Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Nicaragua bryter med Taiwan, erkänner Kina

Så var de bara tretton, det vill säga de stater som erkänner provinsen Taiwan som en självständig nation. Detta efter att Nicaragua brutit med Taiwan och bara timmar senare erkänt Folkrepubliken som enda legitim företrädare för hela Kina.

Det är ett stort bakslag för USA, som med en särskild lag har sökt påverka kvarvarande stater som erkänner Taiwan att bibehålla sin position, under det att USA självt söker konfrontation med Kina genom att närma sig Taiwan allt mer. Litauens märkliga debacle är en del av denna process.

Men eftersom USA nyligen har pytsat ut «sanktioner» mot Daniel Ortegas regering, har man så att säga bundit ris för egen rygg och alienerat en potentiell bundsförvant. Regimen i Washington är sålunda komplett rasande, och menar att beslutet inte är legitimt och inte i enlighet med det nicaraguanska folkets vilja.

Latinamerika har länge utgjort Amerikas bakgård, i vilken man har styrt och ställt som man vill. Det är bananrepubliker som har kontrollerats av amerikanska fruktföretag, och emellanåt har man från Washingtons sida gjort ingrepp i form av statskupper och liknande för att installera en mer foglig regim.

Antal länder som erkänner Taiwan respektive Folkrepubliken Kina. Stödet för Taiwan går asymptotiskt mot noll.

Med Kinas växande inflytande infinner sig således ett alternativ, på samma sätt som för afrikanska nationer, att bedriva ren handel med en annan spelare som inte lägger sig i den interna politiken. Att man tidigare har erkänt Taiwan har att göra med att Taibei erbjuder monetär kompensation i utbyte mot erkännande.

Kina erbjuder istället omfattande handel och stöd för infrastruktursatsningar, vilket förvisso ger Kina fysisk kontroll av hamnar, vägar och liknande projekt, men i gengäld får ekonomin att växa med besked.

Kinas intresse i Nicaragua rör specifikt att bygga en modern kanal som ska ersätta den i Panama, eftersom den senare är för smal för att hantera moderna containerfartyg. Med en sådan förbindelse slipper man runda Sydamerika och kan få betydligt snabbare transporter, samtidigt som man själv kontrollerar logistiken och inte gör sig beroende av exempelvis USA — det är detta som gör Washington så ilskt.

Inom kort kommer även Honduras att bryta med Taiwan och istället erkänna Kina, och därmed reduceras skaran ytterligare. De enda riktiga nationerna som erkänner Taiwan är efter det Haiti, Guatemala och Paraguay, medan övriga nio utgörs av mikrostater, plus Vatikanstaten. Hörde vi en folkpartist säga sig vilja ansluta Sverige till detta gäng?

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan Teknik USA

Chipkriget i perspektiv

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Om Sverige erkänner Taiwan

Ledarskribenter är ett underligt släkte, och man måste undra varifrån man hämtar alla dessa stjärnor och talanger. De måste uppenbarligen ha rätt slags ideologiskt driv, men däremot tycks det vara mindre noga med grundläggande kunskaper, konsekvensanalys och så vidare.

Något stjärnskott i en göteborgstidning presenterar således tesen att det är hyckleri att erkänna Palestina men inte Taiwan. Den förra är ju bara en fallerad stat styrd av terrorister, medan den senare är en demokrati som strävar efter självständighet (fel).

Politiker som menar allvar med sin universalistiska hållning kring demokrati bör därför stödja Taiwan på ideologisk grund. Skribenten är visserligen medveten om att sådan demokratijihadism har ett pris, men anser i likhet med en rad kolleger att frihet måste få kosta.

Så vad är egentligen prislappen för att ta strid med Kina i en av dess kärnfrågor? Vad händer om Rosenbad skulle få för sig att erkänna Taiwan som en självständig nation och frångå den internationellt vedertagna policyn om ett Kina?

Det allra första som sker är att Kina omedelbart bryter alla diplomatiska förbindelser, fullt ut. Man lämnar ambassader och konsulat i Sverige, och sparkar på motsvarande vis ut svenska beskickningar i Kina. Den svenska Maggan-regimen blir hjälte för en dag bland ett visst klientel av kinahatande element för att ha vågat stå upp mot draken i öster.

Men sedan kommer baksmällan, när det blir allt svårare att ha att göra med Kina i affärer och andra utbyten. De sex hundra svenska företag som verkar i Kina kommer att få svårt att resa mellan de båda länderna, och företagen i fråga kommer naturligtvis att utsättas för röd tejp i byråkratin. På motsvarande sätt blir det svårare för de tio tusen svenska företag som importerar från och exporterar till Kina att upprätthålla handeln.

Vi talar om närmare hundra miljarder kronor i vardera riktningen, vilket kommer att sätta tydliga spår i räkenskaperna, varulogistiken med mera. Särskilt kännbart blir det nog i Göteborg, som i stor utsträckning ägs av Kina. Drygt tretton tusen volvoarbetare lär sova oroligt om nätterna.

Så vad väntar vi på? Demokrati måste ju få kosta, eller? Saken är ju den att ett sådant agerande inte alls gynnar demokratin på Taiwan, utan snarare hotar den. Beijing har inget alls emot lokal demokrati på Taiwan, utan saken dröjer sig om anspråken på självständighet.

Man kan ju anta att ett antal EU-länder eller för den delen hela EU kunde gå samman i frågan för att sätta större tryck. Konsekvensen då blir att Kina omgående invaderar Taiwan och upplöser det lokala styret. Den taiwanesiska demokratin dör då omedelbart, och Taiwan blir en vanlig provins i Kina.

Lilla Sverige ska naturligtvis inte ställa sig i spetsen för ett sådant komplett vansinnigt politiskt företag, utan ska utnyttja sin klassiska diplomatiska och neutrala hållning för att verka för den egna nationens bästa.

Frågan om Taiwan lär därför fortsätta vara ett objekt man nyttjar för att positionera sig i inrikespolitiken och på ledarsidorna, utan att man för den skull vet vad man pratar om eller har förutsättning att få se sina hallucinogena teser realiserade.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Litauen en fluga att smälla

Om Australien är ett tuggummi under skosulan, är lilla Litauen mer att anse som en fluga på väggen, ett irriterande och surrande flygfä som man förr eller senare får nog av och därför smäller ihjäl. Det gäller bara att inte låta blodet skvätta ned skjortan eller slå så hårt att man riskerar skada inredningen i övrigt (det vill säga bryta mot WTO-regler).

Ungefär så målar man bilden av det uppstudsiga baltiska landet, efter det att man definitivt har nedgraderat de diplomatiska förbindelserna. Beijing kallade i augusti hem sin ambassadör från Vilnius, sedan man förhandlat med Taiwan om att låta öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan» snarare än som brukligt «Taibei».

Sedan kontoret öppnades i torsdags har Zhongnanhai enbart en charges d’affaires representerad i landet, men man bryter samtidigt inte helt, av hänsyn till EU. Å andra sidan kommer man tålmodigt att straffa Litauen ekonomiskt, vilket är vad analogin med flugan illustrerar – Litauen har redan begärt ekonomiskt stöd från EU och USA.

Saken rör i grunden ett av Kinas kärnintressen, nämligen Taiwans ställning. Att öppna kontor under eget namn ses som ett sätt att söka stärka de politiska förbindelserna med andra länder och ge sken av att man är en självständig nation, och är ett i en lång rad liknande händelser i syfte att bryta sig loss från policyn om ett Kina.

Regerande Framstegspartiet (进步党) under Cai Yingwen (蔡英文) anser som bekant att Taiwan redan är ett självständigt land, även om man inte är självständig nog att deklarera detta formellt eller i konstitutionen. Det finns heller ingen opinion för att söka en sådan formell självständighet, utan en förkrossande majoritet vill bevara status quo under principen om ett Kina.

Taiwan har länge varit en geopolitisk bricka för USA, men på senare tid har även hökar i Europa sökt nyttja ön för egna syften. Det rör sig då om enskilda demokratijesuiter och parlamentariker, medan EU som helhet aktar sig noga för att rubba förhållandet med Kina och nöjer sig med retoriska utfall – nyligen beslöt man bordlägga ett förslag om att stärka förbindelserna med Taiwan.

Det är oklart vad Litauens motiv är, och vad man tror sig kunna uppnå genom att utmana Kina i en av dess kärnfrågor. I den luddiga retoriken hävdar man att Litauen vet vad det innebär att vara förtryckt och ockuperad, och att man därför känner sympati med Taiwan.

Det är ett häpnadsväckande uttalande, som indikerar att man inte känner den vidare kinesiska historien och vad frågan om Taiwan ytterst dröjer sig om, nämligen att hela en nation som har varit utsatt för just förtryck och ockupation, om inte av Litauen så i vart fall av andra europeiska makter och Japan. Varför ska Litauen och andra europeiska länder fortsätta lägga sig i det såret?

Man kanske tänker att fler flugor är starka tillsammans, och att man måste gå ihop för att utmana Kina. Men frågan är fortfarande varför man vill utmana Kina överhuvudtaget, istället för att respektera landet, dess kultur, historia och traditioner, och varför man tvunget ska befatta sig med det ständiga europeiska missionerandet av religiösa och politiska läror, det ständiga mästrandet?

Som om det funnes förutsättningar att uppnå vad man åsyftar? Tvärtom riskerar man att trappa upp spänningarna och därmed provocera fram en invasion, som därmed effektivt skulle sätta punkt för den taiwanesiska demokratin. Inga litauiska eller andra europeiska jordgubbssoldater kommer dock att mosas i den konflikten.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan USA

USA:s maritima imperium

Förre utrikesministern Mike Pompeo hävdade att Sydkinesiska sjön inte är Kinas «maritima imperium», och förkunnade att man avser försvara angränsande staters krav på suveränitet avseende en rad obebodda ögrupper i regionen, samt upprätthålla «internationell lag» och «navigationsfrihet».

Det är en märklig utsaga, givet att USA sedan koreakriget 1950–1953 uttryckligen har byggt ett sådant maritimt imperium, med syfte att projicera makt mot utvalda stater samt förhindra åtkomst till sjörutter. Inget annat land har eller har haft avsikt att begränsa farleder, utan är något som främst kännetecknar amerikansk obstruktionstaktik, tillsammans med blockader, embargon, handelskrig, sanktioner och andra tvångsmedel.

Föremålet för inringning har skiftat, och avsåg ursprungligen Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina, kommunistiska stater man avsåg bekämpa under kalla kriget. Sedermera ingick även Vietnam i strategin, nämligen under vietnamkriget. Därefter normaliserade man förbindelserna med Kina för att koncentrera sig på Sovjetunionen, bara för att nu åter angripa Kina när man blir förbisprungen.

Centralt för strategin är första ökedjan, en av fyra kedjor som binds samman geografiskt av öar. Den första råkar sammanfalla med Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön, och sträcker sig längs Vietnam, forna amerikanska kolonin Filippinerna, Taiwan, Okinawa och andra japanska öar samt Kurilerna. Centrumpunkten är Taiwan, som man betecknar som ett «osänkbart hangarfartyg» i strategin.

Första och andra ökedjorna.

USA hade tidigare en militärbas på Taiwan, men monterade ned den 1979 då man normaliserade förbindelserna med och erkände Folkrepubliken som enda företrädare för Kina, även om man alltjämt förser Taiwan med vapen och kunnande. Däremot har man fortfarande baser längs hela övriga första ökedjan, vilket således är det verkliga maritima imperiet.

En andra ökedja går från Papua-Nya Guinea över Palau och Guam mot japanska fastlandet. Den är av mindre betydelse i sammanhanget, men består samtidigt av en enorm bas i Guam.

I mångt och mycket är den amerikanska kontrollen över mängder av ögrupper i Stilla havet ett resultat av andra världskriget. Redan innan kriget hade man en kedja från Hawaii till Guam och Filippinerna, men Japan bröt som bekant igenom den linjen 1941 när man bombade Pearl Harbor på Hawaii.

I ambitionen att besegra Japan blev öhoppande en central strategi, och det är en geopolitisk fördel man sedermera har bevarat och förstärkt, för att kontrollera Kina och andra makter.

Ur Kinas synvinkel är det således en central angelägenhet att bryta den amerikanska dominansen i första ökedjan, och man bygger därför egna baser på befintliga och konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön. Anledningen till att USA invänder beror inte på att man värnar om Vietnam, Filippinerna och andra stater som gör anspråk på diverse korallrev i regionen, utan har förstås med den geopolitiska strategin att göra.

Amerikanska militärbaser omringar Kina längs ökedjorna.

Om Kina dessutom tar kontroll över Taiwan, bryter man effektivt första ökedjan och får fint slagläge mot amerikanska baser över hela första och andra kedjorna. Det skulle omintetgöra den amerikanska strategin och göra Kina till regional hegemon, även om den amerikanska närvaron längre ut ändå skulle hålla Kina i schack.

Kina har numera världens största flotta, med 360 skepp mot USA:s 300 men den är koncentrerad till den egna regionen, medan USA har en mer global närvaro. Samtidigt är numerär inte samma sak som tonnage eller slagkraft, och USA:s flotta är fortfarande den starkare. Men det innebär ändå att Kina har övertaget i egna farvatten, särskilt i kombination med missiler och havsminor.

USA har på samma sätt 800 militärbaser av olika slag världen över, medan Kina har två. Imperier från Rom till Storbritannien har aldrig i längden kunnat upprätthålla sin dominans med enbart militär styrka, och inte heller USA:s lär bestå. Kina kommer att bli för starkt regionalt för att USA ska kunna bevara sin hegemoni.

Visserligen har man allierade i form av Japan och Australien, men ingen av dem har förmåga att matcha Kina i en väpnad konflikt. Sydkorea, Vietnam, Filippinerna med flera andra stater skulle inte heller välja sida, varför USA står ensamt om man vill ta sig an draken i österled.

USA:s imperium är för övrigt globalt.