Kategori: Taiwan

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Principen om ett Kina i gungning

Donald Trump tog ett samtal från Taiwans ledare Cai Yingwen (蔡英文), och ett muller hördes i både Beijing och Washington. Trump menar att han visst kan tala fritt med vem han vill, och har sedan dess även ifrågasatt principen om ett Kina, den vägledande hållning som har präglat internationella relationer med Kina sedan 1978.

Historien i korta drag: kejsardömet Qing upplöses 1912 efter en revolution anstiftad i provinserna 1911. En nationalistisk regim under nationalistpartiet Guomindangs (GMD, 国民党) portalfigur Sun Yixian (孙逸仙) bildar Republiken Kina, en halvfunktionell demokrati som kort därefter bryter ner i militärdiktatur under Yuan Shikai (袁世凯) och lokala krigsherrar i provinserna. I den nybildade republikens nyfunna frihet frodas en entusiastisk reformrörelse, som spänner hela det politiska spektrat, inklusive den då gångbara kommunismen.

Kommunister och nationalister organiseras båda under sovjetiska Komintern, och är närmast omgående i luven på varandra som bittra fiender, med mord och våld på båda sidor, och med regelrätt inbördeskrig som resultat med start 1927. Japansk invasion i Manchuriet 1933 försvårar Kinas vidare utveckling, och när Japan inleder en fullskalig attack mot Kina 1937 och därmed iscensätter andra världskriget bildar nationalister och kommunister en allians för att mota bort fienden.

Alliansen upphör 1945, efter att Japan hade kapitulerat inför hot om fler amerikanska kärnladdningar, och de inbördes stridigheterna återupptas. USA ställer sig på nationalisternas sida, och ger ledaren Jiang Jieshi (蒋介石) militärt och ekonomiskt understöd. Kommunisterna under bondsonen Mao Zedong (毛泽东) har dock folkets stöd, efter nationalisternas misskötsel av ekonomin, och Mao kan med gerillataktik beslagta amerikansk materiel i allt större omfattning. 1949 intar kommunisterna Beijing, och Jiang Jieshi och hans nationalister tar sin tillflykt till Taiwan.

Republiken Kina på Taiwan ansågs i världssamfundets ögon fortsätta representera hela Kina, och har också själv det anspråket. Folkrepubliken Kina, utropad 1949, antar samma hållning om att representera hela nationen, och formellt har kriget aldrig fått någon upplösning. Diktaturen på Taiwan leddes länge under Jiang Jieshi, med omfattande terror och brutalitet, men har sedan 1980-talet allt mer kommit att utvecklas i demokratisk riktning, i takt med att ekonomin och välståndet har vuxit.

USA insåg i början av 1970-talet att Kina inte kan ignoreras, och behövde dessutom en allierad för att tämja Sovjetunionen, som inte kom överens med Maos regim. Pingpongpolitiken under Richard Nixon resulterade småningom i en helomvändning, och Folkrepubliken Kina kom att representera hela Kina, medan samma favör samtidigt undandrogs Taiwan. Principen om ett Kina växte fram, nämligen att Kina är en och endast en nation, och att dispyten om herraväldet är en fråga för regimerna i Taibei och Beijing att lösa på fredlig väg.

Världssamfundet i stort har antagit principen, och samtliga länder i världen, med undantag för några bananrepubliker och ett par lilleputtstater, erkänner Folkrepubliken Kina som nationens formella representant. Diplomatiska förbindelser med Taiwan förekommer därför inte officiellt, utan sker i kulisserna. Den amerikanska hållningen är att man inte lägger sig i resultatet av de kinesiska förhandlingarna, men att de måste ske fredligt. USA förser således Taiwan med omfattande militärt stöd, och har sin sjunde flotta i beredskap för handgripligheter ifall Beijing skulle få för sig att invadera.

GMD omfattar alltjämt principen om ett Kina, men sedan Taiwan demokratiserades har Demokratiska progressiva partiet (MJD, 民主进步党, Minzhu jinbudang) vuxit i styrka, och innehar för närvarande under Cai Yingwen presidentmakten. MJD, liksom många av Taiwans medborgare, ser Taiwan mer som en egen nation, och har släppt historien, till Beijings förargelse. Det ligger därför i Cais intresse att påkalla Trumps uppmärksamhet, då han tidigt har visat tecken på att dra ett streck över tidigare principer.

Trump är affärsman, och är bara intresserad av att förhandla fram bra avtal. Han ser i frågan om Taiwan en möjlighet att få något i retur av Kina, och låter saken spela ut naturligt. Till sin hjälp har han rådgivare specialiserade i frågan, därtill med taiwanesisk självständighet på agendan, och utspelet är därför nog inte så naivt som det framstår i dramaturgin.

Trump och ledarna i Zhongnanhai är egentligen barn av samma anda, hårdnackade mobbare som är vana att få sin vilja fram. Vad händer när två sådana bångstyriga element stöter sina horn? Antingen ger sig en av parterna, gissningsvis Kina, som i varje ögonblick väljer stabilitet framför konfrontation, eller så blir det en våldsam sammandrabbning. Kinesisk invasion av Taiwan är förstås en möjlighet (och USA kommer inte att svara mer än halvhjärtat), men mer troligt är att Kina börjar sälja av sina fantasiljarder i amerikanska statspapper och initierar ett handelskrig mot USA, åtgärder som skulle tära ofantligt hårt på den amerikanska ekonomin, men även skada världsekonomin.

En bildad gissning är att man ändå kommer fram till någon överenskommelse, om Trump skulle dra saken till sin spets. Förlorare blir i så fall Cai Yingwen och Taiwans självständighetskämpar, som blir en bricka i supermakternas spel. Det blir så när vardera sidan agerar efter principen Amerika först respektive Kina först.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Cai Yingwen mot seger i Taiwan

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan USA

Flygförsvarsidentifieringszoner

Den som närmar sig den nordamerikanska kusten med flyg måste i den nationella säkerhetens namn identifiera sig för amerikanska eller kanadensiska luftfartsmyndigheter, ty i annat fall kan man räkna med att betraktas som fientligt flygplan och därmed hamna under flygförsvarets vidare åtgärder.

Denna så kallade flygförsvarsidentifieringszon (air defense identification zone eller adiz) sträcker sig – till skillnad från en flygförsvarszon på suveränt territorium – utanför de egna nationella och ekonomiska gränserna, och kan i förekommande fall överlappa med främmande makts både suveräna territorium och motsvarande identifieringszon. Den amerikanska identifieringszonen sträcker sig ett par mil in i Mexiko, för att ta ett exempel.

Ett annat exempel utgörs av Japans identifieringszon, som överlappar Taiwans motsvarande zon och dessutom skär in över Kinas ekonomiska zon, 13 mil från den kinesiska östkusten. Många andra nationer i regionen har sådana flygförsvarsidentifieringszoner, som ses som helt normala företeelser i syfte att utgöra en första varning för främmande attack.

Kina får dock av den amerikanskdominerade regionen inte etablera motsvarande identifieringszon, av samma skäl som Kina inte får införskaffa hangarfartyg eller i övrigt rusta i maklig takt i förhållande till motsvarande amerikansk militärbudget. Kina utgör alltid undantaget från alla regler, och ska särbehandlas i syfte att inneslutas och neutraliseras. När västliga USA-vänliga och kinafientliga medier därför rapporterar om Kinas identifieringszon gör man det inte i ett neutralt och sakligt tonfall, utan i ett alarmerande, precis som man alltid gör när Kina bara gör samma sak som andra nationer.

Men det är inte Kina som gör anspråk på öar som ligger alldeles intill Japans kustremsa, utan Japan som gör sådant anspråk på Kinas respektive Taiwans (liksom Koreas och Rysslands) motsvarande territorium, dessutom i strid med de avtal som skrevs efter Japans kapitulation under andra världskriget. USA kan enligt dessa avtal inte ensidigt «ge» Japan kontroll över öar utan övriga segrarmakters godkännande, och Japan har heller ingen som helst rätt till sådana krigsbyten – alldeles oavsett vad man tycker på svenska ledarredaktioner.

Bråket om flygförsvarsidentifieringszoner utgör således bara en förlängning av de ohemula japanska anspråken på kinesiska öar, och USA och amerikanska satellitstater i Väst tar därmed i vanlig ordning Japans parti – för att Kina alltid är ett undantag. I sak finns dock inget som helst att invända mot att Kina inrättar samma typ av zoner som andra makter i regionen redan nyttjar.

FFIZ Asien. En bild medier väljer att inte visa, eftersom den skjuter i sank hela det luftslott till resonemang man där för om att Kina tar för sig på andras bekostnad. Japans motsvarande och sedan länge inrättade identifieringszon är inte mindre i utbredning än Kinas.
Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskeöarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Taiwans framtid

Nationalistpartiet Guomindang (国民党) tog som väntat hem segern i Taiwans val, då Ma Yingjiu (马英九) besegrade utmanande DPP:s Cai Yingwen (蔡英文) med minskande men ändå stabil marginal. Det är ett resultat som uppskattas av såväl Kina som USA, som vill se en stabil utveckling utan incidenter. Med Nationalistpartiet bakom ratten hålls självständighetsanspråken nere för en mer pragmatisk politik, men det som är intressant är hur viktig Kinas ekonomi anses vara för Taiwans vidare utveckling; mängder av Kina-baserade entreprenörer har tagit sig hem till valurnorna.

Men det finns också andra röster som vill bromsa Kinas inflytande, och det är bland progressiva unga som självständighetsrörelsen är som starkast. Man menar på sina håll att Taiwan under Ma har ändrat kontext från stolt nation till hukande vasallstat som böjer sig för Kinas penningar.

Men vad annat är att vänta av den givna utvecklingen? Kina och Taiwan som politiska motpoler har sin grund i inbördeskriget 1945/1949 och skiftningarna därefter, och så länge Kina släpade efter ekonomiskt kunde Taiwan hålla en hög svansföring. När Kina nu är ikapp och förbi har Taiwan fortfarande sin purunga demokrati att vifta med, men även den kan visa sig överflödig om ytterligare en tid.

Realpolitiken dikterar att Taiwan förr eller senare kommer att om inte slukas så i vart fall sugas in av fastlandet av enbart ekonomiska skäl. Man vill inte bli som Hongkong, men vad är egentligen fel med ett sådant system? Man kan behålla sin demokrati och autonomi under en försvarbar tid, i alla fall minst femtio år, efter vilket Kina förmodligen är ikapp och förbi även i mer mjuka grenar. Intresset på fastlandet för kinesisk demokrati av Taiwans snitt är det i alla fall inget fel på.