Kategori: Liberalism

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Krossa universitetsvänstern

Tidöregimen meddelade för en tid sedan i all panik att ordet «kvinna» kvarstår i den allt mer detaljerade abortlagstiftningen. Detta efter att en utredning föreslagit att ordet «kvinna» bör ersättas med «den som är gravid», med anspelning på att det minsann inte bara är kvinnor som har förmåga till reproduktion.

Det sistnämnda är nog ämnat att förvåna en och annan, men det man avser är «transmän», det vill säga biologiskt determinerade kvinnor med en manlig «könsidentitet». Sådan könsdysfori uppmuntras sedan en tid tillbaka på alla upptänkliga vis, inklusive genom att förändra lagstiftning och andra dokument i språklig riktning.

Frågan är då varför sådana idéer överhuvudtaget har slagit rot i administrationen och varför man uppehåller sig vid så bisarra doktriner hellre än att slimma förvaltningen, förenkla språket och arbeta för den stora majoriteten av folket? Samt inte minst varifrån detta grumliga vänsterliberala tankegods stammar?

Svaret på det sistnämnda är den amerikanska universitetsvänstern, som är den ledande generatorn för alla dessa tankeströmningar vi numera benämner woke. Det fanns en tid då universitetsvänstern var nyttig och tjänade folkets intressen, nämligen under den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960- och 1970-talen, då man gjorde upp med apartheid, rasförtryck och sexuell repression.

Men när den kampen var vunnen hade man att söka nya mål för sin aktivism, vilket resulterade i allt mer bisarra «teorier» om påhittade förtryck av olika slag, inte minst mot de allra mest marginaliserade, psykiskt sjuka och personer med grava sexuella avvikelser. Termer som «intersektionalism», «kroppspositivism» och «kritiska vithetsstudier» används numera flitigt av extremvänstern, men de härrör tillsammans med neopronomen, *2SHBTQIAP++ och annan identitetspolitik uteslutande från den amerikanska universitetsvänstern, varifrån ideologin sprids (Väst)världen över som en ny sorts religion.

Elementärt är det så att om vänstern genom den «långa marschen genom institutionerna» har tagit kontroll över utbildningsväsendet och nyttjar denna institution för politisk indoktrinering, kommer det att ge avtryck överallt i samhället, inte minst i politiken och den offentliga sektorn. Vilket är just vad vi observerar.

Lika elementärt är att om man vill kullkasta denna ordning, så måste man slå mot dess rötter, en radikal omvälvning i att störta universitetsvänstern och återskapa ett politiskt neutralt utbildningsväsende vars syfte består i att utbilda och bedriva forskning i för samhället relevanta ämnen. Och vem skulle kunna ha intresse av det om inte…

Trump har alltså nu udden riktad mot Harvard och andra elituniversitet som utgör den ideologiska spjutspetsen i wokerörelsen, själva kärnan i fröoljevänsterns veganideologi. Angreppet sker genom att dra in miljardtals dollar i understöd till dessa «privata» institutioner, som av någon anledning har blivit allt mer beroende av statsmedel med tiden, samt även att dra in vissa former av skattebefrielse.

Man har naturligtvis fortfarande full frihet att bedriva sin kamp för «social rättvisa», att censurera diskursen i vänsterriktning och så vidare, men det får då ske för egna medel snarare än att snylta på skattebetalarna. Det finns ingen rimlig anledning till att staten skulle uppmuntra sådan skadlig verksamhet, eller för den delen betala kalaset för att fostra vänsterns ideologiska påläggskalvar.

I Sverige är förstås mer eller mindre alla universitet och högskolor statliga myndigheter, men de har ingen självständig hållning i dessa frågor, utan kopierar rakt av det som emanerar från amerikanska prestigeuniversitet. Om Trump krossar den amerikanska universitetsvänstern borde det därför förr eller senare rimligen ge erforderliga ringar på vattnet in i den svenska universitetsvänsterns akademiska lekstuga, och vi kan alltså kanske komma att slippa deliberera sådana ting huruvida det bara är kvinnor som kan bli gravida och annat käckt intersektionalistiskt navelludd.

Kategorier
Liberalism Politik

Vart hattar Centern?

Centerpartiet drömmer sig tillbaka till en «storhetstid» under Annie Lööf, vars eftermäle mest består i att ha lamslagit svensk politik genom att blockera och obstruera varje slags vettig regeringskonstellation, under mantrat att den «breda mitten» borde vara kungamakare. Därför lanserar man nu ännu en småländsk rödfjäsa i samma ideologiska kvarter, nämligen Anna-Karin Hatt.

Man ska här komma ihåg att fiaskotürken Demirok utsågs av Lööf personligen för att vidmakthålla det ideologiska arvet, men det har bara lett till stadig kräftgång. Numera befinner sig den «breda mitten» under riksdagsspärren, och de «liberala» partierna är i princip irrelevanta.

Genom bisarr fixering kring Sveriegdemokraterna har partiet gjort sig alldeles omöjligt i den praktiska politiken, med resultat att man har blivit ett stödhjul för Anderssonskans socialistiska parti tillsammans med Miljöpartiet och med passivt stöd av kommunisterna i VPK.

Men jordmånen för att bedriva klassisk centerpartistisk småföretagsvänlig politik i en sådan gruppering är nog tämligen begränsad, och att dra en lans för miljön och «klimatet» i konkurrens med det ekofascistiska Miljöpartiet är att göra det svårt för sig själv. De frågorna kunde man ha ägt i en borgerlig femklöver.

Centern har också flörtat med perversa element genom att i liberalismens sexpositiva utmarker ha laborerat med incestuösa, polyamorösa och andra slags relationer, med följd att den ena centerpedofilen efter den andra har avslöjats med byxorna nere, i alldeles bokstavlig mening. Tågrunkare, blottare och andra pederaster och pedofiler är nog inte det slags klientel man vill förknippas med, men det är ändå en stämpel man har dragit på sig genom främst ungdomsförbundets och Stureplanscenterns esoteriska fluff. Den blir svår att tvätta bort.

Samtidigt som man har drivit sådana frågor, har det inte skett i en kompakt och koherent libertarian doktrin, utan man har på en och samma gång sagt lagt sig i samma spår som sossar och kommunister angående sexköpslagen, narkotika, systemmonopolet med flera andra viktigare liberala frågor. Den förment extremliberala hållningen har därför mest varit tunn fernissa, fånig och falsk marknadsföring av sämsta Ica-kvalitet.

Partiets problem är därför å ena sidan att väljarboskapet inte riktigt vet vad det står för, utan ser att det spretar oförenligt åt alla håll, och å den andra att det som del av den rödgröna sörjan inte lär få mycket uträttat. Släpper man inte SD-fixeringen finns därför ingen utväg ur dilemmat.

Hatt själv verkar emellertid vilja fortsätta gå i dessa gamla upptrampade spår, med hänvisning till att det är vad partimedlemmarna vill. De som är kvar vill säga. Ty partiets uppdrag nu är nog inte att främst att fortsätta blidka de tre procent som kvarstår, utan att försöka locka tillbaka de tio procent som har stuckit och andra potentiella väljare. För det krävs radikal omläggning av politiken, bort från Demiroks woke och in i verklighetens frågor.

Samtidigt är Hatt en «riktig» politiker, och hon har egentligen inget att förlora i det prekära läge som Centern befinner sig. Det är på så sätt en tacksam position, och kan hon förvalta sitt mandat rätt lär det ge resultat i opinionen. Ett så svultet parti har mycket fett att lägga på sig, och vartåt det barkar är tills vidare en öppen fråga.

Anna-Karin Hatt med sin vänsterliberala idol Bama.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Lügenverbot

Tyskarna tog inte piken från US-vicepresidenten Vance om att återupprätta (eller kanske snarare för första gången någonsin införa) yttrandefrihet, utan fnyser tvärtom åt utspelet och går i den diametralt motsatta riktningen, nämligen mot totalitär diktatur med allt hårdare inskränkningar av de spridda fragment tilll yttrandefrihet som föreligger.

Att kålhuvudena alldeles har missuppfattat vad yttrandefrihet är är förstås inget nytt, men just när man tror att det nog inte kan bli så mycket värre, kommer nästa kalldusch. Den nya svartröda regimen under Merz planerar nämligen att göra lögnen straffbar, så att bara sanna utsagor skyddas av «yttrandefriheten».

Huruvida en sådan drakonisk lagstiftning verkligen kommer att införas återstår att se, men bara det faktum att man på allvar föreslår och diskuterar detta indikerar att Tyskland fullständigt har tappat det. Lögner och halvsanningar utgör essensen inte bara i all slags fiktion och i det vardagsnära samtalet, utan även i all politik och i den mediala projektionen av verkligheten.

Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt. Deshalb muss die staatsferne Medienaufsicht unter Wahrung der Meinungsfreiheit auf der Basis klarer gesetzlicher Vorgaben gegen Informationsmanipulation sowie Hass und Hetze vorgehen können.

Tyskland och större delen av Europa har redan ett märkligt förbud mot att förneka «förintelsen», och den föreslagna reformen vidgar då det statliga sanningsanspråket till alla utsagor, även i den triviala vardagen. I praktiken kokar det ned till att domstolarna får avgöra vad som utgör sanning, men frågan är vad som sker då en sådan statlig «sanning» omvärderas i ljuset av nya rön – uppstod coronaviruset i ett laboratorium?; låg CIA bakom statskuppen i Kiev 2014?; föreligger verkligen ett «folkmord» i Xinjiang?; är rapsolja verkligen bra för hälsan?

Syftet sägs vara att bekämpa desinformation och «fake news», som man menar är ett «hot mot demokratin». Men något större hot mot demokratin än att staten utser sig själv till sanningsministerium finns naturligtvis inte, vilket är välkänt inte bara i fiktionens «1984» utan även i den praktiska tillämpningen i diktaturer som Hitler-Tyskland och Sovjetunionen, där det senare imperiets propagandatidning mycket riktigt kallades (och alltjämt heter) «Pravda», sanningen. Varför funderar man ens i dessa banor mot bättre vetande?

Man kan förvisso bli ordentligt irriterad på «fake news» och medveten desinformation, exempelvis populära videor på strömningstjänster med inriktning att ljuga maximalt om och tala ned någon företeelse, exempelvis Kina, men det är en given del av yttrandefriheten att förfara så. Det är något allmogen måste lära sig att förhålla sig till, och att kontrollera mot andra källor.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky

I den märkliga tyska juridiken är utsagor som kan visas vara falska redan undantagna från det man där benämner «yttrandefrihet», exempelvis påståendet att «jorden är platt». Sådana utsagor räknas som kontrafaktiska och utgör därför inte en opinionsyttring, enligt det vrickade tyska synsättet.

Plattjordare är emellertid ett extremt exempel som man gärna kan skratta åt, men det blir svårare när det gäller frågor kring vaccin eller andra suddiga vetenskapliga utsagor där det inte riktigt finns någon etablerad sanning, utan tvärtom flera faktioner och teoribildningar. Samma sak gäller historiska utsagor och politiska bedömningar.

En företrädare för Alternative für Deutschland hävdade för några år sedan att Aber, liebe Freunde, Hitler und die Nazis sind nur ein Vogelschiss in unserer über 1000-jährigen Geschichte, vilket vissa menar är en grav lögn, medan en mer objektiv betraktare som inte är känslomässigt engagerad i nutidshistoriens konsekvenser lär vara beredd att ge medhåll.

Typiskt för en diktatur av det slaget – i detta fall en vänsterliberal sådan – är att man nyttjar sådana drakoniska lagar för att främst slå mot oppositionen och för att bevara den egna maktbasen. Översatt till svenska förhållanden innebär det att man skulle ha överseende med Anderssonskans uppenbara lögner och trixande med siffror, men gå hårt åt varje sverigedemokratisk halvlögn av motsvarande kaliber – vilket typiskt är vad man har gjort under ett par decennier, inte minst från statsmediernas och de vänsterliberala mediehusens sida.

Redan nu finns oskrivna lagar om vissa företeelser, entiteter som utgör statliga doktrinära sanningar om «klimatet» och annat, som med ett direkt förbud mot att yppa «lögner» skulle kunna resultera i fängelse eller böter som straff. Paralleller till sådan lagstiftning finns mig veterligen bara i Nordkorea och i en del muslimska statsbildningar. Är det alltså i den riktningen vi är på väg?

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Folkutbytet accelererar

Den demografiska trenden fortsätter i negativ riktning, och födelsetalet uppgår nu till blott 1.43 barn per kvinna. Det är nivåer i paritet med Kina och Japan. Ändå växer befolkningen, vilket bara är möjligt genom fortsatt omfattande invandring, just det som Tidö-regimen skulle stävja.

Förvisso är utvecklingen global i detta hänseende, men varje nation äger ändå bollen för eget vidkommande. Vissa faktorer går inte att påverka, medan andra är fullt möjliga att rektifiera. Det är ändå det bestående intrycket av 1930-talets politik för att råda bot på den tidens motsvarande kris.

I dag förekommer ingen sådan nativitetspolitik, utan man har sedan länge försökt lösa problemet med allt mer invandring, vilket i sin tur orsakar splittring och utanförskap, samt förstås omfattande kriminalitet, hög arbetslöshet, segregering och en rad andra problem. Och under sådana omständigheter minskar viljan att sätta barn till världen yttermera.

Fertiliteten störtdyker under Tidö-regimens familjefientliga politik.

Allmogen ser nämligen att matpriserna skenar under oligarkers korrupta samarbeten medan regimen sitter med armarna i kors, och att motsvarande prisökningar och straffskatter på energi, drivmedel och fordon gör det hart när omöjligt att bilda familj. Permanent bostadsbrist till följd av socialistisk planekonomi samt åtföljande bostadsbubbla lär inte avhjälpa situationen.

Dessa faktorer har inte med omvärlden att göra, utan är självförvållade. De beror på politiska beslut fattade i Sverige, inte minst den absurda ambitionen att vara «bäst i klassen» angående «klimatet» och andra perifera politikområden som inte har så mycket med Sverige att göra.

De beror på den underliga viljan att importera invandrare med kulturella värderingar som inte är kompatibla med svenska, personer som ofta inte har kvalifikationer att fungera på den svenska arbetsmarknaden, människor som inte sällan rent av är analfabeter. När denna klick blandas med samhället uppstår just de problem vi ser i skolan och andra sektorer, med en allt mer dysfunktionell arbetskår.

Man har alltså inte löst några problem, utan förvärrat dem genom att urholka den svenska stammen och iscensätta ett veritabelt folkutbyte. Det blir nämligen den naturliga konsekvensen av fortsatt invandring i kombination med låga fertilitetstal, särskilt som svenska kvinnors fruktsamhetstal ligger under det redan låga snittet, medan särskilt muslimska kvinnor har ett betydligt högre.

Svenskar blir småningom en allt mindre minoritet i sitt eget land.

Småningom blir svenskar en minoritet i sitt eget land, om så inte redan är fallet, och detta med matematisk precision. Men under alla omständigheter minskar den svenska stammen kontinuerligt, medan Sverige brunas och förfaller allt mer. Folkutbytet accelererar, och vid en viss kritisk tidpunkt upphör den svenska nationen att existera.

Lösningen? Ta bort momsen på verklig mat och kompensera med dryga straffskatter på ultraprocessat skräp. Ta bort straffskatterna på drivmedel och el samt andra pålagor som fördyrar för familjer och enskilda. Ta itu med livsmedelsoligopolet. Inför marknadshyror och ta bort onödiga regleringar kring standard och annat. Banta byråkratin. Gör livets fundamenta snorbilliga.

Vidare måste man förstås strypa den fortsatta invandringen, helt och hållet, samt ersätta denna med återvandring. Plocka väck kriminella från samhället och håll dem i indefinit förvar i väntan på juridisk process.

Arbetsmarknaden måste reformeras ordentligt, och istället för att skydda anställningar måste man ta bort trösklarna för att hitta nytt arbete. Det ska vara snorenkelt att finna ett arbete som ger tillräcklig inkomst för att upprätthålla ett habilt liv, under villkoret ovan om snorbilliga fundamenta. Mobiliteten på arbets- och bostadsmarknaderna är A och O i detta sammanhang.

Kommer så att ske? Nej, inte med den folkpartistiska Tidö-regimen, och naturligtvis inte heller med Anderssonskans motsvarande rödgrönrosa socialistregim. Det spelar ingen roll vem som styr, den förda politiken är ändå som ett självspelande piano, det blir aldrig några reformer i positiv riktning, än mindre «paradigmskiften» av verklig art. Det måste till något slags politisk revolution för att ge landet en välbehövlig renässans.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Die deutschen Neofaschisten

Konstnären Dan Park sägs ha inställt sig i fängelse för att avtjäna ytterligare fyra månader i förvar för att ha utövat sin frihet att gyckla etablissemanget och uttrycka sin mening. Det lär vara tredje gången regimen fängslar den blide provokatören för samma slags ideologiska brott mot staten.

Samtidigt säger man sig ha brist på anstaltsplatser, men ändå tycks elektronisk fotboja inte ha varit ett alternativ för denna förhärdade och förment farliga brottsling. Till yttermera visso framstår kontrasten som absurd när regimen säger sig fokusera alla resurser på den grova invandrarelaterade gängkriminaliteten med skjutningar och sprängningar.

Ty i praktiken fortsätter allt som under tidigare regimer av olika kulörer, med en höggradigt dysfunktionell poliskår vars inkvoterade fruntimmer i maskopi med röda åklagerskor prioriterar doktrinära brott mot staten, som sexköp eller att uttrycka förbjudna utsagor. Bängen ser man plocka poäng utanför Bolaget eller i trafiken, eller hoppa käpphäst med buset i Orten, men aldrig där den behövs för att motverka brott eller vara allmänheten behjälplig.

Men det bedrövliga tillståndet för meningsfriheten under den repressiva Tidöregimen överträffas ändå med marginal av de tyska neofascisterna, som inte bara har inspirerat den svenska ordningen utan även gått betydligt längre. Man har helt sonika anskaffat gycklarfriheten, den i fria samhällen grundläggande friheten att driva med makten och överheten.

Enligt paragraf 188 (ironin!) i tyska Strafgesetzbuch är det förbjudet att «förolämpa» personer som är involverade i «folkets politiska liv», ett brott som kan resultera i fängelse i upp till tre år, kombinerat med böter. «Folkets politiska liv» avser alla nivåer i tysk politik, varför man inte ostraffat kan kalla Merz eller Scholz för «pimmel». Tyskarna tycks alltså aldrig lära sig, utan fascimen ligger i dess DNA.

(1) Wird gegen eine im politischen Leben des Volkes stehende Person öffentlich, in einer Versammlung oder durch Verbreiten eines Inhalts (§ 11 Absatz 3) eine Beleidigung (§ 185) aus Beweggründen begangen, die mit der Stellung des Beleidigten im öffentlichen Leben zusammenhängen, und ist die Tat geeignet, sein öffentliches Wirken erheblich zu erschweren, so ist die Strafe Freiheitsstrafe bis zu drei Jahren oder Geldstrafe. Das politische Leben des Volkes reicht bis hin zur kommunalen Ebene.

§ 188 Gegen Personen des politischen Lebens gerichtete Beleidigung, üble Nachrede und Verleumdung

Man kunde tro att det rör sig om något slags symbollag, men den praktiseras med full kraft. Senaste exemplet rör chefredaktören David Bendels för tidningen Deutschland-Kurier, som publicerade en satirbild av inrikesministrinnan Nancy Faeser med en omgjord textsnutt: Ich hasse die Meinungsfreiheit.

För detta brott mot den tyska övermakten har Bendels nu dömts till sju månaders fängelse, om än villkorligt, samt ålagts att be den förorättade småpåvinnan om ursäkt. Det framgår inte om Polizei genomförde en gryningsräd mot Bendels tidning och beslagtog all utrustning, så som brukar ske när privatpersoner uttrycker sig på ett gentemot makten förhatligt vis.

Ur sådana repressiva regimer kan aldrig komma något gott, oavsett om de betraktar sig själva som godhetens bärare av frihetens fana eller inte, utan de urartar alltid och utan undantag till fullfjädrade fascistiska diktaturer. Ett sådant repressivt Tyskland under ekonomisk stagnation och med planer för massiv upprustning har vi sett ett flertal gånger i historien, och det har aldrigt slutat bra.