Femtio år har gått sedan Republiken Kina på Taiwan förlorade sitt mandat att företräda hela Kina inför världssamfundet. Rollen har sedan dess istället axlats av Folkrepubliken Kina, som ett sent erkännande av det faktiska resultatet av inbördeskriget 1945–1949.
Här skulle man förstås kunna tänka sig en gängse uppdelning av landet, som i Syd- och Nordkorea, Syd- och Nordvietnam, Väst- och Östtyskland och så vidare, men saken är alltså den att såväl Republiken Kina som Folkrepubliken Kina gör anspråk på att företräda hela Kina, och ingendera parten skulle därför godkänna ett sådant arrangemang.
Saken avgjordes 25 oktober 1971 i resolution 2758 i FN:s generalförsamling, med röstsiffrorna 76 för, 35 emot och 17 nedlagda röster. USA röstade emot med hänvisning till att Republiken Kina borde erkännas samtidigt med Folkrepubliken Kina, vilket inte hade förutsättning att infrias givet den tidens förhållandena mellan de två Kina.
Anledningen till USA:s hållning var knappast att man höll kineserna i nationalistdiktaturen på Taiwan högre än kineserna i kommunistdiktaturen på fastlandet, utan att man i Taiwan såg en av flera kilar man kunde nyttja mot Kina, ett land som man såg som en fiende. Man ville gärna behålla sin militära närvaro på Taiwan.
Utfallet av resolution 2758.
Sedermera erkände även USA Folkrepubliken Kina, eftersom man behövde landet som allierad för att innesluta Sovjetunionen, förhandla med Nordvietnam och kontra Japans frammarsch genom åtkomst till den kinesiska arbetskraften. Eftersom man inte samtidigt kan ha diplomatiska förbindelser med både Folkrepubliken Kina och Republiken Kina, avvecklade USA 1979 sin militära och diplomatiska närvaro på Taiwan.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Sovjetunionen har kollapsat och Folkrepubliken Kina har vuxit från en obetydlig och utfattig bondenation till en supermakt med anspråk på att utmana USA på allt fler områden och framförallt att vara suverän i det egna närområdet, på samma sätt som USA är suveränt på sin egen bakgård.
Republiken Kina på Taiwan har samtidigt utvecklats från en nationalistisk tyranni till en välmående demokrati (1996), med en allt tydligare nationell identitet. Sedan demokratiseringen har man varje år sökt återinträde i Förenta nationerna, först som «Republiken Kina» under Nationalistpartiets försorg, sedermera som «Taiwan» under Demokratiska framstegspartiet.
De legala förutsättningarna för ett sådant återinträde är emellertid utsiktslösa. Resolution 2578 stipulerar att The General Assembly … Decides to restore all its rights to the People’s Republic of China and to recognize the representatives of its Government as the only legitimate representatives of China to the United Nations, and to expel forthwith the representatives of Chiang Kai-shek from the place which they unlawfully occupy at the United Nations and in all the organizations related to it.
I texten nämns inte «Republiken Kina» eller «Taiwan», och man definierar inte heller vad som menas med «Kina», men det framgår klart av kontexten vad som avses. …the representatives of Chiang Kai-shek syftar således på Republiken Kina (Taiwan), samtidigt som andra dokument klargör att det rör sig om två konkurrerande företrädare till ett Kina. Ändå är det med sådana retoriska medel Taiwan söker återinträde.
Folkrepubliken Kina har emellertid diplomatiska relationer med 178 medlemsländer, medan Taiwan numera erkänns av blott fjorton medlemmar, mest obetydliga öriken, plus Vatikanstaten. Om FN ska bevilja Taiwan inträde som medlem krävs en majoritet i generalförsamlingen, vilket är liktydigt med att minst 83 medlemmar måste byta sida och annullera sina diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken samt bära konsekvenserna av en sådan omsvängning.
Blott en handfull länder erkänner Taiwan som en självständig nation.
Givet att ett sådant osannolikt scenario ändå inträffar, har Kina som permanent medlem i Säkerhetsrådet alltid möjlighet att lägga in sitt veto, och därmed är Taiwans förhoppning om att bli medlem grusad. Vidare finns alltid en militär lösning på konflikten, och den är inte i Taiwans favör.
Att man ändå envetet ansöker beror på att man vill meddela omvärlden sin vilja och ambition att erkännas, inte främst som en självständig stat utan som en del av FN. Det är som bekant inte bara stater som ryms inom FN, utan även andra slags sammanslutningar.
Framstegspartiet anser emellertid, till skillnad från Nationalistpartiet, att Taiwan i praktiken är en självständig stat, även om man aktar sig noga för att formellt utropa sådan självständighet, medveten om att en sådan proklamering leder till invasion från fastlandet. Formellt håller man dock fast vid status quo, det vill säga resultatet från inbördeskrigets slut med två konkurrerande företrädare för ett Kina.
Det är samtidigt vad konstitutionen föreskriver, och eftersom grundlagar är rättsstatliga dokument av särskild betydelse har man att rätta sig efter det. Taiwan kan bara bli självständigt genom att ändra konstitutionen eller formellt utropa självständighet. I folkopinionen finns emellertid inget stöd för en sådan tanke, utan man omhuldar med mycket stor majoritet status quo.
Taiwans demokrati har därmed tre möjligheter att överleva. Antingen som en del av Kina under fortsatt status quo; som en autonom del av Kina under formell återförening; eller som ett självständigt land efter en förväntad militär konflikt med Folkrepubliken. Det senare skulle fordra amerikanskt ingripande, och att USA har förmåga att värna Taiwan – inget tyder på att den förmågan finns.
För Taiwan återstår således i praktiken att som en informell («Kinesiska Taibei») eller formell («Provinsen Taiwan») del av Kina delta i FN:s organisationer och program. Exempelvis var man medlem i Världshälsoorganisationen fram till 2016, då Kina nekade ön vidare medlemskap med hänvisning till Cai Yingwens hållning kring självständighet. Taiwan kan faktiskt vara medlem i hur många organisationer som helst, men det är således på Kinas nåder och under förutsättning att man inte söker självständighet eller utmanar policyn om ett Kina.
Framstegspartiets strategi är härvidlag att ändå söka omvärldens stöd för medlemskap i FN-organisationer och andra internationella sammanslutningar, nämligen för att på så sätt söka en bättre förhandlingsposition gentemot fastlandet, och därigenom småningom uppnå reell självständighet och FN-medlemskap. USA och EU har på senare tid nappat på den strategin, och pläderar således för Taiwans «meningsfulla» och «robusta» deltagande i FN-systemet.
Man säger att detta är möjligt inom ramen för policyn om ett Kina, men det är förstås en form av salamitaktik att steg för steg söka bryta loss Taiwan. I annat fall hade man rättat sig efter den verklighet som säger att Kina kontrollerar Taiwans deltagande i sådana organisationer och förespråkat att Taiwan söker dialog med Kina för att förbättra sina möjligheter till ett sådant «meningsfullt» deltagande.
För min del får Taiwan gärna bli självständigt, samtidigt som jag hyser stor respekt för tanken om kinesiskt enande efter ett tumultartat århundrade. Det är en sak för kineserna på båda sidor att avgöra, och om omvärlden vill lägga sig i den konflikten får man stå sitt kast.
Oavsett utgång måste resultatet respekteras. Antingen kommer Taiwan hem till moderlandet, eller så förlorar Kina en liten skärva av sitt territorium. I det senare fallet bibehåller USA sin globala hegemoni, och i annat fall blir man utsparkad från regionen. Saken måste avgöras en gång för alla.
En kompromiss är alltjämt möjlig, nämligen att Taibei godtar Beijings invit om evig autonomi även omfattande eget försvar. Då överlever den taiwanesiska demokratin, samtidigt som Kina enas formellt. Dessvärre tycks den lösningen ha högst odds, och det allra troligaste scenariot är därför att Taiwan återerövras med våld.
En amerikansk finanstidning berättade för någon vecka sedan att Kina i augusti hade skickat iväg en glidarmissil runt jorden, vilket sägs ha överraskat företrädare för amerikansk underrättelsetjänst och amerikanskt försvar. Kina förnekade samtidigt saken, och menade att det rörde sig om en sedvanlig prövning av en rymdraket. Vad är sanningen?
Här kan man tänka sig att det amerikanska militär-industriella komplexet vill äska pengar för att kontra Kinas utveckling av överljudsglidare, eftersom USA är flera år efter både Kina och Ryssland. Detta eftersom det inte är någon nyhet att Kina har sådan teknik, utan tvärtom har full operabilitet sedan ett par år tillbaka.
Men å andra sidan kan man lika gärna föreställa sig att Kina kontinuerligt utvecklar tekniken, och därmed har behov av att testa den. Denna gång undlät man att förvarna om uppskjutningen av raketen eller missilen, vilket stärker misstanken. Samtidigt prövar man USA:s förmåga att spåra glidare.
Glidare skiljer sig från traditionella missiler i att de inte rör sig i en fix bana, utan kan manövreras ganska fritt. Det gör det avsevärt svårare att skjuta ned sådana missiler, eftersom de rör sig i tiodubbla ljudhastigheten. Det innebär också att terrorbalansen ruckas, eftersom glidarsystem lättare kan tränga igenom motståndarens försvar och leverera kärnvapen.
Om rapporten är korrekt tycks Kina ha utvidgat räckvidden för sina glidare. En interkontinental missil som DF-31 kan i ett första steg skicka iväg glidaren 8 000 km, och därefter kan glidaren fortsätta i mach 10 i ytterligare 4 000 km. Men «runt jorden» innebär 40 000 km, vilket är en helt annan sak. Det innebär också att man kan skicka missiler med glidare via en längre sydlig bana, och därmed undgå amerikanska radarinstallationer. We have no idea how they did this, sägs en amerikansk företrädare ha sagt.
Kina har på senare tid byggt ett flertal underjordiska silon för missiler, och man kan se en tydlig upptrappning. Kina har samtidigt bara en bråkdel av den amerikanska kärnvapenkapaciteten, och menar att man bara upprätthåller en rimlig balans i försvarssyfte. Interkontinentala missiler med eller utan glidare är därmed pjäser i avskräckningssyfte, vapenslag som inte är offensiva.
Ett troligare område för glidare är som kortdistansvapen mot amerikanska hangarfartyg i Sydkinesiska havet i händelse av en konflikt (om Taiwan). Även i detta fall innebär tiodubbla ljudhastigheten att det blir nära nog omöjligt att skjuta ned en (eller snarare tio) DF-17 / DF-ZF med variabel bana, även om USA utan att kunna bevisa saken mumlar om att man har laserbaserade motmedel.
Konflikten kring Taiwan är vår tids mest spännande, eftersom den utgör en av de ytor kring vilka Kina och USA kan drabba samman i hetare mening. Det tidigare kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen hade sin konfliktyta över Europa, medan saken nu dröjer sig om öar av olika storlek och betydelse i Syd- och Östkinesiska haven.
Det innebär att en väpnad konflikt kan stanna vid mer begränsad konfrontation än den totala sammandrabbning som hade blivit resultatet under kalla kriget. Men å andra sidan har krig en egen inre logik, som snabbt kan leda till upptrappning.
Man kan här tänka sig att Kina angriper amerikanska baser i Guam och Okinawa, varför USA kan svara med motsvarande bombningar på kinesiska fastlandet, och därmed är eskaleringen ett faktum. Om Australien, Japan eller andra lokala makter griper in, blir man med automatik måltavlor i en vidare konflikt.
Frågan gäller då vad som kan utlösa en sådan drabbning, det vill säga vilka faktorer som kan leda till invasion av Taiwan och eventuellt förlängningskrig? De obebodda småöarna kan vi redan från början ta bort ur kalkylen, för de är inte viktiga nog i sammanhanget, och allt handlar därför om Taiwan. En bakgrund:
1 – Vad är Taiwan? Republiken Kina bildades 1912 efter dynastin Qings fall året dessförinnan. Nationalistpartiet (GMD, Guomindang, 国民党) ledde delar av ett land i sönderfall från 1928 till 1949, då man fick se sig besegrat av Kommunistpartiet (GCD, Gongchandang, 共产党). Nationalistpartiet med två miljoner anhängare drog sig tillbaka till ön och provinsen Taiwan, som blev Republiken Kinas sista utpost, samtidigt som Folkrepubliken Kina proklamerades på fastlandet.
2 – Vad handlade konflikten om? Kina under dynastin Qing hade stelnat och förpuppats, och hängde inte med när omvärlden förändrades under den industriella revolutionen. Man fick se sig förnedrat av kolonialmakter som Storbritannien, som påtvingade Kina handel med opium, lade beslag på territorier och i övrigt tvang landet till underkastelse. När dynastin slutligen föll 1911 gällde striden således hur det nya Kina skulle ta sig ut, och de två ledande fraktionerna blev småningom nationalister och kommunister.
Qing (1644–1911)
3 – Var Kina en demokrati? Kina har aldrig varit en demokrati, men man höll val 1912 och 1918 i ett försök att bilda en demokrati. Den demokratiskt valde Song Jiaoren mördades dock 1912 av personer under Yuan Shikai, tidigare general i Qings armé och en nyckelperson under revolutionen. Yuan blev istället själv president efter en maktkamp, och utropade sig sedermera till kejsare 1915, vilket ledde till att provinser deklarerade självständighet, och därmed föll Kina in i ett stadium av fragmentation och sönderfall under krigsherrar i provinserna.
4 – Hur var relationerna mellan nationalister och kommunister? Kommunistpartiet bildades i Shanghai 1921, och man samverkade initialt med Nationalistpartiet för att angripa krigsherrar i provinserna och ena landet. Nationalistpartiet under Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek») beslöt emellertid att göra sig av med såväl kommunisterna som vänsterlutande element i det egna partiet, och anställde massakrer i bland annat Shanghai 1927, vilket blev startskottet för regelrätt inbördeskrig.
Republiken Kina (Beiyang), 1912–1928
5 – Vem styrde Kina vid den tiden? Den första kinesiska republiken 1912 – Beiyang – urartade direkt i en despotisk regim, med ett försök att återupprätta kejsardömet 1915–1916 och därefter förfall i provinser under krigsherrar. Beiyangregeringen i Beijing var emellertid den internationellt erkända, medan Nationalistpartiet installerade en lokal regering i Guangzhou. Samtidigt fanns en tredje huvustad i Wuhan under Kommunistpartiet och Nationalistpartiets vänstergruppering. Större delen av Kina styrdes i övrigt av lokala krigsherrar.
6 – När tog Nationalistpartiet makten? Jiang Jieshi anställde Norra expeditionen med början 1926, varvid man successivt kunde återerövra en rad provinser. Beiyang föll 1928, och därmed tog Nationalistpartiet formellt makten över hela Kina, med säte i Nanjing och med solflaggan som nytt riksemblem.
Republiken Kina (GMD), 1928–1949 / Taiwan 1949–
7 – Vad ville Nationalistpartiet? Planen var att först ena landet, det vill säga återta samtliga provinser med militärt våld samt röka ut kommunisterna, därefter förankra den politiska makten under en period av diktatur, och småningom stegvis införa demokrati. 1928 var demokrati således inte möjligt, eftersom man befann sig i det primära krigstillståndet.
8 – Varför kunde Nationalistpartiet inte besegra kommunisterna? För att kejsardömet Japan kom emellan, med en ambition att kolonisera såväl Kina som resten av Öst- och Sydöstasien. Ockupation av Manchuriet 1931 följdes av regelrätt invasion av övriga Kina 1937. Nationalistpartiet hade dessförinnan drivit kommunisterna på flykt 1934 under Långa marschen från Jiangxi i söder till Shaanxi i norr, och man betraktade anmärkningsvärt nog Kommunistpartiet som ett större hot än Japan.
9 – Varför förlorade Nationalistpartiet inbördeskriget? Nationalisternas styrkor försvagades kraftigt av såväl Japans angrepp som kommunisternas gerillakrigföring, och Kommunistpartiet vann samtidigt allt mer folkligt stöd. Efter Japans kapitulation 1945 hade kommunisterna en miljon man i reguljära trupper och ytterligare två miljoner i milis, samt ett potentiellt stöd bland ytterligare flera miljoner bondetrupper. Det amerikanska stödet till nationalisterna hjälpte inte mot kommunisternas gerillakrigföring, och Kommunistpartiet kunde därför bit för bit erövra landet.
10 – Varför fullföljde Kommunistpartiet inte inbördeskriget med en invasion av Taiwan? För att man saknade resurser för en landstigningsoperation, och för att man hade att befästa övriga fastlandet, inte minst Tibet. Man hade vunnit kriget, och tids nog kunde man ta sig an Taiwan.
11 – Varför försvarade USA Taiwan? USA ansåg det bara vara en tidsfråga innan Taiwan skulle falla till Beijing, och hade mer eller mindre släppt saken. Men Koreakriget 1950–1953, i vilket Kina drev tillbaka USA och FN-trupper från Kinas gräns och därmed räddade Nordkorea, fick USA att se Kina som en geopolitisk fiende, och man beslöt att nyttja Taiwan som politisk pjäs. Man utlovade Taiwan skydd och installerade småningom en bas på ön. Situationen cementerades.
12 – Vad för slags regim installerades på Taiwan? En brutal nationalistisk diktatur under generalissimus Jiang Jieshi, omfattande militärt undantagstillstånd från 1949 till 1987 samt offentlig förföljelse av dissidenter och oliktänkande under Vita terrorn. Man hade ingalunda gett upp hoppet om att återerövra fastlandet, utan hade febriga och absurda planer om att med amerikansk hjälp genomföra en landstigningsoperation på fastlandet.
13 – Varför erkände omvärlden Taiwan och inte Kina? Folkrepubliken Kina hade vunnit inbördeskriget och hade folkmajoriteten på sin sida, och därmed var man i folkrättslig mening berättigad till erkännande av omvärlden. Men detta utspelade sig under kalla kriget, med USA som ledande kraft på den ena sidan, och därmed tog man Republiken Kinas (Taiwans) parti i konflikten. Republiken Kina representerade således hela Kina i FN, och bara en mindre mängd nationer erkände Folkrepubliken Kina, bland andra Sverige (1950).
14 – Varför erkände omvärlden Folkrepubliken Kina och inte Taiwan? 1971 stod det klart för de flesta att Folkrepubliken Kina var här för att stanna, och att man i längden inte kunde motivera Taiwans ställning som hela Kinas företrädare. Resolution 2758 antogs således i generalförsamlingen, varvid Folkrepubliken Kina blev hela Kinas företrädare. Man skulle förstås kunna erkänna både Folkrepubliken Kina och Republiken Kina, men eftersom båda gjorde anspråk på att företräda hela Kina blev detta den praktiska lösningen.
15 – Varför erkände USA Folkrepubliken och inte Taiwan? USA röstade emot FN:s resolution 1971, eftersom man även ville erkänna Taiwan. Samtidigt var det under USA:s pingpongdiplomati i början av 1970-talet som det politiska tövädret med Folkrepubliken inleddes, nämligen för att USA behövde Kinas stöd i förhandlingar med Nordvietnam och i det kalla kriget med Sovjetunionen. Även den enorma kinesiska marknaden utgjorde en lockelse, och därför normaliserade man relationerna med Beijing 1979, varvid man samtidigt bröt med Taibei och avvecklade sin bas på Taiwan, dock under löfte om att bistå Taiwan i händelse av konflikt.
16 – Hur blev Taiwan en demokrati? Republiken Kina på Taiwan var en enpartistat under Nationalistpartiet från 1949 till 1996, då Li Denghui (李登辉, «Lee Teng-hui») blev den första demokratiskt valda presidenten. Utvecklingen hade skett just så som ursprungligen fastslogs av partiet, nämligen att efter en period av diktatur gradvis införa demokratiska reformer, om än bara på Taiwan. I grunden låg en snabb ekonomisk tillväxt med tonvikt på elektronikindustri, samt amerikansk bearbetning av civilsamhället.
17 – Vilka är skiljelinjerna i Taiwans politik? Nationalistpartiet (GMD) har alltjämt återförening som mål, om än inte under Kommunistpartiets ledning. I så måtto kvarstår fortfarande de ursprungliga ambitionerna. Regerande Demokratiska framstegspartiet (民主进步党, Minzhu jinbudang, MJD, «DPP») har emellertid en mer lokal framtoning, motsätter sig återförening och menar att Taiwan i praktiken redan är ett självständigt land.
18 – Är Taiwan ett självständigt land? Nej, Taiwan är en självstyrande provins i Kina, både enligt den egna konstitutionen och enligt internationellt konsensus. För att Taiwan ska bli ett självständigt land krävs dels att man formellt utropar en sådan självständighet eller ändrar konstitutionen i sådan riktning, och dels att man får tillräckligt erkännande av omvärlden – för närvarande erkänns man bara av ett dussintal obetydliga stater. Stater som erkänner Taiwan kan inte samtidigt ha diplomatiska relationer med Folkrepubliken.
19 – Vill folket på Taiwan ha självständighet? Nej, man vill med överväldigande majoritet bevara status quo, det vill säga varken sträva efter självständighet eller återförening. Samtidigt finns i yngre generationer en tendens att röra sig mot självständighet, och numera betraktar sig även en majoritet som enbart taiwaneser snarare än som både kineser och taiwaneser. Det finns således ett moment i riktning mot självständighet, men ännu ingen legitim demokratisk grund för en sådan reform.
En majoritet i Taiwan vill bevara status quo.
20 – Vad händer om Taiwan deklarerar självständighet? Då invaderar Kina och besätter Taibei inom några dagar. Den taiwanesiska demokratin upplöses, och i dess ställe installeras en reguljär kinesisk provinsledning.
21 – Kommer USA till Taiwans undsättning i händelse av invasion? Ja, troligen. Man har sedan 1979 haft «strategisk ambivalens» som doktrin, det vill säga att inte på förhand avslöja hur man kommer att agera. Men givet den senaste tidens utveckling med ett USA som har utmålat Kina till huvudfiende och söker allianser i Asien för att innesluta Kina, tyder allt mer på att man är beredd att ta till vapen för att försvara Taiwan och samtidigt sarga Kina så gott man kan.
22 – Kan USA vinna ett krig mot Kina om Taiwan? Nej, troligen inte. USA är alltjämt en överlägsen militärmakt, men man har inte nog med resurser för att utkämpa en regional konflikt med en så stark motspelare. Man har inte heller samma vilja och motivation som Kina, och allra minst samma slags uthållighet. Alla simulationer visar att Kina avgår med segern, om än till ett högt pris. USA:s motiv är istället att åsamka Kina så stor skada som möjligt, så att man effektivt hindrar landets fortsatta utveckling, åtminstone för en tid.
23 – Vad blir de internationella konsekvenserna av en invasion? Fördömanden, sanktioner och en del politiskt gräl, men eftersom man samtidigt är beroende av Kina för den egna ekonomin, kommer man motvilligt att acceptera faktum. Kina är samtidigt berett att ta detta internationella straff för sin historiska målsättning att uppnå fullständig återförening.
24 – Vad händer med halvledarna? Ingenting annat än att TSMC:s fabriker byter flagga. Det är inte militära mål, och eftersom Taiwan har en så dominant roll i att tillverka processorer för världens industri kommer man att akta sig noga för att skada sådana installationer.
25 – Kommer Taiwan att utropa självständighet? Nej, Framstegspartiets Cai Yingwen (蔡英文, «Tsai Ing-wen») vågar naturligtvis inte det, eftersom konsekvensen är given. Hennes och partiets strategi är istället salamitaktik, att skiva för skiva angripa problemet, exempelvis genom att söka medlemskap i handelspakter och internationella organisationer, att fördjupa relationer med andra länder i mer politisk riktning, att nyttja namnet «Taiwan» snarare än «Republiken Kina» i större utsträckning och på andra sätt etablera «Taiwan» som en autonom identitet fri från Folkrepublikens inflytande.
26 – Kommer Taiwan att lyckas i sin ambition? Man har tiden på sin sida, eftersom det blir mer orimligt för varje år som går att upprätthålla en konflikt av så gammalt datum. Yngre generationer är helt frikopplade från den tidens motsättningar, och ser sig som taiwaneser uppväxta i en demokrati som inte har så mycket med Folkrepubliken att göra. Därför värnar man även status quo, för att det är den strategi som ger bäst handlingsutrymme. Förhoppningen är att även Kina ska förändras så pass att man småningom kan släppa greppet.
27 – Men kommer Kina att släppa Taiwan? Nej, i vart fall inte på den här sidan 2049. Om Taiwan går sin egen väg, eller om USA försöker etablera en militär närvaro på ön, är invasionen ett faktum. I övrigt kommer man att respektera status quo. Samtidigt integreras Folkrepubliken och Taiwan allt mer i ekonomisk mening, med livligt utbyte av olika slag, med omfattande turism på båda sidor sundet och en miljonhövdad skara taiwaneser som har arbete på fastlandet.
28 – Kommer Taiwan att anta Kinas erbjudande om bibevarad demokrati och autonomi? Nej, Taibei menar att Kina redan har missbrukat «ett land, två system» i Hongkong, och att den vägen därför är stängd. Man litar inte på att Kina förr eller senare trampar in på autonomin och därmed omintetgör demokratin.
29 – Varför övar Kina landstigning och kränker Taiwans luftförsvarszon om man vill ha en fredlig återförening?Si vis pacem, para bellum – om man vill ha fred måste man förbereda för krig. Dels har man den beredskap som krävs, och dels skickar man ett meddelande till Taibei och Washington att man menar allvar. Kinas ökade aktivitet är således ett svar på Taiwans ökade ambition att slita sig loss och omvärldens större beredskap att bistå i den processen.
30 – Hur slutar detta? Troligen med status quo, åtminstone fram till 2049. Såvida inte USA eller Taiwan provocerar fram krig, för då är provinsen Taiwan ett faktum och den taiwanesiska demokratin död. Därefter kan man bara spekulera, men givet att Kina då troligen är så mycket starkare än i dag kommer man i praktiken att inlemma Taiwan med påtryckningar och incitament av olika slag.
Frågan om Taiwan kan inte frikopplas från den historiska kontexten.
Huruvida det någonsin blir några strider om Taiwan går inte att veta, och Xi Jinping har åter inskärpt den kinesiska huvudstrategin om att vinna slaget utan strid i Sunzis anda, det vill säga genom att inte utkämpa något krig alls, utan att locka in Taiwan i fållan med piska och morot.
När Kina skickar etthundrafemtio plan under en helg för att nosa kring Taiwans luftförsvarszon är det således ett sätt att tala om för republiken därstädes att man inte kommer att tolerera taiwanesisk självständighet. Snarare än en aggression kan man se det som ett sätt att förhindra att krig bryter ut, att sätta en gräns, att kontrollera situationen.
Taiwan har å sin sida, med benäget bistånd från omvärlden, blivit allt mer aggressiv i sin ansats att skiva självständighetssalamin, exempelvis genom att försöka etablera djupare politiska förbindelser med andra nationer under namnet Taiwan, samt genom att söka medlemskap i organisationer under eget namn.
För delar av omvärlden, enkannerligen USA och EU, är det kanske en given uppgift att söka försvara den taiwanesiska demokratin, men frågan är förstås hur välmotiverad man verkligen är när det kommer till kritan. Kinas motivation är samtidigt ställd utom allt tvivel, och man kommer vid behov inte tveka att införliva ön med våld, nämligen vid det tillfälle man själv väljer givet förutsättningarna.
Även om huvudstrategin är fredlig och frivillig återförening, måste man ha tillräcklig kraft att sätta bakom ambitionen, vilket då är piskan i sammanhanget. Kina flyger inte bara runt Taiwan för att påminna Taibei om Beijings beslutsamhet och för att ge sina piloter halvskarp träning, utan bedriver även frekventa övningar i landstigningsoperationer, samtidigt som man bygger upp sin flotta för att kunna ge sig i kast med det ganska svåra uppdraget att ta Taiwan.
Svårt, för att det kommer att ge stora förluster, och för att det alltid finns risk att USA griper in i handlingen, vilket kommer att förlänga och eskalera stridigheterna. Taiwan i sig kan intas ganska snabbt, men om det resulterar i vidare strider mellan USA och Kina kan det bli riktigt bittert. Kina är berett att ta det pillret, men frågan är om andra är det?
