Kategori: Ryssland

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Ryssland

Sämsta regimen någonsin

Karl XII fick storstryk av ryssarna i Ukraïna då det senast begav sig, och han fick sjappa till Türkiet efter att hans armé hade förintats i slaget vid Poltava. Hans krigsäventyr innebar vidare att Sverige hade lagts i ruiner, vilket innebar en ekonomisk kräftgång som småningom ledde till slutet på epoken som stormakt.

Ulf Kristerssons regim är nu på god väg att upprepa den bedriften, då man efter att ha skickat sjuttio miljarder i krigsmateriel och annat stöd till Kiev slutligen får se sig besegrad av Ryssland. Stridsvagnarna hamnade på krigsmuseum i Moskva, medan Kristersson fick kröka rygg inför Türkiets Erdogan för att få komma med i den obsoleta Nato-klubben.

Nederlaget kommer efter att USA slutligen tog initativet, då de europeiska fjollorna i sin idealism inte hade något annat att erbjuda än fullständigt ohemula krav om rysk reträtt, synbarligen helt oförstående inför krigets realiteter och vem som har övertaget på slagfältet. Det är också av den anledningen Europa inte har någon plats vid förhandlingsbordet när freden och riktlinjerna för den fortsatta världsordningen ska dras upp.

Analogin har sin fortsättning i att regimen Kristersson under tiden man har lekt geostrateger och låtsats vara statsmän av internationell rang fullständigt har försummat arbetet med att utveckla nationen och berika dess medborgare. Tvärtom har man fortsatt förskingra skattemedel på köttkvarnen i Ukraïna, till ingen nytta för någon.

Resultatet ser vi nu då tillväxten pendlar kring nollstrecket och arbetslösheten skjuter i höjden till otäcka 10.4 %, siffror i nivå med Albanien, Kosovo och Ukraïna i Europas absoluta bottenliga. Arbetslösheten har visserligen varit konstant hög sedan 1990, då det så kallade fyraprocentmålet övergavs för gott, men nivåer kring tio procent är extrema även för svenskt vidkommande.

Många av oss satte stort hopp till den nya ministären, efter att landet hade körts i botten av en socialistregim som lade ned kärnkraft, iscensatte massinvandring, ytterligare nedmonterade friheter samt var alldeles oförmögen att ta itu med den invandrarrelaterade kriminaliteten. Men det visar sig nu att efterträdarna är om möjligt än mer inkompetenta, och inte får något alls uträttat.

Kristersson omger sig med den ena NPC:n efter den andra, idioter som försvarsministern Pålle med sin verklighetsfrämmande uppfattning om Ukraïna, eller ägghuvudet Bohlin med sin krigshets, märkliga ordsallad och löjliga försök till att uppfostra populasen. Eller den sävlige Strömmer, som inte förmår annat än att pipa med sin hesa stämma, medan sprängningarna och skjutningarna fortsätter att slå rekord samtidigt som polisen fortsätter att angripa thaibodar och samla poäng.

Av «paradigmskiftet» blev intet, och inte heller av vallöftena. Reduktionsplikten skulle avskaffas eller sänkas, men höjdes istället. Samma sak med elskatten, som höjdes. Kriget i Ukraïna och upprustningen inför anstormningen av en inbillad fiende måste betalas på något sätt, och det blir svenskarna som måste plikta för detta.

Frihetsreformer av något som helst slag har vi förstås inte sett, och det socialistiska folkhemmet står intakt med dess systembolag och rigida struktur i övrigt. Yttrandefriheten är än mer inskränkt än tidigare, efter att regimen gett grönt ljus för blasfemitolkning. Kristerssons lag med administratörer har inte gjort annat än att förvalta systemet.

Frågan är därför om detta är den sämsta ministären i svensk nutidshistoria, den regim som har fått minst uträttat samtidigt som man har förskingrat statskassan och avsevärt försämrat ekonomin för både riket och medborgarna. Man får nog gå tillbaka till de märkliga regeringarna under Ullsten (FP) och Fälldin (C) under 1970-talen för att hitta svagare kabinett. Ansvarsfrihet lär inte beviljas, och Tidölaget kan redan nu ställa in sig på förlust i det kommande valet.

Går det bra för Kristerssons regim?
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredspresidenten

Tre veckors politisk fest har stundat sedan Donald Trump svors in som ny US-president, under vilken tid en rad reformer har klubbats i rasande tempo. En demonstration i hur förändring och paradigmskifte ska ske alldeles på riktigt, till skillnad från det svenska sossesamhälle som förblir exakt likadant och oföränderligt oavsett regim.

Bland annat har Trump återställt den biologiska verkligheten i statsapparaten genom att kasta ut all vänsterextrem genusideologi samt förbjuda transsexuella män att tävla i kvinnlig idrott. Effektiviseringsdepartementet Doge under Musk har rivstartat genom att lägga ned USAid, vars skattemedel visar sig ha gått till *2SHBTQIAP++ och vänsterliberala påverkanskampanjer snarare än bistånd. Avvecklingen av den djupa staten har påbörjats.

Nu tar Donnie även tag i Ukraïna, så som utlovat i sitt valmanifest. Försvarsminister Pete Hegseth skickades till Bryssel för att lägga ut texten inför övriga medlemmar i Nato, med budskapet att det inte är realistiskt tro att Ukraïnas forna gränser kan återställas. Trump hävdade samma sak efter att ha talat vid Putin i telefon. Lika orealistiskt är ett medlemskap i Nato för Kievs vidkommande, säger man vidare.

Men detta är inget annat än den tes som här har upprepats gång efter annan under lång tid, nämligen den uppfattning som den realpolitiska skolan ger uttryck för men som har dränkts i all den fluffiga idealism som har präglat vänsterliberala medier och allsköns europeiska politiker. Krig vinns på slagfältet, och allt annat är önsketänkande.

Trots omfattande sanktioner och vapenleveranser till Kiev har Zelenskyjs mannar inte förmått återerövra så mycket som en millimeter av förlorat territorium, utan förlorar sakta men säkert ytterligare mark. Inte heller har Ryssland tvingats ned i brygga av sanktionerna och den ekonomiska krigföringen, utan står tack vare sin energi och handel med övriga världen starkt. Det är istället Europa som har förlorat stort.

Det enda bestående resultatet av kriget är därmed hundratusentals stupade i strid samt fortsatt armod och lidande för den ukraïnska befolkningen. Det är vad alla skattemiljarder går till i praktiken, att upprätthålla köttkvarnen längs gränsen och att förlänga ett meningslöst krig.

«Men det var Ryssland som började!» lyder en sandlådemässig kliché, som inte tar fasta på Moskvas bevekelsegrunder, Natos ambition att expandera eller Västs försök att anstifta en färgrevolution i Kiev. «Ryssland får inte vinna, för då står vi andra på tur!» lyder en annan, vars premisser och därmed konklusioner är lika felaktiga, för att inte säga naiva.

Realismen här är alltså att Ryssland redan har vunnit och att man kontrollerar det territorium man har annekterat. Det europeiska politiker och skribenter ger uttryck för är ett böra av idealistiskt slag, men som inte motsvaras av det vara som föreligger i den förhandenvarande verkligheten. Om det kan man tycka vad man vill, men det är den realitet man har att utgå från.

Fredsförhandlingar tycks alltså stunda, och Zelenskyj har därmed förvandlats till en NPC. Kanske även Europa i övrigt förbigås när Putin och Trump drar upp riktlinjerna för en ny säkerhetsordning, eventuellt i samspel med Xi, nämligen för att man i EU inte tycks kunna lägga åt sidan sin idealistiska hållning och sina tämligen löjliga krav om rysk reträtt.

Vad blir då resultatet av sådana fredsförhandlingar? Gissningsvis att Rysslands annektering formellt erkänns. Att fredsbevarande trupp, främst från Europa, stationeras i Ukraïna för att säkerställa den givna ordningen. Att misstänksamheten och fientligheten består under ett nytt slags järnridå, men att Europa ändå handlar gas och olja av Ryssland, i brist på alternativ.

Sanktionerna måste naturligtvis hävas i sina huvuddrag, och Moskva måste åter släppas in i Swift. Säkerligen åläggs Kreml att betala häftiga summor för Ukraïnas återuppbyggnad, en paragraf man enkelt kan gå med på eftersom man bara lägger den kostnaden på den energi man exporterar till Europa.

Ur europeisk synvinkel kastas Zelenskyj då under bussen, samtidigt som EU förnedras som en betydelselös part i sammanhanget. Sådana Bagdad Bob som fåtöljgeneral Paasikivi och statsteveaktivisterna Sundström, Jönsson och Norborg får stå med byxorna nere och göra sitt bästa för att bortförklara den för dem oväntade utgången av kriget.

Den kvarvarande frågan är då vad Trump får ut av detta, eftersom han så att säga inte är den som ger bort saker gratis. Det enkla svaret är att han söker Putin som bundsförvant för sin egen expansionistiska politik, och att ett krig i Europa ligger i vägen för den större målsättningen att hantera Kina. Han vill också ha Ukraïnas jordartsmetaller, i utbyte mot säkerhetsgarantier.

Trump har därmed insett att Kina bara blir starkare ju närmare man står Ryssland, och vice versa. Ur både amerikansk och europeisk synvinkel är det en förnuftig insikt, men i Bryssel tycks den polletten ännu inte ha trillat ned. Med det menas inte att vi ska ta parti mot Kina, bara att det är förnuftsvidrigt att låta Kina och Ryssland närma sig varandra allt för mycket.

Därmed ger Trump rättvisa åt epitetet fredspresidenten och den ambition han har av att inte veckla in sig i krig. Nobels fredspris borde därför vara vikt för honom, till skillnad från tidigare amerikanska krigspresidenter som Obama, som ju fick priset för att han inte var Bush.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Binda sanktioner för egen rygg

Paranojan bland östersjöländer är så febrig och så långt skriden att man ser Putin bakom vartenda hörn, som den nya tidens buseman. Psykosens fundament består i att Ukraïna bara skulle vara början på en imperialistisk världsturné, och att vi «står näst på tur» om Ryssland skulle vinna inbördeskriget. Detta är resonen för Nato-medlemskapet, att vi skulle bli «tryggare» i allians.

Men i den vidare patologin betraktas varje händelse vara ett utslag av planerad verksamhet från Kremls sida, exempelvis de kabelbrott som nu sker allt mer frekvent i Östersjön. Förvisso är det en plausibel tanke att Moskva skulle kunna tänkas vilja ge igen för sprängningen av Nord stream samt göra det lite mer obekvämt för de nya Nato-länderna, men samtidigt är de involverade fartygen i skuggflottan av stor ekonomisk betydelse för Ryssland.

Det visar sig nu att underrättelsetjänster lutar åt att det verkligen är olyckshändelser med synnerligen illa rustade plåtschabrak i den ryska skuggflottan, snarare än planerade illgärningar från Krelms sida. Detta för att det vore kontraproduktivt för skuggflottans verksamhet att dra till sig uppmärksamhet för kablar som inte har någon militär betydelse.

Skuggflottans existens och usla skick är i sin tur ett utslag av Västs sanktioner mot Moskva, ekonomiskt tvång som försvårar eller omöjliggör normal skeppstrafik. På så vis binder Bryssel ris för egen rygg, och sanktionerna kommer direkt i bumerang mot avsändaren. Igen.

Den patologiska skadeglädjen i stats- och kommersmedier i huvudfåran har inte varit att ta miste på när ryska civila plan har förolyckats på grund av brister i underhåll till följd av sanktionerna, men gapskrattet tycks fastna i halsen när det drabbar oss själva. Förmodligen drar man dock på smilbanden i Kreml när man ser hur foliehattarna i Norden och Baltikum springer omkring som yra höns i sitt uppjagade tillstånd.

Denna paranoida psykos kommer även till uttryck på en rad andra vis, exempelvis då man tillskriver Ryssland inbrott vid vattentäkter i svenska kommuner eller rälssabotage runtom i Europa. Man ser plötsligt Vladimir bakom varje anomali, medan man tidigare mest skulle ha ryckt på axlarna och tillskrivit det slumpen – det minner en del om de «ubåtar» man såg överallt under en period under kalla kriget, men som visade sig vara minkar, drivved och andra företeelser.

Allra mest skada sker emellertid då rikets styrelse försummar de egentliga göromålen att stimulera den knackiga ekonomin, angripa den rekordhöga arbetslösheten med mera, och i dess ställe eldar för kråkorna genom att satsa enorma summor på försvaret. Man gräver ned sig i sitt «situationsrum» i syfte att spela geopolitiska lekar hellre än att regera landet, och för detta får vi medborgare plikta nu och för lång tid framöver.

Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…