Kategori: Politik

Kategorier
Asien Kina Politik

Tredje världskriget

Svenskt försvar har länge utgjort en minimal restpost i statsbudgeten, av det enkla skälet att det enda möjliga hotet inte kan realiseras under nuvarande strategiska balans. Ryssland måste först gripa sig an Finland och möjligen även de baltiska länderna för att kunna inta och befästa svenskt territorium, och en sådan strid mot Natoländer och allierade skulle vara mycket kostsam för Ryssland under nuvarande omständigheter. Sverige skulle realistiskt hinna ställa om till krigsekonomi.

Men den strategiska balansen kan rubbas av helt andra händelser, i en helt annan del av världen. Barack Obamas målsättning att innesluta och kontrollera Kina under fredliga former har inte burit frukt, dels för att scenen i Mellanöstern har fordrat ytterligare ansträngningar, och dels för att Ryssland har petat i de geopolitiska förutsättningarna genom att annektera Krim och utkämpa ett sporadiskt krig med Ukraïna.

Kina har å sin sida gjort klart att man struntar i internationella domstolars utslag angående rätten till obebodda öar, och fortsätter att bygga ut dessa som vore det kinesiskt territorium. För Kinas del handlar saken delvis om att kontrollera naturresurser i området, men viktigare än så att inte utsättas för handelsblockad till sjöss; man tillgriper en rent romersk strategi av att förekomma hot genom att befästa dessa klippor och skär.

USA har samma målsättning, att hålla farlederna öppna, men skulle i egenskap av sin militära överlägsenhet kunna iscensätta en blockad mot Kina, så som man ofta har gjort mot andra länder. USA vill heller inte att Kina expanderar, utan vill behålla sin hegemoni i området och världen i stort. Den målsättningen tycks nu gå om intet, och Kina fortsätter sin resa mot dominans.

Men Kinas allt större makt stammar inte från gevärsmynningen, utan från penningen: handeln är den avgörande ingrediensen i Kinas geopolitiska pyssel, viket är orsaken till att man satsar febrilt på en modern sidenväg och annan infrastruktur. Kinas militära förmåga syftar till att försvara denna strategi, att inte hindras av andra makters godtycke.

I en historisk betraktelse har konfrontation mellan en hegemonisk makt och en uppstickare nästan undantagslöst resulterat i krig. Det expanderande kejserliga Japan utmanade under sent 1800-tal den hegemoniska makten i Asien, bestående av Kina och Ryssland, vilket resulterade i ett antal krig. Förfarandet upprepades senare när Japan påbörjade det andra världskriget genom invasion av Kina 1931 och vidare angrepp över hela Asien.

Motsvarande europeisk konfrontation finns i ymnig mängd i historien, och de enda undantagen finns i modern tid, exempelvis det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, liksom den amerikanska uppstickarens dominans över ett krympande brittiskt imperium. Även Tysklands allt större makt på Frankrikes och Storbritanniens bekostnad har varit fredlig, nämligen för att länderna är i union.

Tredje världskriget: ett möjligt scenario i en konflikt mellan USA och Kina.

En konfrontation mellan uppstickaren Kina och den hegemoniska makten USA skulle kunna bli resultatet av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön, smärre drabbningar som snabbt skulle kunna eskalera och dra in hela regionen i ett förödande krig. En utlösande incident mellan ett amerikanskt krigsfartyg och en kinesisk utpost på en ö skulle kunna resultera i upprepade ömsesidiga vedergällningar, och ett sjö- och flygkrig vore ett faktum.

Omvärlden måste förhålla sig till detta, och närmast ligger Japans förnyade stormaktsambition med udden åter riktad mot Kina. En symbolisk ockupation av Fiskeöarna utanför Taiwan skulle kasta ved i brasan, och utlösa vrede i båda de kinesiska sfärerna. Ryssland skulle å sin sida omedelbart ta ställning för Kina, då de båda agerar unisont för att hantera västlig dominans. Mongoliet mellan dessa båda makter skulle också ansluta till den kinesiska sidan, och därmed tillförsäkra landet tillgång till kol, järn och mineraler.

Sydkorea är en annan ekonomisk stormakt i regionen, med vänskapliga band till Beijing och mindre vänskapliga till Tokyo. Landet är också allierat med USA på grund av konflikten med Nordkorea. Sydkorea kan dock inte ta USA:s parti, eftersom det med all säkerhet skulle involvera Nordkorea i konflikten. Landet förhåller sig därför neutralt, eller ansluter till Kina. Kontrahenterna i tvisterna om resurser i Sydkinesiska sjön skulle i de flesta fall ställa sig på USA:s sida, med undantag av Filippinerna, som på senare tid har alienerat USA.

Småningom skulle ett krig till sjöss eskalera i bombangrepp mot det kinesiska fastlandet, och Kina skulle vedergälla med ett angrepp mot japanska Okinawa, som hyser amerikanska baser. Kina skulle sannolikt också göra slag i saken att annektera Taiwan, eftersom amerikanerna redan har kastat tärningen. Då Japan har meddelat aggression kan det också tänkas att Kina bombar japanska fastlandet.

Ryssland ingriper inte i direkt handgemäng, men passar på att återta Kurilerna från ockuperande Japan, som inte svarar. Indien ser å sin sida en möjlighet att norpa omtvistade gränsområden från Kina. Thailand och Myanmar skulle ge sitt passiva stöd till Kina.

Ett utökat krig skulle resultera i att en stor amerikansk armada skickas till regionen, och omfattande amerikanska resurser skulle ställas i anspråk. Kina å sin sida skulle inte med konventionella vapen kunna angripa det amerikanska fastlandet, som därför förblir relativt skyddat. Samtidigt försvagas Europas försvarskapacitet när USA koncentrerar resurser till Östasien.

Ryssland kan därmed utnyttja situationen och annektera Vitryssland och invadera resten av Ukraïna. Nato skulle möjligen bjuda motstånd, men det är tveksamt om man är redo att fullfölja. Samtidigt skulle regionala stormakter i Mellanöstern agera i det maktvakuum som uppstår, och Iran och Saudiarabien skulle kunna mäta sina krafter, vilket skulle dra in hela regionen i ett storkrig. Världskriget är därmed ett faktum.

Vid det här laget har världsekonomin redan kollapsat, och det finns ingen enkel återgång. USA lägger bombmattor över Kina och sätter in marktrupp i landet. Den sydliga ön Hainan ockuperas. Kina kommer att lida betydligt större förluster än USA, men har stor uthållighet. Kriget förblir konventionellt, och ingendera sidan kommer att pressas till att använda kärnvapen.

Ryssland utnyttjar situationen genom att invadera Finland, Estland, Lettland och Litauen. EU och Nato blir fullt indragna i konflikten, men pressas tillbaka av den starka ryska militärmakten. Rysslands intresse är att kontrollera Östersjön och få en utpost mot Atlanten.

Nordkorea passar på att sänka ett amerikanskt hangarfartyg, och drar därmed in sig självt i konflikten. Nordkorea är den mest labila av kontrahenterna, och kan ställa till med stor skada. USA inleder därför ett massivt bombanfall mot Nordkorea, som svarar med ett par kärnvapenmissiler mot Japan, som åter kommer att lida av ett kärnvapenangrepp. USA invaderar Nordkorea, varvid en ny front öppnas mot Kina i Liaoning och Jilin.

Sveriges veckoslutsförsvar mals konsekvent ned av ryskt bombflyg och infanteri, och landet faller utan större motstånd. Nato förhåller sig passivt. Statsminister Kinberg-Batra går med på att agera marionett åt Putins regim, och i praktiken styrs Sverige av Moskva. Vägen mot Norge är därefter öppen, och Nato förmår inte att hindra angreppet. EU koncentrerar resurserna till försvar av det kontinentala fastlandet.

Erdoğans instabila regim i Turkiet lägger sig i drabbningarna genom att attackera Iran, och därmed är Europas sydgräns hotad av stridigheterna. Pakistan lierar sig med Kina och angriper ärkefienden Indien, och därmed föreligger en kontinental krigsskådeplats från Europa till Östasien. Den nya världen med Australien, Nordamerika och Sydamerika omfattas inte, och inte heller Afrika med undantag av de norra delarna.

I detta scenario skulle följderna för både USA och Kina bli katastrofala, för att inte tala om världsekonomin. Kina skulle förlora mest, och detroniseras som världsmakt för lång tid framöver, medan USA skulle stukas rejält. Den enda part som i någon mån kan sägas gagnas är Ryssland, som expanderar sitt territorium och därmed seglar upp som en ny världsmakt.

Av detta krigsspel kan vi förstå att krig inte ligger i vare sig Kinas eller USA:s intresse, och därför kommer det inte heller att inträffa. Det är också med den insikten Kina bygger upp sina atoller och utposter i Sydkinesiska sjön, förvissat om att ingen makt kommer att lägga hinder i vägen. USA kan med militär konfrontation hindra Kinas väg till dominans, åtminstone ett tag till, men bara på bekostnad av dess egen hegemoniska ställning.

Kategorier
Politik Religion

Disputatio de iure ex mundus

Kristna anhängare inbillar sig ofta att deras ideologi är upphov till i princip allt gott på denna jord, samtidigt som man avsvär sig mer negativa följder. Således är terrorism utövad i guds namn ett avsteg från religionen och inte ett dåd av en riktig kristen (true scotsman), medan allt från demokrati till västvärldens konst anses vara det självklara resultatet av kristet inflytande.

Därför är det inte heller att förundra sig över att en kristen tidning nyligen malligt påpekade att flera av guds bud är grunden för våra lagar, moral och etik. Men är det verkligen så? Eller rättare sagt, finns det minsta korn av sanning i ett sådant påstående?

Hammurabis lagar antogs runt 1753 före vår tid av dåvarande kungen av Babylon. Prydligt bevarad i kilskrift på sten spänner lagboken en diger katalog av ämnen, i allt från stöld, falskt vittnesmål, äktenskap, arv, skatter, byggnation, sedlighet och mord och andra grövre brott. Civilisationerna i Mesopotamien var först med det mesta, så även de religiösa föreställningar som senare skulle dana de monoteistiska rörelserna. Deras arv spreds till övriga Levanten, och därifrån vidare till Egypten, Grekland, Rom, Germanien och så vidare i modifierad form.

Så gott som alla civilisationer har därför långt före kristendomens uppkomst haft en kodex som behandlar elementär rättskipning, allra helst kring sådana företeelser som människan instinktivt värjer sig mot: brott mot person och egendom. Buden du ska inte dräpa och du ska inte stjäla är därför trivialt juridiskt allmängods som har förelegat sedan forntid i alla större kulturer. Även du ska inte bära falskt vittnesbörd och du ska inte begå äktenskapsbrott följer från tidigare sumeriska förlagor, och har motsvarigheter i alla tidiga system.

I vår del av världen gällde innan kristendomens ankomst fornnordisk lag, som i sin tur baserades på allmän germansk lag, som präglades av romersk lag och så vidare. Rättvisa skipades på tingen, en benämning som lever kvar i tingsrätt, landsting med flera begrepp. En lagman svarade för sakkunskapen, medan tinget avgjorde med ett juryliknande förfarande. Tvistemål om stöld, våld och andra nidingsdåd kunde resultera i böter eller förvisning, eller i frikännande, såvida inte holmgång anordnades av de tvistande.

När kristendomen etablerades i Skandinavien förändrades och påverkades juridiken givetvis i romersk riktning. Slaveri förbjöds, och förbud mot ursprungliga religiösa riter och praktiker instiftades i landskapslagarna. Man kan med fog säga att de strikt religiösa buden du ska inte ha några andra gudar, du ska inte missbruka din guds namn, och du ska helga vilodagen infördes i medeltida svensk lag, och budorden utgjorde därför definitivt ett kanoniskt komplement till den existerande världsliga lagen.

Men å ena sidan finns inga rester kvar av dessa bud i det moderna lagrummet, utan vi har, förvisso sent omsider, instiftat religionsfrihet, där var och en är fri att dyrka ingen, en eller flera gudar i allra största allmänhet. Vi har också uttrycksfrihet, som låter oss smäda religionens många gudar hur mycket vi vill. Något förbud mot att arbeta och utföra tjänster på officiella eller andra vilodagar finns just inte. Å den andra sidan är dessa tidigare religiösa lagar inget att yvas över, då de utgjorde en repressiv och odemokratisk rättslig instans, som inte heller fanns i det forntida Norden.

Utöver religiös lag tillförde kristendomen en rad juridiska nymodigheter, bland annat att kvinnans ställning är underordnad mannens, enligt biblicistisk tradition. Oskuld i rättslig tvist kunde bevisas på flera sätt. Järnbörd innebar att en anklagad kunde underkasta sig den kristna gudens prövning genom att gå nio steg med glödande järn i händerna, eller att med nakna fötter beträda tolv glödande plogbillar. Om lemmarna förblev oskadda frikändes han, i annat fall slogs han i helvetet.

En motsvarande rättslig prövningsteknik infördes senare i häxprocesserna, där anklagade slängdes i sjön. Den som drunknade frikändes postumt, medan den som förmådde hålla sig flytande brändes på bål eller på annat sätt togs av daga. Se där de kristna kärleksbuden i praktisk tillämpning.

Av de sju uppräknade budorden utgör således inte ett enda en grund för våra lagar. Fyra av dem är så allmängiltiga att de har tillämpats långt tidigare, medan övriga tre är tillfälliga religiösa horrörer som med rätta har avskaffats. Den enda resten torde vara förekomsten av kristna helgdagar i almanackan, men även de är under långsam avveckling.

Återstående tre budord är mer av moralisk karaktär, och har aldrig haft någon form av laga kraft. Men även dessa moraliska pekpinnar är av så urvattnat slag att de äger universell giltighet. Visa aktning för din mor och din far, eller mer allmänt att visa respekt för andra, föreskrivs i så gott som samtliga antika moralsystem från kinesisk konfucianism till grekisk moralfilosofi. Samma sak gäller den så kallade gyllene regeln, som visserligen inte är ett budord men som kristna gärna framhåller som en kristen gåva till världen.

Du ska inte ha begärelse lyder i sammanfattning de två kvarvarande budorden, som kan tolkas på en rad olika vis. Men oavsett tolkning är dessa moraliska föresatser av lika allmän natur som övriga. Långt före kristendomens uppkomst uppstod i buddismen en hel lära om att avsäga sig alla former av begär, medan avund i allmänhet har setts som odygd i de flesta kulturer.

Därmed har påståendet motbevisats: de tio buden i kristen eller judisk gestaltning utgör ingen grund för vare sig lag eller moral och etik i det moderna Sverige. Tvärtom fjärmar sig såväl lagen som moralen allt mer från så kallad kristen etik, vilket framgår med önskvärd tydlighet i frågor kring abort, eutanasi, äktenskap och sexuella relationer, där en liberal hållning sedan länge dominerar och vidgar sina domäner.

I vidare mening har kristendomen som moralfilosofi inte tillfört mycket annat än vanvett, även om det är en utbredd missuppfattning att mycket av vår civilisation bygger på kristna tankar. En straffrättsprofessor (Sydsvenskan, 2016-08-15) gör sig skyldig till att, måhända omedvetet, propagera för den uppfattningen: uppsåtet som grund för straffskyldighet anses här stamma ur kristet tänkande.

Sant är att mens rea som begrepp stammar från medeltida engelsk lag, men principen har ett betydligt äldre ursprung och förelåg fullt utvecklad i klassisk romersk lag. Exempelvis Gaius beskriver företeelsen sålunda i Gai institutionum iuris civilis commentarii quattuor (år 161): Det beslutades dock att de som använder egendom för annat syfte än det för vilket de mottog det begår stöld, förutsatt att de hade vetskap om att detta är i strid med ägarens vilja, och att denne, hade han vetat det, inte skulle bevilja det. Men om de tror att han skulle tillåta dem att göra så, bör detta inte betraktas som stöld. Och distinktionen är helt i ordning, eftersom stöld inte kan begås utan olagligt uppsåt. (Placuit tamen eos, qui rebus commodatis aliter uterentur quam utendas accepissent, ita furtum committere, si intellegant id se inuito domino facere eumque, si intellexisset, non permissurum; at si permissurum credant, extra furti crimen uideri, optima sane distinctione, quod furtum sine dolo malo non committitur.)

När någon hävdar kristendomen som grund för någon företeelse gäller det således att inta ett skeptiskt förhållningssätt. Det är klassisk kristen erövringsteologi att ta äran åt sig för redan etablerade företeelser, och strategin skiljer sig inte från hur kristna har stöpt om etablerade riter och helger i kristen skrud.

Kategorier
Kultur Politik

Kronan och korset

Gulliga assimilerade arabiska flickor viftar med blågula flaggor, vars förlaga är ingen mindre än de banér som användes vid de kristna korstågen mot dåtidens arabiska kalifat. Från sin apanagefinansierade kortegevagn vinkar den privilegierade kungafamiljen tillbaka, varvid politiska högtidstal och flagghissning tar vid. Se där en nationaldag i kungariket Sverige.

Svenska flaggans dag har hundra år på nacken, instiftad till minne av Gustav Vasas tronbestigning 16 juni 1523 (6 juni enligt äldre juliansk tideräkning). Även nationaldagen, som instiftades först 1983, knyter an till Vasa, men även till 1809 års regeringsform, som sägs ha gett oss så mycket gott. Kronan och korset är således alltjämt de otidsenliga symboler som representerar Sverige.

Det hävdas att nationaldagen är en dag för sammanhållning, då vi firar det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt. Svenska värderingar som anses vara gemensamma är således den liberala demokratins kärnvärden; rätten till liv och frihet; friheten att inte tro, men även att tro; och en styrelse grundad i folkviljan. Det måste vara därför vi firar den icke demokratiskt valde monark som saknar egen religionsfrihet, och det måste vara därför vi viftar med en flagga som i grunden symboliserar en alldeles bestämd tro.

Dessa gemensamma värderingar är för övrigt inte särskilt svenska, utan stammar som det mesta från kontinenten. Den omhuldade religionsfriheten förelåg i Sverige nominellt först 1951, i praktiken inte förrän år 2000, även om korsets privilegier alltjämt är omfattande.

Vi slår oss gärna för bröstet med vår tryckfrihetsförordning, som anses vara världens äldsta. Sant är att en sådan förordning tillkom 1766, men undantaget från friheten var just kritik av kronan och korset, den maktens företeelser det fanns mest anledning att kritisera – vad är en sådan tryckfrihet värd? Förordningen avskaffades för övrigt redan 1772 efter Gustav III:s statskupp, återinstiftades 1809, men fick full laga kraft först 1840.

Sverige som fri nation har inte existerat förrän i senmodern tid, men den friheten är självklart värd att fira. Gemensamma värderingar baserade på liberal sekulär demokrati är således tämligen självklara, medan det är mindre självklart att förknippa dessa värderingar med symboler som uttrycker dess motsats. Det är hög tid att förnya och modernisera symboliken, och att en gång för alla skrota sådant som inte överensstämmer med de gemensamma värderingarna.

Värderingarna i fråga har för övrigt mer europeisk prägel, och vi har därför anledning att hellre fira våra gemensamma europeiska värderingar. Att ställa till med nationell yra är att markera gräns mot andra, och rimmar illa med den kosmopolitiska kultur som har etablerat sig i Sverige.

Nationalstaten kan och bör naturligtvis firas, som en hyllning till den kontinuerligt föränderliga kultur som manifesteras av nationens kontinuerligt föränderliga population under en fast strukturell ram av liberal demokrati och mångfald i högsta möjliga antal dimensioner: en individuell, mångkulturell och ickenationalistisk högtid, som ändå paradoxalt nog fordrar nationalstatens ramverk, ty utan den existerar inga rättigheter. Men ta bort gud och knugen, de hör inte dit.

En flagga baserad på neutral kulturell gemenskap
Kategorier
Ekonomi Kina Politik

Stora proletära kulturrevolutionen

Ett halvsekel har gått sedan Kina 16 maj 1966 inledde den stora proletära kulturrevolutionen, ett politiskt vansinne som pågick nominellt i tio år, men i realiteten under loppet av några år. I Kina är perioden benämnd «tio års katastrof», en hållning man har haft sedan landet 1978 tog en annan riktning mot ekonomiska reformer och öppenhet.

Partitidningen Folkets dagblad skriver i ett ledarstick att kulturrevolutionen var en rörelse som iscensattes av ledares (läs: Mao Zedongs) misstag, att den var fel i både teori och praktik, och att man måste lära av historien för att inte upprepa misstaget.

Exempelvis har ledargarnityrets mandatperioder försetts med en övre gräns för att personkulter likt den som omgärdade Mao inte åter ska kunna komma i dagen. Ändå finns det bedömare som menar att nuvarande president Xi Jinping försöker skapa just en sådan personkult, och att han är den starkaste ledaren sedan Mao Zedong.

Xi Jinping var annars själv ett offer för kulturrevolutionen, och ser knappast Mao som ett egentligt föredöme. Sant är att han har stärkt partiets makt och i viss mån kontroll, men knappast i syfte att göra sig själv till envåldshärskare, utan för att han likt sina företrädare ser partiet som den sammanhållande kraft som kan leda Kina framåt i nuvarande situation.

Man behöver inte citera ordförande Persson för att inse att stabilitet är nyckelordet i ett land som har potential att fatta eld i samma ögonblick som kontrollen brister. Det är just den våldsamma instabilitet och oro som präglade kulturrevolutionen och andra tidiga politiska kampanjer som Kinas kommunistparti söker sig bort från, och man har alltjämt som främsta ledstjärna att stärka ekonomin, för att bygga upp resurser som kan nyttjas för att utveckla landet vidare som en enhet, utan att drabbas av inre slitningar som i så många andra länder som har demokratiserats för tidigt.

Detta är som en konsekvens den diametrala motsatsen till den proletära klasskamp som då fördes av arg egendomslös ungdom, påeldad av en skicklig retoriker som Mao. När folk har egendom värderar man samtidigt politisk stabilitet desto mer, och Kinas nuvarande kryptokapitalistiska system tjänar således stabiliteten, tillsammans med en viss repression för att stävja missnöjet bland stora eftersatta befolkningslager.

Kulturrevolutionen var ytterst ett uttryck för Mao att åter gripa tag i och behålla makten, under en period då han faktiskt var på väg ut ur hierarkin, efter det fatala misslyckandet med det stora språnget 1958/1961, även om en rad andra faktorer bidrog. Därmed förstörde han sin egen historiska storhet av att ha enat landet, och han åsamkade samtidigt landet omfattande skada.

I mänskligt lidande utgjorde kulturrevolutionen inte samma dignitet som tidigare katastrofer i Kinas historia, men den skakade om samhället i sina grundvalar på ett sätt som inget tidigare. Förutom att ovärderliga kulturskatter och ett rikt kulturarv förstördes, sänkte man även landets förmåga att tackla de problem man stod inför genom att kringskära den intellektuella eliten och misshandla utbildningssystemet.

Universiteten stängdes under flera år, medan intellektuella skickades att mocka skit på landet för att bli riktiga arbetare. Samtidigt tog de revolutionära bönderna vid makten hand om ekonomin, med känt resultat. Karakteristiskt för den tidiga Folkrepubliken i allmänhet, och kulturrevolutionen i synnerhet, är den slagighet ekonomin upplevde, en instabilitet man inte fick bukt med förrän reformerna med början 1978.

Sedan dess utvecklas Kinas ekonomi med en betydligt mjukare profil, med viss slagighet kopplad till revolutionsliknande händelser som Himmelsfrids torg 1989, vilket också är orsaken till partiets agerande vid tidpunkten. Numera beklagar vi oss över «Kinas skakiga ekonomi», för att nyttja mediernas dramaturgiska begrepp, men sanningen är ju att både upp- och nedgångar är mjuka, stabila och kontrollerade i jämförelse med den jordbävningsliknande seismografkurva som tidigare registrerades i ekonomin.

Kinas ekonomiska utveckling 1953–2015
Kategorier
Kina Kultur Politik Tibet

Kinas samer

Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.

I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.

Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.

Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.

Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.

Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.

Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.

Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.

Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.

Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.