Kategori: Politik

Kategorier
Kina Politik Tibet Xinjiang

Tre onda: terrorism, separatism, extremism

Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.

Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).

Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.

Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.

Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.

Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).

Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.

Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.

Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.

Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.

Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan USA

Flygförsvarsidentifieringszoner

Den som närmar sig den nordamerikanska kusten med flyg måste i den nationella säkerhetens namn identifiera sig för amerikanska eller kanadensiska luftfartsmyndigheter, ty i annat fall kan man räkna med att betraktas som fientligt flygplan och därmed hamna under flygförsvarets vidare åtgärder.

Denna så kallade flygförsvarsidentifieringszon (air defense identification zone eller adiz) sträcker sig – till skillnad från en flygförsvarszon på suveränt territorium – utanför de egna nationella och ekonomiska gränserna, och kan i förekommande fall överlappa med främmande makts både suveräna territorium och motsvarande identifieringszon. Den amerikanska identifieringszonen sträcker sig ett par mil in i Mexiko, för att ta ett exempel.

Ett annat exempel utgörs av Japans identifieringszon, som överlappar Taiwans motsvarande zon och dessutom skär in över Kinas ekonomiska zon, 13 mil från den kinesiska östkusten. Många andra nationer i regionen har sådana flygförsvarsidentifieringszoner, som ses som helt normala företeelser i syfte att utgöra en första varning för främmande attack.

Kina får dock av den amerikanskdominerade regionen inte etablera motsvarande identifieringszon, av samma skäl som Kina inte får införskaffa hangarfartyg eller i övrigt rusta i maklig takt i förhållande till motsvarande amerikansk militärbudget. Kina utgör alltid undantaget från alla regler, och ska särbehandlas i syfte att inneslutas och neutraliseras. När västliga USA-vänliga och kinafientliga medier därför rapporterar om Kinas identifieringszon gör man det inte i ett neutralt och sakligt tonfall, utan i ett alarmerande, precis som man alltid gör när Kina bara gör samma sak som andra nationer.

Men det är inte Kina som gör anspråk på öar som ligger alldeles intill Japans kustremsa, utan Japan som gör sådant anspråk på Kinas respektive Taiwans (liksom Koreas och Rysslands) motsvarande territorium, dessutom i strid med de avtal som skrevs efter Japans kapitulation under andra världskriget. USA kan enligt dessa avtal inte ensidigt «ge» Japan kontroll över öar utan övriga segrarmakters godkännande, och Japan har heller ingen som helst rätt till sådana krigsbyten – alldeles oavsett vad man tycker på svenska ledarredaktioner.

Bråket om flygförsvarsidentifieringszoner utgör således bara en förlängning av de ohemula japanska anspråken på kinesiska öar, och USA och amerikanska satellitstater i Väst tar därmed i vanlig ordning Japans parti – för att Kina alltid är ett undantag. I sak finns dock inget som helst att invända mot att Kina inrättar samma typ av zoner som andra makter i regionen redan nyttjar.

FFIZ Asien. En bild medier väljer att inte visa, eftersom den skjuter i sank hela det luftslott till resonemang man där för om att Kina tar för sig på andras bekostnad. Japans motsvarande och sedan länge inrättade identifieringszon är inte mindre i utbredning än Kinas.
Kategorier
Politik USA

Prism: att kasta sten i glashus

Kinesiska telekombolagen Huawei och ZTE ansågs i en kongressrapport vara ett säkerhetshot mot USA och borde därför nekas tillträde till uppköp och samgående på den amerikanska marknaden. Orsaken var ren paranoja, som att Kina har både kapacitet och motiv att nyttja telekomföretag i ont syfte samt misstankar om militära kopplingar.

Man var från amerikansk sida helt enkelt rädd för att utrustning som emanerar helt eller delvis från kinesiska telekomföretag skulle vara utrustade med avlyssningsteknik, måhända av det slag västerländska företag redan från början gav Kina i syfte att bygga upp kinesiska brandväggen och övrig materiel i syfte att avlyssna den egna befolkningen.

Den typen av paranoja är mer naturlig i en kontext av två om inte fientligt inställda så i vart fall inte helt vänligt sinnade nationer som strider om inflytande och som båda smider ränker mot varandra i form av strafftullar och andra hinder i frihandeln; samma slags elaka spel förekommer även mellan EU och Kina vad gäller kinesiska solceller, franska viner och andra produkter – en mycket skadlig företeelse.

Numera vet vi att det är USA som använder bakdörrar som finns på amerikansk utrustning som routrar. Det är därför USA har kunnat ta sig in vid Qinghua-universitetet och tappa dess stamnod på information om kinesisk internettrafik, och på motsvarande sätt har USA förfarit vad gäller att hacka China University i Hongkong, avlyssna all kinesisk SMS-trafik, tappa asiatiska Pacnet på information och så vidare.

Tack vare visselblåsaren Snowden vet vi dessutom att USA förfar på detta kalla kriget-mässiga vis inte bara mot potentiella fiender som Kina, utan även mot sina allierade. Man har nyttjat befintliga bakdörrar i kommersiella kryptofaxmaskiner för att tappa självaste EU på information, liksom nyttjat all tänkbar teknik för att lyssna in sig på EU-byråkratin och enskilda EU-länder.

Visst måste man utgå från att kommunikation på sådan nivå är avlyssnad, men man förväntar sig helt enkelt inte att förment allierade ska nyttja hela spektret av teknisk utrustning för att ta del av hur EU-länder resonerar internt och bakom stängda dörrar.

Det var så USA och Västvärlden gjorde mot Sovjetunionen och östblocket, men nu gör USA det istället mot EU. Slutsatsen måste bli att USA lider av höggradig förföljelsemani och inte tycks kunna lita på någon. Um sicher zu sein muss man alles wissen menade man i gamla DDR, men devisen tycks nu istället ha tagits i bruk av USA, som helt enkelt måste veta allt om hur europeiska politiker resonerar i allehanda frågor.

Desto mer pinsamt för den amerikanska regimen när de anklagelser man länge riktat mot Kina nu slungas tillbaka med full kraft. Pot calling the kettle black, som amerikanerna själva skulle ha uttryckt det, eller 贼喊捉贼 (zei zhuo han zei, tjuven ropar fånga tjuven) som kineserna skulle ha uttryckt det. Att kasta sten i glashus, som den svenska motsvarigheten lyder.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina internetdissidentens sista hopp

Hongkong har fått ett snårigt diplomatiskt dilemma om halsen, och vänder sig nu till Beijing för ett beslut i frågan. USA har nämligen bestämt sig för att åtala Eddie Snowden för spioneri, ett brott som kan ge dödsstraff och som därmed också faller under de punkter för vilka utlämning kan nekas på humanitära grunder.

Kina kan i och för sig överpröva varje beslut i Hongkong som rör utrikespolitik eller diplomati, men Beijing har aldrig haft för vana att lägga sig i den lokala regeringens arbete så länge det rör sig om utländska personers handel och vandel.

Medier i Kina har framfört uppfattningen att Kina «förlorar ansiktet» (丢脸, diulian) om man låter USA lägga vantarna på Snowden. Möjligen kan man genom att låta udda vara jämnt få fördel mot USA vid ett annat tillfälle, och kanske vill man heller inte röra om i båten alltför mycket; stabilitet och goda relationer är alltid nyckelord för den kinesiska ledningen.

Å andra sidan är amerikanska politiker och medier som skällande hundar vad gäller Kinas påstådda spioneri på nätet, och det måste klia något fruktansvärt i Zhongnanhais fingrar att låta landet husera en amerikansk dissident som lyckats bevisa att USA och dess allierade närmast låtit dammsuga all information på internet.

Frågan vart amerikanska dissidenter egentligen ska ta vägen i en tid då exempelvis Sverige inte längre är ett möjligt tillhåll (som under Vietnamkriget) har då fått ett slutgiltigt svar: det är Kina som otroligt nog kan bli en ny hemvist för samvetsgranna västdissidenter som riskerar tortyr och dödsstraff för sina rättmätiga, beundransvärda och föredömliga handlingar att avslöja den amerikanska regimens dubbelspel bakom ryggen på sina egna och världens medborgare.

Frågan vart världen ska ta vägen när de förment goda krafterna mer liknar DDR är dock ännu inte löst. Om Barack är det «goda» alternativet till Bush lär vi alla vara förlorade – Nixon var ju en ängel och småspelare i sammanhanget, och han räknas ändå som förrädare och ärkeskurk.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger Snowden asyl?

När någon dissident från Kina eller något annat «fiendeland» hamnar i onåd hos «regimen» lockar vanligen en tillvaro som politisk asylant i något Västland. Under kalla kriget var denna metod att utöva påtryckning mot andra länder mer vanlig än nu, och det fanns då även mer sällsynta «avhopp» till den andra sidan.

Men vart tar «våra» dissidenter vägen nu? Frihetshjältar som Bradley Manning utsätts för tortyr och riskerar att få tillbringa de kommande tjugo åren bakom galler. Internethjältar, om än med glorian på sned, som Julian Assange har under de senaste två åren suttit inlåst på ett eller annat sätt och hanteras nu av Ecuadors ambassad i London.

Visselblåsaren Ed Snowden är ännu en fri man, men det är av allt att döma bara en tidsfråga innan USA sätter in alla resurser på att få honom utlämnad från Hongkong. Kina kan sätta stopp för det, eftersom Kina inte har något utlämningsavtal med USA, och eftersom Kina trots Hongkongs politiska självstyre ändå bestämmer över utrikesfrågor. Samt eftersom Kina har tillräckligt med resurser att ge USA fingret.

Kina har förstås inget gott renommé i något som helst avseende, och är inget föredöme i frågor kring internetfrihet, mänskliga rättigheter och rättsapparatens pålitlighet. Men till skillnad från exempelvis USA låtsas Kina inte om att vara något man inte är.

Sökmotorföretaget Google drog sig ur Kina för att den kinesiska staten antogs hacka sig in i företagets mailsystem. När det nu har uppdagats att den amerikanska staten gör samma sak, fast än mer raffinerat genom att helt enkelt göra en FRA och tappa stamnoderna på all information, samt förstås beordra Google att ge upp information, har man inte aviserat ett liknande avståndstagande från USA.

Samma sak gäller alla de amerikanska och andra politiker som ständigt vill läxa upp Kina för dess påstådda övervakning. Inte minst Barack Obama och tidigare Hillary Clinton har för kinesiska studenter i Kina berättat om vikten av frihet på nätet, studenter som nu måste vara oerhört besvikna över insikten att det finns en konvergens i hur Kina och Västvärlden agerar i dessa frågor, att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan, att USA och andra västländer helt enkelt bottentrålar nätet och således avlyssnar allt – information som när som helst kan användas mot vem som helst.

Kina har här därför ett gyllene läge att husera en amerikansk internetdissident, och således att bli en nagel i ögat på onkel Sam. Snowden kan i Kina fortsätta leva ett tämligen gott liv, även om hans möjligheter att fortsätta den aktivistiska banan är begränsade. Men han blir då en symbol för att verkligheten kanske inte är så där enkel som den ofta framstår medier, utan att det faktiskt finns omfattande nyanser i vad som vanligen målas med en svartvit palett.

Sedan är det en annan sak att Kina av allt att döma inte vill spela en sådan roll.