Kategori: Ryssland

Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Landgrabbande

En delegation högste representanter från USA lär ska anlända till Grönland i veckan, vilket retar upp såväl det lokala styret som den danska regeringen i København. Man betraktar det som inblandning av främmande makt i interna angelägenheter, allra helst som Trumps regim har uttalat att han gärna vill annektera ön.

Det minner en del om motsvarande problematik på ön Taiwan, den bångstyriga kinesiska provinsen som Västvärlden gärna vill koppla loss från Kina i syfte att splittra, ty även där har amerikanska figurer av allt för hög dignitet avlagt visit och lagt sig i angelägenheter som helt enkelt inte angår dem. Men det är kanske bara bra att Europa får smaka på lite av samma medicin?

Och om USA införlivar Grönland i det amerikanska imperiet och gör Kanada till delstat samtidigt som Ryssland befäster sina landvinningar i Ukraïna – och Kina kanske gör slag i saken att hela den kinesiska nation med invasion av Taiwan – varför skulle då inte även vi i Sverige och Europa passa på att ta för oss i dessa tider av landgrabbande?

Vid närmare eftertanke har Sverige successivt tvingats till reträtt från sina hävdvunna territorier, först med förlust av Finland och Livland till Ryssland och senare även skilsmässa från Norge. Det kunde vara hög tid att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och det kan principiellt inte vara mer galet än stormakternas uppdelning i intressesfärer?

Vid närmare eftertanke är Finland och än mindre baltstaterna länder i egentlig mening, utan tillfälliga statsbildningar utan historisk kontinuitet. Finnarna tuktades och civiliserades av Sverige för närmare tusen år sedan och framåt i kamp med Novgorod, på samma sätt som ester och letter i dåvarande Livland. Det var då inga nationer av det slag vi känner, utan spridda gemenskaper utan centralmakt. Länder blev dessa entiteter först under 1900-talet, då det ryska imperiet respektive Sovjetunionen kollapsade.

Vi skulle därför kunna göra en deal med Putin om att återta forna svensk kolonialmark i utbyte mot att erkänna Kremls annektering av ukraïnska oblast, eller rent av hela Ukraïna. Möjligen skulle Estland och Lettland likväl som Finland kunna ha vissa invändningar, men de skulle nog kunna övertygas om fördelen med en stor nordisk union under svensk överhöghet, eftersom det skulle ge bättre säkerhet.

En modern motsvarighet till Kalmarunionen skulle då danas, med Stockholm som centrum. Nationerna – inklusive Norge och Danmark och kanske Island – kvarstår på samma sätt som i Storbritannien, men en större helhet bildas i personalunion länderna emellan, en nordisk stormakt om man så vill.

Ryssland skulle även behöva avträda Karelen för att den historiska kontinuiteten ska kunna upprätthållas, men för Moskvas vidkommande skulle en sådan ordning innebära stabilitet i utbyte mot att man får kontroll över Ukraïna. Gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle då åter gå vid Leningrad och Novgorod.

Europeiska unionen skulle kvarstå intakt, samtidigt som Irland upptas i den brittiska personalunionen och Storbritannien återansöker om inträde i Europeiska unionen. Men EU skulle även kunna återuppta ambitionerna i Afrika med lämpliga avtal, i konkurrens med Kina. Afrika, Sydamerika och Mellanöstern blir därmed ett slags produktionsfilialer till den utvecklade världen, i syfte att leverera råvaror och enklare tillverkningsprodukter.

Kina skulle i sin tur införliva Mongoliet, Bhutan och Nepal i sitt imperium, dysfunktionella halvländer som har bättre förutsättningar att utvecklas som en del av ett imperium. Indien får därvidlag avträda Ladakh och Sydtibet («Arunachal Pradesh»), hävdvunna tibetanska territorier, men kan i gengäld inkorporera Sri Lanka och Bangladesh i det indiska imperiet. Pakistan får däremot nöja sig med att tillhöra buffertgruppen av övriga sju *-stan, ett slags centralasiatiskt vakuum av efterblivna stater mellan stormakter.

Om detta låter alldeles förskräckligt, färfärligt och så vidare, bör man betänka att det är historiens normala pulsering mellan konsolidering och revolution, och vi är nu uppenbarligen i en fas av konsolidering. Splittring och balkanisering hör till en svunnen tid.

Karta för vår tid.
Kategorier
Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Taiwans befrielse nära

För att inta Taiwan och återbörda den bångstyriga provinsen till moderlandet krävs koordination på ett flertal punkter. Dels måste man ha den militära förmågan att försätta ön i blockad och småningom kunna landstiga med trupp, samtidigt som man kan hålla USA stånget. Dels måste de internationella förutsättningarna vara ideala, så att konsekvenserna blir minimala.

Angående det sistnämnda har Zhongnanhai nogsamt studerat utfallet av Rysslands specialoperation i Ukraïna samt betraktat hur Moskva har parerat västliga sanktioner. För man vet att Väst kommer att svara på ungefär samma vis mot Kina, samtidigt som Beijing har betydligt mer moteld att anlägga i egenskap av att vara så integrerat i världshandeln.

Förutsättningarna tycks då vara som mest gynnsamma under Trumps innevarande mandatperiod, som också sammanfaller med det viktiga årtalet 2027, då Kina senast ska ha uppfyllt återföreningen enligt en del uttalanden av Xi Jinping. Detta bland annat för att Trump vägrar uttala sig om att bistå Taiwan vid en invasion, samtidigt som han har uttryckt vissa negativa utsagor om ön.

Transaktionell stormaktspolitik skulle hypotetiskt kunna avgöra saken, nämligen att Trump tar Grönland i utbyte mot att Rysslands annektering av ukraïnaska oblast erkänns och att Taiwan kommer hem till moderlandet, och därvidlag kan EU eller övriga världen inte göra ett skvatt för att motverka en sådan händelseutveckling. Sedan om sådan land grab är «rättvis» är av underordnad betydelse.

Men mer troligt lär Trumps rådgivare motsätta sig att ge bort Taiwan, eftersom det är en avgörande del i den amerikanska «indopacifiska» strategin, där Taiwan betraktas som ett «osänkbart fort» i den första ökedjan. Därför är väpnad konflikt det troligaste utfallet, allra helst som Taibei allt mer tycks fjärma sig från fastlandet och allt oftare provocerar med försök att bryta sig loss.

För ändamålet har Kina inte bara byggt världens största flotta och engagerat sin fiskeflotta som en civil maritim milis, utan även utvecklat ett slags märkliga landstigningspråmar (登陆驳船, denglu bochuan), som i dagarna har siktats längs Guangdongs kust. Det rör sig om pylonförankrade båtar med landstigningsbryggor i lång teleskopisk serie, närmare en kilometer i längd.

Sådana pråmar kan sättas in då man har neutraliserat Taiwans flygvapen och robotförsvar, och medger då snabb landstigning med minimal risk för förluster. Man kan mycket snabbt få fordon på plats för att befästa ett strandparti, och därefter börja skyffla in manskap under säkrare former. Game over.

Knäckfrågan är hur länge man ska vänta. Man har redan kapaciteten, samtidigt som man nu har ett möjlighetsfönster då Rysslands krig alltjämt pågår. Så fort det är avslutat kan USA nämligen fullt ut koncentrera sig på Kina, vilket gör saken svårare för Beijing. Kanske är befrielsen av Taiwan därför omedelbart förestående, nu när april närmar sig – den enda tid på året tillsammans med oktober, då vädret medger en sådan operation.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Nej, Expressen, kriget kommer inte

Ledardårarna vid Expressen fortsätter odla sin paranoida hysteri om det omedelbart förestående kriget. Under många år har man gnällt om att vi måste gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato för att trygga fred och säkerhet i landet, men när det nu visar sig att medlemskapet istället destabiliserar sagda säkerhet gormar man om massiv upprustning och omställning till krigsekonomi.

I tidningens senaste stick i ämnet, för allt vad det är värt ett sömnigt hafsverk till artikel i brist på bättre, lånar man motsvarande hetsiga retorik från Krigsvetenskapsakademin, som i en rapport (Projekt SV-A-R) berättar att situationen är akut och att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren. Men detta är då när man tar höjd för värsta tänkbara scenario, som i realiteten aldrig kommer att infrias.

KKRVA tror inte själv på en sådan utveckling, men menar att man måste förbereda sig för både det kända okända och det okända okända, det vill säga ta i beräkning att utvecklingen sällan är linjär eller förutsägbar, utan snarare disruptiv och överraskande. Luntan är tänkvärd och är väl så god som andra strategiska analyser, men den sticker samtidigt ut i jämförelse med de trötta rapporterna från Säpo/FRA/Must samt de kongressfinansierade «tankesmedjorna», nämligen i att man har ett mycket bredare perspektiv.

Framförallt förefaller utvecklingen i USA ha fått konsekvenser i den vidare analysen, för det var länge sedan man såg någon i de kretsarna tala om behovet av att integrera Kina i den svenska och europeiska ordningen, nämligen för att kontra ett alltför nära samarbete mellan Kina och Ryssland. Någon med hjärna har tänkt till, för en gångs skull.

Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt.

Detta är sunda tankegångar, som å ena sidan klargör att Europa och Kina alltid har haft omfattande utbyten, samtidigt som man alltid har utgjort olika kulturer och «system»; och å den andra att Europa måste stå självständigt och fritt från svåra beroenden och vasallskap av olika slag, inklusive det till USA.

KKRVA menar i samma anda att det vore ytterst problematiskt för Europa om Kina utvecklas till att uppfattas som en huvudfiende för USA, men så är förstås redan fallet. Man ser nämligen för sig en utveckling där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina, vilket också redan är verklighet, bland annat genom det riktade marknadsförbudet för Huawei.

Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.

Analysen framför i konklusion att Sverige framdeles har att navigera ett mer komplext landskap, och under en sådan polycentrisk världsordning har behov av att agera mer proaktivt snarare än reaktivt (som under det hastiga Nato-inträdet), bland annat omfattande mer inslag av bi- och multilaterala samarbeten, främst med västmakter.

Samtidigt betonas att Kina och Indien är aktörer av allt större betydelse, och att det fordras av oss (inklusive statsteve och Expressen, nota bene) att se utvecklingen i dessa länder samt Ryssland med öppna ögon snarare än genom ett ideologiskt verklighetsförvrängningsfilter av det slag som länge har varit förhandenvarande. Det är väl ungefär det som brukar hävdas härstädes?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Vänsterliberal världsbild rämnar

Gunnar Hökmark, den där, eh, genomsympatiske och karismatiske moderaten som i alla år har varit den främste av USA-frälsta Nato-runkare, är numera bitter och besviken över den amerikanska helomvändningen. En vän har gått förlorad, menar Hökmark, när «den fria världens ledare» gör reträtt från sin position som världens moraliska föredöme.

Bara det att USA aldrig har varit ett sådant föredöme, utan sedan sin tillkomst 1776 har byggt sin existens på omfattande expansion och dominans. Det är en nation på folkmordets och negerslaveriets grund, ett land som på allvar tror att det är «exceptionellt» och lyder under ett «manifest destiny» att utöka sitt Lebensraum – nu kanske med Grönland.

Allt USA gör sker i syfte att främja den egna positionen – America first är inget Trump har hittat på – och Europa har i den ambitionen inte haft annat än instrumental betydelse. Värdegrunden är inte gemensam, vilket var och en kan konstatera genom att studera de omfattande ideologiska skillnader som föreligger i fråga om frihet och trygghet.

Den amerikanska investeringen i Europa efter krigsslutet via Marshalplanen och andra paket hade som grund att hindra kommunismens frammarsch i en tid då Sovjetunionen stod som segrare i kriget. Man försäkrade sig om att Europa skulle välja den amerikanska vägen genom ekonomiskt stöd, kulturimperialism och andra medel, varvid Europa blev en amerikansk vasall, en pjäs för att kontra Sovjetimperiet.

Det vasallskapet har bestått under lång tid, och för säkerhets skull har ockupationen av Tyskland aldrig upphört. Amerikanska styrkor på europeisk mark har av någon anledning betraktats som «normalt», och liknande synsätt föreligger även i de US-ockuperade asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Så normalt att Sverige nyligen kapitulerade utan att en enda kula hade avfyrats, varvid USA får åtkomst till landets militära installationer.

Från europeiskt håll beklagar man således den förestående amerikanska reträtten, kanske som ett kollektivt utslag av Stockholms-syndromet, och i ren panik anställer man vidlyftiga planer kring massiv upprustning för att kontra det inbillade hotet från Ryssland. Man vill helt enkelt inte ta till sig krigets bevekelsegrunder, utan framhärdar i sin idioti om att Ukraïna är en «demokrati» och att vi minsann kan stå näst på tur.

Washingtons mer nyktra synsätt är å andra sidan att Ryssland har degraderats till ett andra rangens imperium, samtidigt som Kina utgör det stora «hotet» mot fortsatt amerikansk dominans och global hegemoni. USA vill därför inte delta i en meningslös och utdragen konflikt mellan Europa och Ryssland, och vill inte heller att Ryssland och Kina bildar alltför täta band.

Det är för sent att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, men man kan i vart fall neutralisera Ryssland med lämplig morot och piska, på det att man kan koncentrera sig fullt på Kina. Det är med den optiken man måste förstå USA:s agerande, med eller utan Trump – den senare är egentligen bara en katalysator för ett skeende som påbörjades för halvannat decennium sedan.

Länder har inga vänner, och allianser kommer och går. Europa måste inse att man står på egna ben, och även om man intermittent kan ha närmare band med USA, måste man agera för att bli ett självständigt centrum fritt från amerikansk dominans, en pol bland flera i en polycentrisk världsordning med USA, Kina, Europa och i viss mån Indien, Japan och Ryssland som givna maktcentra.

Hökmarks unipolära ordning under USA är nämligen död och snart även formellt begraven, och det är nog det han mest sörjer, på samma sätt som sovjetmedborgare länge hade svårt att förstå att deras imperium hade upphört att existera. Det skulle inte heller förvåna om Hökmarks tankesmedja Frispel hör till den omfattande skara propagandistiska agenturer som har åtnjutit stöd från USAid, vilket ju då skulle förklara gråten mer konkret.

American Progress (John Gast, 1872). USA har ett manifest destiny att sprida nationen och sin kultur, och då får indianer och andra maka på sig. Den tankefiguren gäller intakt.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Snart flödar gasen igen

Omkring tre hundra tusen personer har bragts om livet medan närmare en miljon är skadedrabbade efter tre års krig i Ukraïna, enligt de mest nyktra av uppskattningar. De har mist livet eller lemmarna för en bit tyg, alldeles förgäves, eftersom fronten stabiliserades tämligen snabbt och därefter inte har rört sig i någon påfallande utsträckning.

Kriget var därför i praktiken över efter några veckor, men Väst har valt att förlänga lidandet och fientligheterna genom att ta Ukraïnas parti in absurdum samt angripa Putin med ekonomiska och andra medel för att i görligaste mån oskadliggöra Kreml. Men Ryssland tuffar på och har parerat sanktionerna genom att öka exporten till Asien, samtidigt som man behåller närmare hälften av exporten till Europa genom indirekt försäljning. Förhoppningen att Ryssland skulle falla ihop har alldeles kommit på skam.

Det är istället Europa som har tagit smällen genom dyrare energi, försämrad konkurrenskraft, ekonomisk recession och politisk turbulens. Man har alldeles tappat det när man nu säger sig vilja rusta upp för nio biljoner (!) kronor genom att låna och sänka trösklarna för statsskulden, samtidigt som man är i stort behov av att investera i forskning och teknisk utveckling för att kunna möta konkurrensen från USA och Kina. Vem är det man ska möta i krig?

Ukraïna har därmed blivit en fix idé som sänker Europa, en bindgalen ambition som inte har så mycket med EU och dess befolkning att göra. Narrativet är att man inte kan lita på Putin, och att vi står näst på tur om vi låter «demokratin» Ukraïna våldtas sålunda, men den berättelsen har inte så mycket med verkligheten att göra.

Den verkligheten består i att Ryssland fick omfattande garantier för att Nato inte skulle expandera en tum i utbyte mot att montera ned sovjetimperiet och släppa Östtyskland till återförening. Men det är en verklighet man inte vill diskutera, eller menar inte är bindande, eller i vart fall överspelad.

Men så är det förstås inte för Ryssland, som har att begrunda sin egen säkerhet. Ur rysk synvinkel är det uppenbart så att det är Väst som inte är pålitligt och inte håller sina ord, och man har därför dragit en hård och röd linje vid just Ukraïna, som för allt vad det är värt är Rysslands vagga och något helt annat än Baltikum eller Polen, helt enkelt ett strategiskt avgörande territorium.

Kreml ställde således ultimatum, och Zelenskyj var initialt villig att förhandla. Men Boris Johnson och andra västpotentater övertalade honom att inte ge vika, utan istället slåss för sitt land, eller snarare för Västs räkning och vidare expansion. USA och EU hade nämligen plöjt ned omfattande politiskt och ekonomiskt kapital i att transformera Ukraïna till en västvänlig stat, omfattande incitament till statskupp och andra operationer under CIA:s och NED:s ledning, även om man av naturliga skäl inte vill erkänna det. Det är denna investering man inte ville släppa, men som nu ändå rinner ur Västs händer.

En annan tankefigur som florerar i debatten är att vi har varit naiva och gjort oss beroende av rysk energi, att vi har lagt alla ägg i en och samma korg, och att vi därmed riskerar att bli utpressade. Liknande idéer har ventilerats angående Kina, vilket därmed har resulterat i en ambition av «riskminimering», det vill säga att sprida riskerna.

Givetvis måste man förfara så, det är elementär geopolitik. Vilket land som helst kan få för sig att utnyttja ett övertag för att skaffa sig en fördel, men det förutsätter dels att man är mycket starkare, och dels att man kan räkna med att uppnå en beständig vinst. Exempelvis Donald Trump agerar från en sådan styrkeposition när han slänger tullar mot hela världen, eftersom USA har omfattande hållhakar och stor dominans. Om det är något land vi har gjort oss för beroende av är det just USA.

Ryssland kan förfara så mot uppstudsiga mindre länder, men inte mot EU eller någon större makt. Moskva är tvärtom beroende av att sälja sin energi, eftersom man inte har så mycket annan export, och i princip är all handel ett sådant ömsesidigt beroende, ett slags terrorbalans som minskar risken för konfrontation. Det var alltså inte Ryssland som stängde av gasflödet, utan USA som sprängde Nord stream för att tvinga Tyskland in i fållan och driva det vidare spelet kring Ukraïna. I Washingtons kalkyl fanns också att kränga gas till Europa till premiumpris, vilket är vad som nu sker.

Europa har ingen egen energi, utöver norsk olja i Nordsjön, utan är beroende av import. Under oljeembargot på 1970-talet insåg man behovet av att «riskminimera», vilket gav upphov till massiv utbyggnad av kärnkraft och investering i andra energislag, då man inte kunde lita på att Mellanöstern skulle kunna leverera. Den läxan tycks man alldeles ha glömt, då man i både Tyskland och Sverige under rödgröna regimer bestämde sig för att lägga ned denna baskraft under föregående decennier.

Tyskland förlitade sig istället nästan uteslutande på billig rysk gas, vilket småningom fick konsekvenser då politiska spänningar uppstod och gasledningarna sprängdes. Sverige och andra länder fick subventionera tyskarnas behov av energi, men frågan om kärnkraft är fortfarande död i landet.

Därför kommer Nord stream att repareras, och gasen kommer åter att flöda från Ryssland till Tyskland och övriga Europa, för att det inte finns några andra alternativ i den absurda politiska miljö som här råder. Kriget kommer snart att avslutas formellt, varefter relationen mellan Europa och Ryssland sakta tinas upp och småningom mer eller mindre normaliseras.

De som dog på slagfältet eller tvangs genomlida kriget under civila former gjorde alltså detta alldeles förgäves, och de offrades av Väst som bönder i ett geopolitiskt schackspel om Ukraïna, utnyttjades som marionetter i ett skuggkrig om kontrollen över Centraleuropa och gränsen mellan Väst och Öst.

Väst förlorar därmed detta slag om Kiev, och Ryssland hämtar hem Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson samtidigt som den ukraïnska rumpstaten görs till en neutral och kvaddad buffertstat. Men Väst har ändå vunnit det större kriget, genom att successivt bryta löftena till Sovjetunionen och den ryska federationen om att inte expandera österut – senast har man till och med fått med neutrala Sverige och Finland i den förlegade organisationen.

Sett högt från ovan ur mer neutralt perspektiv är det uppenbart att Europa under nuvarande förändringar i världsordningen måste 1) avsluta kriget mot Ryssland, normalisera relationen och formulera en ny stabil säkerhetsordning som garanterar båda sidors trygghet; 2) upprätta en egen federal försvarsstyrka som komplement till nationella arméer och Nato; 3) göra sig mer oberoende av USA i allt från underrättelseinhämtning och militär materiel till IT och andra tekniska lösningar; 4) närma sig Kina för att hedga mot USA och andra istället för att betrakta Mittens rike som något slags «hot»; samt 5) återindustrialisera, återuppbygga kärnkraften, återinvestera i gruvdrift och annat för att täcka industriella grundbehov.

Gasen måste åter flöda från Ryssland, samtidigt som vi måste låta grön kinesisk teknik «invadera» Europa i syfte att bygga det energioberoende Europa måste ha om man vill stå stark i framtiden. Europa har ingen möjlighet att överleva i ett globalt ekonomiskt världskrig med omfattande tullar, och inte heller genom att engagera sig i ett meningslöst nytt kallt krig under överdriven upprusting mot en inbillad fiende.