Regimer kommer och går, men sossepolitiken består. På annat sätt kan man inte förstå att moderatregimens justitiefigur Strömmer går radikalfeministiska intresseorganisationer i yttervänstern till mötes genom att ytterligare skärpa «sexköpslagen». I praktiken innebär förslaget att tjänster som ges via Onlyfans kriminaliseras och att man yttermera närmar sig ett förbud mot pornografi.
Amerikanske vicepresidenten Vance får alltså rätt igen, när det visar sig att Strömmer inte alls arbetar för att stävja den grova kriminaliteten, utan hellre filar på lagförslag om doktrinära brott mot staten. Förslaget kunde lika gärna ha lagts fram av sossarnas Morgan, och man har uppenbarligen en helt gemensam agenda i att maximalt beskära medborgarnas friheter.
Lagförslaget innebär att begreppet sexuella tjänster vidgas till «sexuella handlingar», nämligen för att kunna omfatta «handlingar» som utförs «på distans», exempelvis i en digital miljö. Det krävs därmed inte någon fysisk kontakt parterna emellan, utan det räcker med att någon «förmår» en person att mot ersättning utföra en sexuell handling, exempelvis onani.
11 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att delta i eller förevisas handlingen, döms för köp av sexuell handling till fängelse i högst ett år. Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.
Att utvidgningen syftar på verksamheten vid Onlyfans framgår i klartext, och tillämpningen innebär att den som mot ersättning begär en viss fantasi – d.v.s. «förmår» vederbörande att utföra en viss show – omfattas av sexköpslagen med fängelse som minimistraff.
Det är en omfattande glidning från prostitution till pornografisk föreställning, och man kan enkelt se hur pornografin kan komma att angripas i ett senare skede – det är av allt att döma bara en tidsfråga. Regimen menar emellertid att pornografisk framställning redan nu kan falla under bestämmelsen under vissa förutsättningar, och man kan här se hur grodan kokas långsamt på sedvanligt manér.
I den korporativistiska processen med remissinstanser återfinns sådana radikalfeministiska grupperingar som Talita, och uppenbart är att Strömmer och moderatregimen här har tagit deras parti. I dylika vänsterextrema förbund jämställer man pornografi med prostitution, och det förmenta likhetstecknet är regimen nu på god väg att etablera i juridiken.
Moderatregimen har anslutit sig till vänsterextremistisk radikalfeminism genom att betrakta performers vid Onlyfans och liknande inrättningar som «offer». Men frågan är hur lagen ska kunna upprätthållas i en internationell kontext?
Vice US-presidenten Vance satte fingret rakt i en sårig varböld när han under Münchens säkerhetskonferens betonade att Europas största hot kommer inifrån, nämligen från den repression av det fria ordet som är så utbredd och så typisk för Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Händelsevis sände amerikanska 60 minutes ett inslag i ämnet strax efter, vilket orsakade vidare tumult.
De drakoniska tyska lagarna består i förbud mot att förolämpa andra, likväl som att uttrycka en rad förbjudna politiska åsikter eller förevisa vissa symboler, helt i överensstämmelse med den svenska hetslagstiftningen (som har tysk förlaga). Men man har dessutom differentiering i tillämpningen på en rad vis, så att uttryck på nätet eller mot politiker (!) bestraffas hårdare än eljest. Säg «Pimmel Scholz» offentligt, och du bötfälls.
Vidare tillämpar den tyska Polizei gryningsräder mot personer som sagt «neger» på nätet, varvid man beslagtar all deras elektroniska apparatur under förevändning att den skulle kunna ha nyttjats under «brottets» skeende. Personer bestraffas alltså direkt, utan föregående domstolsförhandling, samtidigt som deras möjlighet att försvara sig mot statens ingrepp begränsas genom sådana beslag. Även svensk lagstiftning har sådana paragrafer om förverkan och beslag, som åtminstone fordom tillämpades flitigt om någon påkoms med att skriva på Flashback eller lyssna på förbjuden musik.
Tyskarna försvarar sig med att yttrandefriheten «behöver gränser», särskilt i ett land som har präglats av auktoritära krafter och förföljelse av minoriteter. Men å ena sidan har yttrandefriheten definitionsmässigt inga gränser, utan upphör i samma ögonblick gränser etableras. I annat fall existerar yttrandefrihet överallt, till och med i Nordkorea – det är då bara gränsernas natur som skiljer sig.
Och å den andra sidan tycks tyskarna och européerna aldrig dra rätt slags lärdom av historiens skeenden. Då nationalsocialisterna kom till makten förelåg i den tyska Weimar-republiken en hetslagstiftning som är tämligen lik den nuvarande svenska, och den tillämpades flitigt mot främst nazister, som därvid blev syndabockar och martyrer som kunde nyttja statens repression för egen vinning i den politiska debatten.
Man kan kontrastera detta mot det yttrandefria USA, där nazism och andra kollektivistiska eller antidemokratiska rörelser aldrig har förekommit annat än i den yttersta marginalen. Detta för att man i en sådan yttrandefri miljö dels inte kan skylla på att man blir tystad, och dels per omgående får svar på tal från andra som inte är rädda att yttra sin mening.
Detta är kärnan i yttrandefri debatt, att utan inre eller yttre censur eller andra hinder kunna uttala sin mening, alldeles oavsett innehåll eller form. Yttrandefriheten är alldeles särskilt till för uttryck som väcker anstöt, medan de snälla uttrycken så att säga inte är i behov av sådant skydd. Yttrandefriheten fordrar att dårar får skrika Sieg heil! och att man är fri att förolämpa vem som helst – straffet får bli socialt, inte juridiskt.
Tyskarna fattar inte detta, utan beter sig just så som nazisterna, fascisterna och kommunisterna, de kollektivistiska rörelser som är för «yttrandefrihet» så länge det som utrycks är i överensstämmelse med de egna gränserna. Fascismen tycks ligga i tyskarnas DNA, även om det nu är en vänsterliberal variant av fascism.
Karl XII fick storstryk av ryssarna i Ukraïna då det senast begav sig, och han fick sjappa till Türkiet efter att hans armé hade förintats i slaget vid Poltava. Hans krigsäventyr innebar vidare att Sverige hade lagts i ruiner, vilket innebar en ekonomisk kräftgång som småningom ledde till slutet på epoken som stormakt.
Ulf Kristerssons regim är nu på god väg att upprepa den bedriften, då man efter att ha skickat sjuttio miljarder i krigsmateriel och annat stöd till Kiev slutligen får se sig besegrad av Ryssland. Stridsvagnarna hamnade på krigsmuseum i Moskva, medan Kristersson fick kröka rygg inför Türkiets Erdogan för att få komma med i den obsoleta Nato-klubben.
Nederlaget kommer efter att USA slutligen tog initativet, då de europeiska fjollorna i sin idealism inte hade något annat att erbjuda än fullständigt ohemula krav om rysk reträtt, synbarligen helt oförstående inför krigets realiteter och vem som har övertaget på slagfältet. Det är också av den anledningen Europa inte har någon plats vid förhandlingsbordet när freden och riktlinjerna för den fortsatta världsordningen ska dras upp.
Analogin har sin fortsättning i att regimen Kristersson under tiden man har lekt geostrateger och låtsats vara statsmän av internationell rang fullständigt har försummat arbetet med att utveckla nationen och berika dess medborgare. Tvärtom har man fortsatt förskingra skattemedel på köttkvarnen i Ukraïna, till ingen nytta för någon.
Resultatet ser vi nu då tillväxten pendlar kring nollstrecket och arbetslösheten skjuter i höjden till otäcka 10.4 %, siffror i nivå med Albanien, Kosovo och Ukraïna i Europas absoluta bottenliga. Arbetslösheten har visserligen varit konstant hög sedan 1990, då det så kallade fyraprocentmålet övergavs för gott, men nivåer kring tio procent är extrema även för svenskt vidkommande.
Många av oss satte stort hopp till den nya ministären, efter att landet hade körts i botten av en socialistregim som lade ned kärnkraft, iscensatte massinvandring, ytterligare nedmonterade friheter samt var alldeles oförmögen att ta itu med den invandrarrelaterade kriminaliteten. Men det visar sig nu att efterträdarna är om möjligt än mer inkompetenta, och inte får något alls uträttat.
Kristersson omger sig med den ena NPC:n efter den andra, idioter som försvarsministern Pålle med sin verklighetsfrämmande uppfattning om Ukraïna, eller ägghuvudet Bohlin med sin krigshets, märkliga ordsallad och löjliga försök till att uppfostra populasen. Eller den sävlige Strömmer, som inte förmår annat än att pipa med sin hesa stämma, medan sprängningarna och skjutningarna fortsätter att slå rekord samtidigt som polisen fortsätter att angripa thaibodar och samla poäng.
Av «paradigmskiftet» blev intet, och inte heller av vallöftena. Reduktionsplikten skulle avskaffas eller sänkas, men höjdes istället. Samma sak med elskatten, som höjdes. Kriget i Ukraïna och upprustningen inför anstormningen av en inbillad fiende måste betalas på något sätt, och det blir svenskarna som måste plikta för detta.
Frihetsreformer av något som helst slag har vi förstås inte sett, och det socialistiska folkhemmet står intakt med dess systembolag och rigida struktur i övrigt. Yttrandefriheten är än mer inskränkt än tidigare, efter att regimen gett grönt ljus för blasfemitolkning. Kristerssons lag med administratörer har inte gjort annat än att förvalta systemet.
Frågan är därför om detta är den sämsta ministären i svensk nutidshistoria, den regim som har fått minst uträttat samtidigt som man har förskingrat statskassan och avsevärt försämrat ekonomin för både riket och medborgarna. Man får nog gå tillbaka till de märkliga regeringarna under Ullsten (FP) och Fälldin (C) under 1970-talen för att hitta svagare kabinett. Ansvarsfrihet lär inte beviljas, och Tidölaget kan redan nu ställa in sig på förlust i det kommande valet.
Årliga säkerhetskonferensen i München invigdes med en amerikansk «krigsförklaring» mot Europa, om man får tro statstelevisionen, nämligen då vicepresidenten J. D. Vance läste lusen av europeiska ledare och den församlade skaran. Men det var i själva verket en välbehövlig uppsträckning, en läxa européerna har att göra, en påminnelse om att man inte bara har att försvara sig mot yttre hot, utan även att försvara grundläggande värden.
Sådana värden är inte de som EU-kommissionens Uschela von der Liar ständigt gapar om, utan mer grundläggande sådana, demokratins fundamenta i form av yttrandefrihet. Värden som Europa inte längre omhuldar, om man någonsin har gjort det, men som är centrala om kontinenten åter ska resa sig upp.
…the threat that I worry the most about vis-à-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within. The retreat of Europe from some of its most fundamental values: values shared with the United States of America.
Det känns en smula overkligt när all den kritik som brukar levereras här och annorstädes i folkmyllret men som aldrig når högre upp i hierarkierna plötsligt får en företrädare i den amerikanska supermakten. Härav den församlade skarans paffhet och tappade hakor, de har varit vana vid att styra och ställa som vilken forna monark som helst, utan att behöva bry sig om folket – det kan man vid behov spärra in eller på annat sätt kontrollera.
As it turns out, you can’t mandate innovation or creativity, just as you can’t force people what to think, what to feel, or what to believe. And we believe those things are certainly connected. And unfortunately, when I look at Europe today, it’s sometimes not so clear what happened to some of the cold war’s winners.
En avgrundsdjup spricka i den «transatlantiska länken» har således uppstått i och med detta brandtal för yttrandefriheten och Trump-administrationens politik i övrigt, inte minst i fråga om förhållandet till Ryssland och Ukraïna. En förkastning som är definitiv, och som européerna bör ta fasta på, samtidigt som man måste ta till sig av det budskap Vance ger.
I look to Brussels, where EU Commission commissars warned citizens that they intend to shut down social media during times of civil unrest: the moment they spot what they’ve judged to be “hateful content,” or to this very country where police have carried out raids against citizens suspected of posting anti-feminist comments online as part of “combating misogyny” on the internet.
Här har vi nämligen ett alldeles för ensidigt fokus på Ryssland som den stora fienden, och analysen går i termer kring eftergiftspolitiken 1938 då Hitler sökte expandera sitt livsrum. I Europa kan man inte släppa detta trauma, utan det lever kvar i allt vad som företas, trots att den förhandenvarande situationen överhuvudtaget inte har något att göra med den historiska händelsen.
I look to Sweden, where two weeks ago, the government convicted a Christian activist for participating in Quran burnings that resulted in his friend’s murder. And as the judge in his case chillingly noted, Sweden’s laws to supposedly protect free expression do not, in fact, grant — and I’m quoting — a “free pass” to do or say anything without risking offending the group that holds that belief.
Man ser inte skogen för alla träden då man förblindar sig själv med detta narrativ, samtidigt som man inte ser bjälken i det egna ögat, eller den inre Hitler som lurar i den allt mer auktoritära europeiska politiken, enkannerligen med avseende på det fria ordet. Vance petar i detta sår och i denna varböld, och européerna blir generade. De är inte vana vid att framställas som de tyranner de är, utan tror att man är ett slags demokratins riddare.
And I really do believe that allowing our citizens to speak their mind will make them stronger still. Which, of course, brings us back to Munich, where the organizers of this very conference have banned lawmakers representing populist parties on both the left and the right from participating in these conversations. Now, again, we don’t have to agree with everything or anything that people say. But when political leaders represent an important constituency, it is incumbent upon us to at least participate in dialogue with them.
Det är ju vanligen europeiska politiker som brukar läxa upp världen i övrigt, då man från sitt elfenbenstorn högt upp i skyn visar sitt malliga tryne. Men här plockas man rätteligen ned på jorden, och får sig till livs en utskällning för att man inte tål att höra vare sig de egna medborganas kritik eller sådan som framförs av andra, som Elon Musk.
I believe deeply that there is no security if you are afraid of the voices, the opinions and the conscience that guide your very own people. Europe faces many challenges. But the crisis this continent faces right now, the crisis I believe we all face together, is one of our own making. If you’re running in fear of your own voters, there is nothing America can do for you.
Man protesterar naturligtvis, och det kommer att ta ett tag att ta in vad som faktiskt sades. Men Vances svada är träffsäker och hans analys kristallklar, och man kan inte lika enkelt avfärda sådan kritik när den kommer från USA:s högsta ledning som när Elon Musk uttalar samma sak (och då hotas av EU-byråkrater). USA kan inte gömmas undan i en fängelsecell eller bötfällas för «yttrandefrihetsbrott», man måste förhålla sig till denna makt.
I believe that dismissing people, dismissing their concerns or worse yet, shutting down media, shutting down elections or shutting people out of the political process, protects nothing. In fact, it is the most surefire way to destroy democracy. Speaking up and expressing opinions isn’t election interference. Even when people express views outside your own country, and even when those people are very influential — and trust me, I say this with all humor — if American democracy can survive ten years of Greta Thunberg’s scolding you guys can survive a few months of Elon Musk.
Europa och USA har visserligen alltid varit olika, även om man har haft vissa grundläggande värderingar gemensamma. Men det Vance påtalar är att man nu driver ifrån varandra allt mer i fråga om dessa värderingar, och att det är Europa som förändras. USA har tvärtom tagit ett eller två steg tillbaka, mot mer fundamentala värderingar, med första tillägget som grund.
But what no democracy, American, German or European will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered. […] Democracy rests on the sacred principle that the voice of the people matters. There is no room for firewalls. You either uphold the principle or you don’t.
En skillnad från tidigare är också att Västvärlden nu inte längre dominerar, utan att världen har blivit flerpolig. Kina är numera en maktfaktor med större inflytande än Europa, samtidigt som USA drar ifrån ett allt mer efterblivet Europa som reglerar sönder sig självt och inte längre förmår innovera. Sovjetbyråkratin ligger som en våt filt över det överpolitiserade Europa.
Embrace what your people tell you, even when it’s surprising, even when you don’t agree. And if you do so, you can face the future with certainty and with confidence, knowing that the nation stands behind each of you. And that, to me, is the great magic of democracy. It’s not in these stone buildings or beautiful hotels. It’s not even in the great institutions that we built together as a shared society.
Fienden är inom oss, nämligen i många av de regimer som präglar Europa av i dag. Regimer i ordets rätta bemärkelse, då de trasar sönder allt vad demokratiska friheter innebär och ständigt försämrar för folket med reformer som ingen har efterfrågat, i allt från massinvandring till att stänga ned kärnkraft. Regimer som stämplar opposition som säkerhetsrisk, sätter den bakom lås och bom eller på annat sätt obstruerar demokratin. Regimer som inte tål att höra yttranden de ogillar.
Indikator opinion har publicerat en intressant studie i vilken man frågar hur viktigt det är att ha samma politiska åsikt som sin partner. Resultatet är ett våldsamt polariserat spektrum, som visar dels att kvinnor i högre utsträckning kräver ideologisk kompatibilitet, och dels att det finns en klar vänsterkantring i samma riktning.
Det är framförallt rödgröna kvinnor i VPK och MP som märker ut sig. Hela åttio procent i den gruppen anser det vara viktigt att dela politiska åsikter med sin partner, ett uttryck för att politik för dessa personer är en identitetsmarkör kring vilken allt annat kretsar. I jämförelse anser bara hälften så många bland SD- och KD-kvinnor i den andra delen av spektrat att ideologi har betydelse i en parrelation.
Man kan också se det som ett uttryck för den svårartade intolerans som präglar denna rödgröna grupp av rabiata vänsterkvinnor, en närmast militant falang i ständigt korståg mot allt från vita män och rasism till kött och flygresor. Det är förmodligen lättare att passera en kamel genom ett nålsöga än att komma in i dessa vänsterkvinnors personliga umgängessfär.
Även för män finns en tydlig uppdelning längs höger–vänster-skalan, men den är mindre brant och på en lägre nivå. Vänstermännen är värst, med sjuttio procent som anser det vara viktigt med politisk samsyn, medan motsvarande siffra bland kristdemokrater är trettio procent. Lägst andel finns bland dem som röstar på något annat parti, ynka sexton procent.
Ytterligare en intressant parameter gäller utbildningsnivå. Ju högre utbildning, desto viktigare blir delad ideologi i ett förhållande, enligt denna undersökning. 66 % av kvinnor med universitetsutbildning är av den uppfattningen, jämfört med 41 % utan högre utbildning. Motsvarande siffror bland män är 47 % respektive 31 %. En bieffekt av denna aspekt är att universitetsvänstern här bekräftas i all sin nakenhet.
Sambanden är så tydliga att man skulle kunna använda dem som ställföreträdande parameter för att profilera en person ideologiskt. I Indikators diagram skulle man faktiskt kunna flytta Centerpartiet till vänster om Socialdemokraterna, givet denna ordning, vilket kanske även är i överensstämmelse med hur det gröna partiet har utvecklats under senare tid.
Noterbart är även ålder som faktor för detta märkliga uttryck, där kvinnor under sin mest formativa karriär (20–45 år) har denna uppfattning om vikten av ideologisk samsyn. För män finns inte motsvarande puckel, utan en flack eller möjligen svagt lutande kurva. Äldre kvinnor närmar sig sedermera männens attityd.
För egen del kan jag tycka att vänsterkvinnor är alldeles felprogrammerade i huvudet avseende politiska frågor, men det är knappast en faktor som är relevant i ett förhållande. Lika barn leka bäst gäller inte, utan tvärtom kan olikheter ge en starkare helhet och fler möjligheter.
På samma sätt ser ateisten i mig inte något problem med en religiös kvinna, och sedan länge dras jag till annat än svenska blondiner, inte bara kinesiska och östasiatiska kvinnor, utan även persiska, arabiska och latinas, trots vissa kulturella slitningar. Så har det varit länge, och man skulle därför kunna dra slutsatsen att jag ligger till höger på det endimensionella politiska spektrat.
Kvarstår gör frågan varför det förhåller sig på detta vis. Kanske är det ett uttryck för att kvinnor alltjämt är osjälvständiga och osäkra, en parallell till hur högavlönade kvinnor fortsätter att söka sig uppåt i den sociala hierarkin – en kvinnlig läkare söker överläkaren, medan en manlig läkare inte ser några problem i att binda sig med vårdbiträdet.
Ty intolerans för andras åsikter och världsåskådning är ytterst ett uttryck för osäkerhet, inte minst avseende den egna ideologiska hållningen. Rabiata vänsterkvinnor söker därför bekräftelse för sin egen åskådning, som man helst inte vill låta utmanas. Det är ett identitetsproblem snarare än en stark politisk identitet.
