Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Vilset Europa

Tågnätet skulle behöva rustas upp för motsvarande nittioen miljarder kronor, meddelar statstelevisionen. Saken aktualiserar igen frågan vad fan vi får för pengarna, och man kan ställa summan i relation till vad Kristerssons fascistoida moderatregim har skickat till Ukraïna att förbrännas i köttkvarnen vid fronten till ingen nytta. Det är nämligen i samma härad, och indikerar att även Sverige skulle behöva ett effektiviseringsdepartement.

Det hjälper nog inte heller att sagda regim står med armarna i kors avseende svensk ekonomi och låter arbetslösheten rusa till över tio procent, ett tillstånd som kostar ofantliga summor och dessutom innebär lidande för klientelet i fråga. Men för regimen är den allt överskuggande frågan den om Sveriges inbillade säkerhet, och Kristersson föredrar därför att leka statsman och barrikadera sig i sitt «situation room» för att spela sänka fartyg i Östersjön.

Erfarenheten visar nämligen att allmogens stöd för en regim är som störst i tider av kris, inbillad eller ej, och kan man peka på en yttre fiende kan man förmå folket att bortse från brister i det egna boet och kraftsamla mot den inbillade fiende som pekas ut. Moderatregimen har därför incitament att hålla kriget pyrande så länge som möjligt, ty så fort fredsfördraget är undertecknat riktas blickarna åter mot arbetslösheten, tågen och den efterblivna utvecklingen inrikes.

The essential act of war is destruction, not necessarily of human lives, but of the products of human labour. War is a way of shattering to pieces, or pouring into the stratosphere, or sinking in the depths of the sea, materials which might otherwise be used to make the masses too comfortable, and hence, in the long run, too intelligent. Even when weapons of war are not actually destroyed, their manufacture is still a convenient way of expending labour power without producing anything that can be consumed.

«1984» (George Orwell)

På tal om fiender tycks även USA nu ha anslutit till svenskarnas och européernas lista av länder att hata. Sedan tidigare finns där förstås Ryssland, men av någon obegriplig anledning även Kina (som aldrig har gjort oss en fluga förnär) samt förstås en rad islamistiska skurkregimer. Européerna tycks hata allt och alla, samtidigt som man ställer sig själv i högsätet som något slags moraliskt föredöme med överlägsna «värderingar» och livsstil.

Ändå har svenska regimföreträdare av olika kulörer tills alldeles nyligen bedyrat sin absoluta trohet till USA och den «regelbaserade världsordningen», och man har även efter medlemskapet i Nato upplåtit svenskt territorium till amerikansk militär utan något som helst i utbyte. Man sålde ut landet och antog rollen som fullfjädrad vasall, men tycks nu bittert få erfara att vasallskapet under Trump är något helt annat än under den tidigare imperatorn. Man har inte förstått vad USA är för slags väsen.

Men om man hatar allt och alla och anser att det är fel på hela världen, är det faktiskt troligare att det är fel på vederbörande. Tanken att Europa har rätt medan USA, Kina, Indien och världen i övrigt har fel är på det hela taget absurd, men det beror på att man har låtit Ukraïna-frågan anta så mycken prestige att man har blivit alldeles förblindad för verklighetens sanna natur.

Och den verkligheten är mer bister än vad man i förstone kan ana. Europa överlag är som Sverige och dess tåg, efterblivet på nästan alla väsentliga punkter, även om kontinenten på ytan ännu är rik och modern.

Innovationerna sker nämligen allt mindre i Europa, och allt mer i Kina och USA (i den ordningen), samtidigt som entreprenörer i Europa sjappar till USA på grund av bättre villkor och mindre byråkrati. Hårdraget reglerar Europa om korkade plastkorkar och webbkakor medan Kina och USA utvecklar AI, kvantdatorer och annan spetsteknologi.

Europa har även satt sig i en prekär sits genom långvarig massinvandring, vars konsekvenser man nu har att hantera. Demografiska problem kan inte lösas sålunda, utan kostar betydligt mer än vad det smakar. Det kommer att ta decennier i anspråk att städa upp efter «schaffen das»-politiken, men problemet är att man knappt har kommit ur startgroparna och på sina håll alltjämt tillämpar den tidigare politiken.

Under de omständigheterna är ett evigt pyrande krig i Europa knappast behjälpligt, utan ännu en stötesten. Stödet till Kiev kanske inte är så stort i monetära termer, men det är däremot den överdrivna upprustning som sker under den paranoida psykos som präglar kontinenten i kölvattnet av specialoperationen. Därtill kommer att konflikten präglar världshandeln negativt och trissar upp energipriserna, vilket missgynnar ett Europa utan egna energikällor.

War, it will be seen, accomplishes the necessary destruction, but accomplishes it in a psychologically acceptable way. In principle it would be quite simple to waste the surplus labour of the world by building temples and pyramids, by digging holes and filling them up again, or even by producing vast quantities of goods and then setting fire to them. But this would provide only the economic and not the emotional basis for a hierarchical society.

«1984» (George Orwell)

Bryssel och de nationella regimerna i EU förstår inte vad Trumps administration avser göra, utan anklagar honom för att vara Putins lakej. Men de borde istället tänka om och inse att Trump, Vance, Musk och republikanerna har alldeles rätt. De är givetvis inte putinister, men har en realistisk syn på konflikten som avgjord, och att det inte tjänar något till att låta det pyra i evighet i Ukraïna, allra minst för EU. Att man vill vinna betyder inte att det kommer att ske eller överhuvudtaget kan ske, man har att beakta verkligheten på slagfältet.

Här finns i bakgrunden premissen att Ryssland kommer att gå vidare, att man åter kommer att angripa Ukraïna, eller kanske rent av ge sig på något Nato-land. Den premissen är alltså skogstokig, vilket Trump, Xi, Modi och världen i övrigt begriper, men som i Europa har blivit den fågelskrämma och halmgubbe man nyttjar i retoriken för att piska upp stämningen. Moskvas bevekelsegrunder är uttalade och inte svåra att förstå.

Analysen brister i realism, och om premisserna är felaktiga är även konklusionerna det, samt förstås den praktiska politik som grundas på dessa slutledningar. Europa borde tvärtom ta rygg på Trump, godta förlusten, avsluta kriget, reparera relationerna med Ryssland och världen i övrigt samt återbygga och utveckla sitt bo som självständig entitet utan att stå i någons vasallskap. Att börja arbeta för det egna folket för en gångs skull.

Europa är vilset och behöver komma ned från sina höga hästar och stå med båda fötterna på jorden. Europa måste nyktra till och komma ur sin krigsspyskos. Europa måste resa sig upp, borsta av sig dammet, slicka sina sår och gå vidare. Annars har Europa ingen framtid, och världen går vidare utan oss.

Är moderatledaren Kristersson fortfarande lika pigg på att gå i USA:s ledband?
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Götterdämmerung! Så tuktas en argbigga

Kokainisten från Kiev, det vill säga tiggaren Zelenskyj, blev utskälld efter noter inför öppen ridå i Vita huset då han samtalade med US-presidenten Trump och hans vice Vance. Småningom ombads han lämna premisserna, och den planerade lunchen uteblev helt. Något avtal om mineraler blev det alltså inte.

Den församlade vänsterliberala pressen tappade fullständigt hakan, och de inslag som sedermera sändes hade en gråtfärdig och våldsamt upprörd ton. Man ställdes plötsligt inför en verklighet som man inte kunde hantera, men icke desto mindre framhöll man det tidgare mantrat. Exempelvis stassmister Kristersson uttalade slagdängan «slava ukraïni» för att markera att man «står med» Ukraïna till det bittra slutet.

Det är en psykos som minner om de fyras gäng (四人帮, sirenbang) under den kinesiska kulturrevolutionens slutfas, en kvartett som inte insåg att en ny era var förhandenvaramde utan fasthöll att vad än ordförande Mao sade alltjämt gäller. Europa har alltså ännu inte fattat att Ukraïna har förlorat kriget, utan fortsätter att plädera för landet och besluta om stödpaket.

Notera att den amerikanska hållningen är identisk med den som här ihärdigt har framkastats sedan konfliktens begynnelse, nämligen den realistiska skolans analys av skeendet, oberoende av preferenser. Trump och Vance talar absolut klarspråk när man berättar för Zelenskyj att han är kort om manskap, att han inte längre har några kort att spela, och att han borde vara tacksam för det amerikanska stödet.

Att sympatisera med Ukraïna är inte särskilt svårt, men man måste samtidigt veta när slaget är förlorat och vem som behärskar slagfältet. Man måste också inse de vidare konsekvenserna av att framhärda i att vidmakthålla konflikten och reta kärnvapenmakten Ryssland.

Slutligen måste man ta till sig krigets bevekelsegrunder snarare än att hålla fast vid något esoteriskt ideal som inte har någon praktisk tillämpning i verkligheten. Det förljugna narrativet fungerar säkert i den löjliga propagandan, men bakom ridåerna måste man väl för fan inse den förhandenvarande verkligheten och anpassa sig därefter.

Ja, USA har bytt utrikespolitisk doktrin, och därefter har man bara att rätta och packa sig. För Europas vidkommande är det ett brutalt uppvaknande, men man bör känna kaffedoften och laga efter läget.

Det innebär att man måste ge upp den transatlantiska länken, att man inte alltid kan lita på USA, att man inte kan stödja sig på USA, utan måste stå stark för egen maskin. Att man måste hedga med andra aktörer som Kina och Indien, eftersom «America first» slår lika hårt mot Europa som andra parter.

Det innebär vidare att man måste bygga en europeisk försvarsmakt under ett enskilt kommando och med samspelta och trimmade system under en enda standard och ett enda språk. Man måste ha en federal utrikespolitik för att kunna tala med en gemensam stämma, om än förankrad bland medlemsländerna – man kan alltså inte ta folkmördarstaten Israels parti bara för att man råkar vara tysk ordförande för EU-kommissionen.

Europa måste inse att slaget om Ukraïna är förlorat, att Kiev-staten hädanefter blir en buffertstat mellan Väst och Öst. Europas uppgift är att vässa den egna unionen, att arbeta för de egna medborgarna, snarare än att bedriva expansiv geopolitik. EU:s roll är inte att bedriva krig, utan att förhindra krig.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Transaktionell geopolitik

Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.

Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).

Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.

US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.

Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.

Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.

Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.

Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.

Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.

我们一定要完成解放台湾统一祖国的神圣事业 – Women yiding yao wancheng jiefang Taiwan tongyi zuguo de shensheng shiye | Vi ska helt säkert fullständigt befria Taiwan och företa det heliga uppdraget att förena fäderneslandet. Propagandaaffisch från 1977 under kulturrevolutionen.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Unipolarismens era över

Ett avtal mellan USA och Ukraïna om mineraler har undertecknats, och därmed närmar vi oss i praktiken det definitiva krigsslutet. Men samtidigt vidmakthålls krigshysterin i Europa, som fortsätter att besluta om finanisering av krigsmateriel, tydligen förvissade om att den «fullskaliga» invasionen fortsätter som om ingenting har hänt.

Några formella säkerhetsgarantier får Kiev inte, men uppgörelsen innebär att USA får incitament att försvara ekonomiska intressen i Ukraïna, vilket skulle avskräcka Moskva från att försöka norpa hela landet i ett senare skede. För Kreml är det en godtagbar ordning, eftersom man alltså ändå inte har sådana avsikter – det viktiga är att den ukraïnska rumpstaten blir neutral buffert utanför Nato-pakten.

Det ursprungliga förslaget skulle ha gjort Ukraïna till en amerikansk ekonomisk koloni, men även den nuvarande uppgörelsen gör Kiev till en amerikansk marionett. Det minner om tyskarnas nitlott i Versaillesfreden 1919, bara det att det här är den angripna parten som får pröjsa krigsskadestånd. Ukraïna lär förbli fattigt så länge man blir utsuget sålunda, men i gengäld blir man något tryggare.

Ryssland å sin sida vädrar morgonluft, och erbjuder USA ytterligare mineraler i handel efter att Trump inlett processen att normalisera förbindelserna med Moskva. Det timade innebär i praktiken att unipolarismens era är över, att Trump på bara några veckor har avvecklat den amerikanska utrikesdoktrin som har legat fast sedan Sovjetunionens fall 1991.

Det innebär vidare att USA anpassar sig politiskt till den polycentriska världsordning som de facto gäller sedan en tid tillbaka, med främsta poler i USA och Kina samt mindre centra i Europa, Ryssland och Indien. Det är ett uttryck för att Trump hör till den realpolitiska skolan, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hans bakgrund i business.

Detta ska kontrasteras med den idealistiska europeiska skolan, den som inte beaktar det vara som gäller på slagfältet och i den geopolitiska situationen, utan istället intar ett idealistiskt böra, att Ukraïna borde stå som segrare och att Ryssland inte får vinna. Den skola som är helt uppsnurrad kring «värderingar» och mindre på medborgarnas materiella och andliga välfärd.

Under sådana omständigheter brister den «transatlantiska länken», och det är därmed inte underligt att Tysklands nyvalde kanslerkandidat Merz talar i termer av att söka «oberoende» från USA och bilda en europeisk försvarsallians. Äntligen!, frestas man säga, för det är exakt vad Europa måste göra, man måste bli ett självständigt maktcentrum med en egen federativ utrikespolitik (hur det nu ska gå till) och en egen agenda, utan att be Washington om lov eller att stödja sig på Onkel Sam.

Men Europa måste även följa USA:s omsvängning mot realism, kasta av sig russofobin och paranojan kring grannen i öster samt orientera sig mer mot Kina och Indien för att balansera intressen och logistiska kedjor. Europa måste bli mer transaktionellt, utan att peka finger mot och läxa upp omvärlden, samtidigt som man söker bli så oberoende som möjligt. Europa har en lång och smärtsam väg att gå om man vill vara ett centrum av rang i världen, och om man misslyckas väntar en era av stagnation.

Realpolitisk analys.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnas diktator

Den politiska festen fortsätter med ständigt nya spektakulära uttalanden från den nyinstallerade US-presidenten Trump. Färskt för gårdagen är synpunkten att Ukraïna är den part som påbörjade kriget, att Voldemort Zelenskyj är en diktator och att den senare blott har fyra procent i förtroende bland populasen. Världen rämnar för européerna!

Men man kan vända på saken och studera det befängda narrativ som EU och den tidigare US-administrationen under Sleepy Joe Biden har spunnit under tre års tid, med benäget bistånd av den vänsterliberala pressen, nämligen att Ukraïna är en «demokrati» som oförhappandes och oprovocerat har invaderats av stora stygga Ryssland, vars ledare Putin bara är i början av en allmänt expansiv imperialistisk fas att återupprätta Sovjetunionen och likt Hitler ta sig an hela Europa. Vi står näst på tur, hävdar man!

Något vedertaget demokratibegrepp finns inte, men för debattens skull behövs någon lämplig gemensam referenspunkt, som man kan finna i demokratiindex av olika slag. Två sådana är V-Dem respektive Economist democracy index, som båda betecknar Ukraïna som en hybridregim.

Ukraïna är inte en demokrati, utan en valautokrati och en hybridregim, enligt statsvetenskapliga kriterier.

Enligt V-Dem är Ukraïna att betrakta som en valautokrati av samma snitt som Ryssland och Belarus, länder vi vanligen inte betraktar som demokratier i vedertagen mening. Om Ukraïna är en demokrati, så är rimligen även Ryssland och Belarus demokratier, och om Putin och Lukasjenka är diktatorer, så är även Zelenskyj diktator – man kan inte plocka sina körsbär fritt i självsvådlig bias.

Men det är just sådan bias som är så typisk för västliga politiker och medier, när man å ena sidan betraktar demokratin Thailand som en militärdiktatur, och å den andra den korrupta Kievstaten som en demokrati. Man avfärdar också blankt Hongkong som demokrati, trots att denna är helt i paritet med Ukraïnas, eller snarare i allt väsentligt långt mer utvecklad. Det kokar oftast ned till något högre syfte att stödja eller avfärda den ena eller den andra entiteten.

The Economist democracy index betecknar Ukraïna som en hybridregim. Landet betraktades som en ofullständig demokrati 2006–2010.

Det högre syftet med Ukraïna gäller Västs expansion, civilt via EU och militärt via Nato, på Rysslands bekostnad. USA och EU har investerat kraftigt i att transformera Ukraïna till en demokrati av västligt snitt, och man har i den gärningen inte dragit sig för att infiltrera politiken, småningom med statskupp som följd under Euromaidan 2014.

Naturligtvis avfärdas den historieskrivningen, men det är så att säga inte en slump att skeendena då fick Ryssland att ingripa i Donbass och att annektera Krim. Man såg den förhandenvarande säkerhetsordningen rubbas, och hade då att agera för att bevara denna. Den «fullskaliga» invasionen är en direkt fortsättning på dessa händelser, sedan Kiev tagit ytterligare steg mot medlemskap i Nato.

Vem som startade kriget är därmed en mer komplex fråga än vad som framgår av det naiva narrativet i propagandistiska medier. Ryssland upplever Västs expansion som ett hot och ett löftesbrott, och har dragit sina röda linjer. Zelenskyj hade möjlighet att förhandla innan invasionen var ett faktum, men avråddes av Boris Johnson och andra västliga potentater.

Donald Trump skiter dock i allt detta, och hans enda mål är att seal the deal och avsluta kriget, så att han kan ha fullt fokus på Kina. Han ser en affärsidé i att suga ut Ukraïna i utbyte mot beskydd, samtidigt som Ryssland kan hållas på mattan genom att ha en undanskymd plats i G8 – man får komma in i stugvärmen, men får stanna i farstun. Putin domesticeras.

Därför ger han också Ryssland segern, för att det är den enda framkomliga vägen i denna ambition. Kreml har inte för avsikt att ge upp sina landvinningar, och man dominerar på slagfältet. Ukraïna blir slutligen en marionett åt endera USA eller Ryssland, det kan kvitta.

Hur som helst är det segraren som skriver historien, och det är i detta fall USA och Ryssland. Ni andra kan ta av er era löjliga ukraïnaflaggor och istället börja arbeta för ert eget folk och er egen nation istället för denna idealistiska kamp om ingenting alls i diktator Zelenskyjs korrupta rumpstat. Kriget är nu nämligen i praktiken över, och slaget definitivt förlorat för EU:s vidkommande.