Kategori: Taiwan

Så var de bara tretton, det vill säga de stater som erkänner provinsen Taiwan som en självständig nation. Detta efter att Nicaragua brutit med Taiwan och bara timmar senare erkänt Folkrepubliken som enda legitim företrädare för hela Kina.

Det är ett stort bakslag för USA, som med en särskild lag har sökt påverka kvarvarande stater som erkänner Taiwan att bibehålla sin position, under det att USA självt söker konfrontation med Kina genom att närma sig Taiwan allt mer. Litauens märkliga debacle är en del av denna process.

Men eftersom USA nyligen har pytsat ut «sanktioner» mot Daniel Ortegas regering, har man så att säga bundit ris för egen rygg och alienerat en potentiell bundsförvant. Regimen i Washington är sålunda komplett rasande, och menar att beslutet inte är legitimt och inte i enlighet med det nicaraguanska folkets vilja.

Latinamerika har länge utgjort Amerikas bakgård, i vilken man har styrt och ställt som man vill. Det är bananrepubliker som har kontrollerats av amerikanska fruktföretag, och emellanåt har man från Washingtons sida gjort ingrepp i form av statskupper och liknande för att installera en mer foglig regim.

Med Kinas växande inflytande infinner sig således ett alternativ, på samma sätt som för afrikanska nationer, att bedriva ren handel med en annan spelare som inte lägger sig i den interna politiken. Att man tidigare har erkänt Taiwan har att göra med att Taibei erbjuder monetär kompensation i utbyte mot erkännande.

Kina erbjuder istället omfattande handel och stöd för infrastruktursatsningar, vilket förvisso ger Kina fysisk kontroll av hamnar, vägar och liknande projekt, men i gengäld får ekonomin att växa med besked.

Kinas intresse i Nicaragua rör specifikt att bygga en modern kanal som ska ersätta den i Panama, eftersom den senare är för smal för att hantera moderna containerfartyg. Med en sådan förbindelse slipper man runda Sydamerika och kan få betydligt snabbare transporter, samtidigt som man själv kontrollerar logistiken och inte gör sig beroende av exempelvis USA — det är detta som gör Washington så ilskt.

Inom kort kommer även Honduras att bryta med Taiwan och istället erkänna Kina, och därmed reduceras skaran ytterligare. De enda riktiga nationerna som erkänner Taiwan är efter det Haiti, Guatemala och Paraguay, medan övriga nio utgörs av mikrostater, plus Vatikanstaten. Hörde vi en folkpartist säga sig vilja ansluta Sverige till detta gäng?

Om Australien är ett tuggummi under skosulan, är lilla Litauen mer att anse som en fluga på väggen, ett irriterande och surrande flygfä som man förr eller senare får nog av och därför smäller ihjäl. Det gäller bara att inte låta blodet skvätta ned skjortan eller slå så hårt att man riskerar skada inredningen i övrigt (det vill säga bryta mot WTO-regler).

Ungefär så målar man bilden av det uppstudsiga baltiska landet, efter det att man definitivt har nedgraderat de diplomatiska förbindelserna. Beijing kallade i augusti hem sin ambassadör från Vilnius, sedan man förhandlat med Taiwan om att låta öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan» snarare än som brukligt «Taibei».

Sedan kontoret öppnades i torsdags har Zhongnanhai enbart en charges d’affaires representerad i landet, men man bryter samtidigt inte helt, av hänsyn till EU. Å andra sidan kommer man tålmodigt att straffa Litauen ekonomiskt, vilket är vad analogin med flugan illustrerar – Litauen har redan begärt ekonomiskt stöd från EU och USA.

Saken rör i grunden ett av Kinas kärnintressen, nämligen Taiwans ställning. Att öppna kontor under eget namn ses som ett sätt att söka stärka de politiska förbindelserna med andra länder och ge sken av att man är en självständig nation, och är ett i en lång rad liknande händelser i syfte att bryta sig loss från policyn om ett Kina.

Regerande Framstegspartiet (进步党) under Cai Yingwen (蔡英文) anser som bekant att Taiwan redan är ett självständigt land, även om man inte är självständig nog att deklarera detta formellt eller i konstitutionen. Det finns heller ingen opinion för att söka en sådan formell självständighet, utan en förkrossande majoritet vill bevara status quo under principen om ett Kina.

Taiwan har länge varit en geopolitisk bricka för USA, men på senare tid har även hökar i Europa sökt nyttja ön för egna syften. Det rör sig då om enskilda demokratijesuiter och parlamentariker, medan EU som helhet aktar sig noga för att rubba förhållandet med Kina och nöjer sig med retoriska utfall – nyligen beslöt man bordlägga ett förslag om att stärka förbindelserna med Taiwan.

Det är oklart vad Litauens motiv är, och vad man tror sig kunna uppnå genom att utmana Kina i en av dess kärnfrågor. I den luddiga retoriken hävdar man att Litauen vet vad det innebär att vara förtryckt och ockuperad, och att man därför känner sympati med Taiwan.

Det är ett häpnadsväckande uttalande, som indikerar att man inte känner den vidare kinesiska historien och vad frågan om Taiwan ytterst dröjer sig om, nämligen att hela en nation som har varit utsatt för just förtryck och ockupation, om inte av Litauen så i vart fall av andra europeiska makter och Japan. Varför ska Litauen och andra europeiska länder fortsätta lägga sig i det såret?

Man kanske tänker att fler flugor är starka tillsammans, och att man måste gå ihop för att utmana Kina. Men frågan är fortfarande varför man vill utmana Kina överhuvudtaget, istället för att respektera landet, dess kultur, historia och traditioner, och varför man tvunget ska befatta sig med det ständiga europeiska missionerandet av religiösa och politiska läror, det ständiga mästrandet?

Som om det funnes förutsättningar att uppnå vad man åsyftar? Tvärtom riskerar man att trappa upp spänningarna och därmed provocera fram en invasion, som därmed effektivt skulle sätta punkt för den taiwanesiska demokratin. Inga litauiska eller andra europeiska jordgubbssoldater kommer dock att mosas i den konflikten.