering till förmån för strikt meritokrati och slimmad administration utan övertung agenda med femtielva neopronomen och sjuttitolv «könsidentiteter».
USA har på förekommen anledning uppmanat europeiska företag att följa Trumps riktlinjer i dessa frågor, i vart fall om de vill fortsätta verka med amerikanskt näringsliv. Det är mycket goda nyheter och lär tvinga Europa att göra upp med extremt skadlig kvotering, där hudfärgsvänstern länge har ratat kompetens till förmån för allsköns «inkludering» av förmenta prekariat bland invandrare, sexuella minoriteter och förstås underpresterande kvinnor.
Fransmännen – eller franspersonerna som det nog borde heta i korrekt europeiskt statstevemässigt nyspråk – protesterar naturligtvis, och några förändringar lär inte ske utan strid och förmodligen inte heller i brådrasket. Radikalfeministerna i den svenska smygbögiga Tidö-regimen lär gorma och gapa än mer, men tvingas naturligtvis småningom krypa till korset under hot om att mista exportandelar till USA – det är vårt levebröd.
Europa borde vara tacksamt för att man tillrättavisas sålunda, eftersom meritokrati är en absolut förutsättning för ett fungerande samhälle. Vänsterns kvotering har inte åstadkommit annat än att minska effektiviteten och orsaka djup polarisering i samhället, och det krävs nu att man frångår detta skadliga förfarande. «Mångfaldsprogrammen» måste väck, och med dem hela «HR»-konkarongen.
Etablissemangsmedier ylar i högan sky över att en «journalist» hörande till den våldsbejakande AFA-vänstern har gripits i Türkiet, anklagad för samröre med terrorister. Samtidigt är det knäpptyst kring motsvarande övergrepp på betydligt närmare håll, nämligen sådana som rör den så kallade alternativpressen i Sverige.
Dessa räknas vanligen inte som «riktiga» medier, och dess medarbetare inte heller som journalister, utan möjligen «swishjournalister» av sämre sort. Det är kutym bland myndigheter och politiker att bara lägga på luren när sådana organisationer undersöker korruption och maktmissbruk i den allmänna förvaltningen, och man tror sig stå fri från granskning från andra än etablissemangsnära vänstermedier som statstelevisionen.
Helt olika regler gäller även i praktiken för dessa olika slag av medier. Medan statstelevisionen och de stora mediekonglomeraten i princip alltid frias i rättegångar kring tryckfrihet, även för de mest solklara av övertramp, gäller det omvända för alternativmedierna och fria journalister. Ett exempel gäller den fängslade journalisten Mats Dagerlind vid Samnytt, som för närvarande avtjänar straff i hemmet med fotboja, under vilken tid han tydligen även nekas att ta sin cancermedicin.
Man kan tycka vad man vill om dessa figurer och medier, och man kan även utgå från att de slirar lika mycket – eller rent av mer – på sanningen som etablissemangsmedier och alltså talar i egen sak utan att presentera alla omständigheter, men sådan vinkling förtar emellertid inte grundfakta. Det vi ser är en form av diskriminering, att man behandlar personer och organisationer olika beroende på grad av etablissemangstillhörighet, och att man därmed frångår grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Ytterligare ett exempel rör Fria Tiders chefredaktör Widar Nord, som häromdagen greps på Arlanda för att ha filmat en polis. Detta efter att han själv hade utsatts för närgånget filmande och oprovocerade trakasserier av snuten på grund av sin tillhörighet i den för etablissemanget så förhatliga alternativpressen.
Det anses vara helt i sin ordning att trakassera personer ur denna klick sålunda, på samma sätt som sagda medier fordom hade för vana att göra märkliga hembesök hos helt vanliga personer med fel slags åsikt (sådana åsikter som dock numera basuneras ut av sagda mediers opportunistiska ledarskribenter), eller personer som hade tagit sig friheten att kommentera anonymt och därför ansågs vara värda att «avslöja» medelst vänsterns informationsbyrå Expo och dess AFA-kopplade organ via olagligt intrång i databaser.
Alla omständigheter är inte kända, men man kan konstatera att Nord dels blev behandlad på ett diskriminerande vis, dels därefter betedde sig ganska omoget genom att reciprokera utan verklig anledning. Icke desto mindre är man fri att göra så, i vart fall än så länge – en ny lag som lär ska skydda polisen mot «ofredande» i form av att dokumentera dess övergrepp träder i kraft först i sommar, men man tycks här ha tillämpat den i förtid.
Den större problematiken är här att fascistbängen gör en storstilad återkomst med justitiefiguren Strömmers helt misslyckade försök att rensa bland kriminella element i förortsgängen. De lagar som stiftas och maktmedel som införs tenderar att användas på helt andra områden så fort möjligheten ges, vilket vi här har sett exempel på.
Utökade befogenheter används alltså inte främst för att komma åt gängens droghandel eller att bevaka gängkriminella, utan nyttjas hellre i den sedvanliga poängjakten och i den bisarra prioriteringen kring ideologiska brott mot staten, exempelvis när sexköpspolisen Simon och hans kommando får härja fritt bland hotell och thaibodar.
Som i vilken militärdiktatur som helst innebär ett sådant vidgat mandat att man missbrukar det gentemot både allmänheten och dissidenter snarare än nyttjar det för det avsedda klientelet i kriminella miljöer. Sverige autokratiseras i allt högre utsträckning när statens våldsapparat vänds mot den egna befolkningen och tillåts våldföra sig mot grundlagsfästa fri- och rättigheter.
När Sverige i praktiken blir just som Türkiet vänds blickarna dock inte inåt, mot hotet inifrån, utan riktas i sedvanlig ordning utåt, mot inbillade fiender och stater som anklagas för övergrepp mot svenska medborgare med rätt slags (vänster)politiska åsikter, medan man tiger som muren gällande exakt samma slags övergrepp i det egna landet, riktade mot personer med fel slags politiska åsikter.
Man fattar aldrig att pendeln kan slå åt andra hållet med exakt samma kraft, och att man därför måste stå upp för alla journalister och dissidenter, oavsett bakgrund och ideologisk plattform. Att alla slags yttranden måste vara lika skyddsvärda per princip, eftersom ett enda undantag per automatik leder till än fler och småningom perforerar fullständigt.
Autokratiseringen av Sverige fortskrider under Kristerssons fascistoida moderatregim, med benäget bistånd av etablissemangsnära stats- och kommersmedier.
Nä, jag vet fan inte vem Dermot Clemenger är, eftersom jag aldrig ser på TV4. Däremot ser man dennes namn figurera i medienarrativet dag ut och in, som en helknäpp följetong. Ja, förutom i statsmedierna, där man inte vill «avslöja» hans namn, även om det redan är på allas läppar. Vad som är knäppast är inte gott att veta.
Tydligen ska «profilen» ha gjort sig «skyldig» till hela trettioen fall av brott mot staten, det vill säga det doktrinära och ideologiska brottet att ha utövat sin borna rätt att med var och en utbyta pengar mot tjänster, i detta fall av sexuellt slag vid diverse thaibodar. Uppenbarligen ska «kändisen» även ha erkänt sagda offerlösa brott, men därefter flytt landet.
Då kan han inte längre «delges», varför han bara behöver vänta på att preskriptionstiden löper ut för att undgå straff för dessa brott mot socialdemokratin. Detta går dock inte för sig, varför hela poliskåren har engagerats i detta fruktansvärda ideologiska brott, varvid man har efterlyst Clemenger internationellt och begärt handräckning av brittisk polis.
Problemet här är att sexköpslagens räckvidd inte gäller utanför rikets gränser, även om man arbetar hårt för att åstadkomma global sådan. Särskilt gäller att sexhandel är laglig i Storbritannien, på samma sätt som i större delen av Europa, och att dubbel straffbarhet därför inte är tillämplig. Det är därför oklart varför brittisk polis skulle engagera sig, och tecken tyder på att man tar det med viss ro.
Men det större problemet och den större frågan är varför snuten alltjämt prioriterar brott mot staten och symbolfrågor, när man säger sig ha fullt fokus på den tunga brottsligheten? De röda åklagerskorna i rättsväsendet angriper alltjämt journalister som Samnytts chefredaktör och konstnärer som Dan Park, samtidigt som sexköpspolisen Simon fortsatt får härja fritt i sitt heliga korståg mot naturlagar.
Statsrådet Strömmer har att förklara sig varför denna märkliga prioritering alltjämt gäller, och även rikspolischef Lundh har att motivera polisens inriktning. Även mediejättarna borde veta hut – var vi inte överens om att kancellera woke?
Kan «liberalismen» överleva, frågar sig regimtelevisionens glättiga politikprogram Politikbyrån. Detta med anledning av att de två «liberala» partierna Folkpartiet och Centerpartiet befinner sig under riksdagsspärren och kämpar i nedåtgående trend. Men frågan är förstås alldeles felställd.
Sverige har nämligen aldrig haft något liberalt parti, i vart fall inte i någon beslutande församling, utan det man avser är så kallade socialliberala partier. Därtill är Centerpartiet i grunden inte socialliberalt, utan ett konservativt jordbruksparti som tidigare kallade sig Bondeförbundet.
Man kan kanske tycka att liberaler oavsett smak och inriktning borde avhålla sig från att kivas inbördes, men den tankefiguren leder alldeles fel, eftersom klassisk liberalism (libertarianism) och socialliberalism inte bara är olika doktriner, utan framförallt oförenliga. De båda ideologierna har helt olika frihetsbegrepp, och därmed även helt olika politik som konsekvens.
Klassisk liberalism bottnar i så kallade negativ frihet, det vill säga frihet från statligt förtryck av olika slag. Exempelvis friheten att yttra sig är antingen av eller på, och den är på så länge staten inte lägger sordin på den genom förbud. Sådan verklig yttrandefrihet finns såvitt man kan förstå bara i USA och möjligen Japan.
I kontrast tar socialliberalism avstamp i rättigheter, det man benämner positiva friheter, det vill säga privilegier som statsmakten likt forna monarker pytsar ut till undersåtarna. Medan friheter existerar naturligt, är rättigheter konstruktioner. «Yttrandefrihet» i denna europeiska socialliberala modell är således att medborgarna ges «rätten» till «yttrandefrihet», och «yttrandefriheten» i fråga existerar inte förrän denna rätt har stadfästs.
Sådan «yttrandefrihet» är behäftad med en lång rad undantag, och skiljer sig inte i någon praktisk mening från den «yttrandefrihet» som föreligger i Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran – den enda skiljelinjen går i vad som är undantaget, där socialliberalerna i Europa föga förvånande tycker att just deras undantag är rimliga. Händelsevis har man samma uppfattning i Tehran, Pyeongyang, Beijing och Moskva.
Detta medan äktliberalen inte godtar några som helst undantag, utan likt den amerikanska tolkningen ser en fundamental gräns då friheten övergår i omedelbar praktisk handling i våld, exempelvis att uppmana en mobb till mord under en demonstration.
Vän av ordning inflikar kanske att yttrandefriheten måste ha vissa undantag, för inte vill vi tillåta barnporr eller att statshemligheter läcker? Upphovsrätten måste dessutom gälla för att skydda den skapande klassens arbete. Men man skiljer då inte på å ena sidan yttrandefrihet – det som kommer från din egen fantasi och tankekraft – och å den andra informationsfrihet, som avser friheten att ta del av och sprida andras verk eller bilder. Den senare friheten måste mycket riktigt vara begränsad.
Det är liktydigt med att man fritt kan fantisera fram barnpornografiska alster, även i nuvarande svensk lagstiftning, men att man ingalunda kan nyttja övergreppsmaterial som i sig stammar från en förbjuden handling och som inte är ett resultat av den egna tankekraften. På samma sätt äger man ingen självklar rätt att fritt handskas med upphovsrättsinnehavares material, eller för den delen hemligstämplade statliga handlingar. Hanteringen av sådant kan regleras godtyckligt i den läpande politiska diskursen.
Klassisk liberalism balanserar friheterna på så sätt att den enes frihet upphör exakt där den andres frihet kränks. Vad gäller yttrandefrihet finns ingen sådan gräns, eftersom den enes frihet att yttra sig inte beror av den andres motsvarande frihet att yttra sig. Oavsett hur jag yttrar mig gentemot någon annan, kvarstår vederbörandes reciproka yttrandefrihet (eller annan frihet) intakt. Yttranden i sig kan inte skada i någon objektiv mening.
Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.
Noam Chomsky (vänsterlibertarian)
Socialliberalerna har ett liknande förhållningssätt, men då med avseende på rättigheter snarare än friheter. Därmed blir konsekvenserna också olika, eftersom man i socialliberalismens Europa anses ha en «rättighet» att inte bli «kränkt» eller «förolämpad» (subjektiv mening). Därför kan man i Tyskland råka ut för gryningsräder, beslag av elektronisk apparatur och fängelsestraff om man benämner den socialdemokratiske monarken Scholz «Pimmel», eftersom man då «kränker» härskaren i fråga. För den klassiska liberalen är detta just det slags statliga förtryck man vill förhindra, eftersom det är ett sluttande plan.
Europeisk socialliberalism menar att «yttrandefriheten» bara ska ha tillämpning i det politiska samtalet, och inte medger att smutskasta motståndaren. Men även den politiska diskussionen är förstås begränsad, då vissa politiska ståndpunkter och ideologier med dess symboler på förhand är förbjudna och uteslutna. Men det är i vart fall tillåtet i princip att inom ramen för den socialliberala ideologin uttrycka sin fria åsikt, så länge samtalet inte övergår i «hat och hot» i form av kritik mot invandring med mera.
Bevekelsegrunden för denna inställning är att man inte åter vill se nazister marschera på gatorna och tillämpa hatisk politik, men man bortser då från att Weimarrepubliken faktiskt hade hetslagar av samma snitt som dagens tyska eller svenska hetslagstiftning, med resultat att nazisterna blev martyrer bland de egna skarorna. Omvänt kan man i yttrandefria nationer som USA inte notera någon framgångsrik nazistisk eller motsvarande rörelse. Man lär sig alltså aldrig.
I praktiken finns ingen fullständig renlärighet, utan man kan se socialliberala drag även hos liberaler och vice versa, exempelvis tanken att allmän skolgång bekostad av skattemedel är en godtagbar inskränkning i äganderätten för att öka friheten på totalen. Gränsen går snarare vid etatistiska nivåer, då staten är allestädes närvarande, så som den är i den folkpartistiska liberalistdiktaturen – socialliberalismen är i detta avseende socialdemokratins kusin.
Omvänt ser man emellanåt liberala mönster hos socialliberalerna, men utan en sammanhållen och konsekvent ideologi. Härav har man noterat ultraliberala drag hos storstadscentern och Centerns ungdomsförbund, med märkliga förslag om polygami, nekrofili med mera, med konsekvens att pedofiler och andra avvikare har dragits till partiet som flugor till skit. Det ena pedofilavslöjandet efter det andra har sedermera sänkt partiet, utöver dess mer realpolitiska dåd i att ha bidragit till dagens problem med gängkriminalitet och andra effekter av massinvandring.
Mer angelägna liberala mål vore att avveckla Systembolaget, sexköpslagen och hetslagstiftningen, men man finner här att Folkpartiet har varit drivande i att införa dessa illiberala företeelser. Folkpartiet är historiskt de «frisinnades» parti, det vill säga ett slags väckelsekristen falang med särskild aversion mot rusdrycker och narkotika samt förstås även sexhandel, spel och liknande företeelser man anser är moraliskt förkastliga. Inte heller Centerpartiet har rört sig i sådan riktning, vilket då bekräftar att det mer rör sig om socialliberala än liberala partier.
Men det kanske är i den riktningen man borde gå, om man vill göra skillnad mot resten av partifloran? Om alla partier är som Förbudspartiet liberalerna behövs uppenbarligen inte längre originalet. För omväxlings skull kunde man göra anspråk på den sedan länge lediga liberala positionen i det svenska politiska spektrat, och därifrån skaffa sig en ny unik bas som man kan växa på. Eller så kan man gott dö.
Josephine Ballon försöker förklara den tyska liberalfascismens hållning kring yttrandefrihet för amerikanska 60 Minutes.
