Kategori: Taiwan

Nationalistpartiet Guomindangs (GMD) Han Guoyu såg länge ut att gå mot en promenadseger i presidentvalet i Taiwan på lördag, efter att regerande Demokratiska framstegpartiet Minzhu jinbudangs (DPP) Cai Yingwen tappat allt mer i popularitet. Särskilt tappade DPP stort i de mellanliggande lokalvalen.

Men Cai har kunnat rida på händelserna i Hongkong under det gångna halvåret, och har nu en bekväm för att inte säga ointagbar ledning. Det är främst landets unga som sympatiserar med upploppsmakarna i Hongkong, och det är främst de unga som vill utropa självständighet från Kina. Därmed tar man parti för självständighetslutande DPP.

Ön är förvisso i praktiken självständig som Republiken Kina, men de historiska förutsättningarna är att det forna inbördeskrigets parter båda har hävdat sig företräda hela Kina, och GMD har alltjämt denna hållning. I det internationella samfundets ögon hade Republiken Kina denna roll fram till 1971, varefter Folkrepubliken Kina övertog Kinas mandat i FN. Det är av det skälet Taiwan saknar diplomatisk representation i världens länder samt kallas kinesiska Taibei i internationella sammanhang.

Om Taiwan formellt utropar självständighet innebär det att man frångår principen om ett Kina, vilket kan leda till förvecklingar med och repressalier från Kina, i extremfall även väpnad konflikt. Det är för den skull USA:s sjunde flotta har beredskap i regionen, och USA har lovat att bistå Taiwan i händelse av krig.

Även det har sina invecklade historiska trådar. Taiwan ansågs ursprungligen förlorat till Beijing, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Kina skulle göra slag i saken. Kinas intåg i koreakriget i början av 1950-talet, när Nordkorea i princip var besegrat och bara hade trupp längs kinesiska gränsen, förändrade dock den amerikanska geopolitiska strategin, kanske för att man insåg att Kina utgjorde en formidabel motståndare. Under andra omständigheter hade vi alltså haft både ett enat Korea och ett enat Kina, men såväl kinesisk som amerikansk intervention förändrade det historiska utslaget.

Taiwan var länge en hårdför diktatur, en nationalistisk kopia av det kommunistiska Kina, men demokratiserades (i likhet med Sydkorea, en annan tigerekonomi) under slutet av 1980-talet efter en längre period av ekonomisk tillväxt, den process man hoppas Kina småningom ska ta efter. Eller hoppades i preteritum, ty många har förlorat tron till tanken på att ekonomisk tillväxt med automatik leder till demokratisering. Kanske är man för otålig, givet att Kinas ekonomiska tillväxt startade först på 1980-talet och givet landets storlek – Kina är en drake, inte en liten tiger.

Trots diverse bakslag har demokratin satt sig i Taiwan, och de yngre generationerna har föga förståelse för historiska trätor. De ser med avsmak på Kinas mindre goda sidor, och fruktar att de ska förlora sin frihet under ett land, två system, det man (grundlöst) menar händer i Hongkong. Hongkong och Taiwan blir därmed politiskt sammanlänkade geopolitiska oroshärdar.

Bland befolkningen som helhet förespråkar mindre än en tredjedel formell självständighet, varför Cai inte har mandat att utropa en sådan i nuläget. Men bland unga är varannan för självständighet, varför ett avgörande kan komma om ännu någon generation. Tills dess är budskapet att man nära nog mangrant avfärdar Beijings system, och Kina har därför att förändra sig självt och erbjuda ett mer attraktivt förslag för att ett enande överhuvudtaget ska komma på fråga.

Här har vi även huvudskälet till att Kina inte utnyttjar sitt mandat att krossa upploppen i Hongkong, för det skulle skicka alldeles fel signal till Taiwan. Samtidigt ser vi alltså att det egentligen inte spelar någon roll, för Kina anses ändå lägga sig i självstyret och Hongkongs regering ses som marionetter till Beijing. Sanningshalten i dessa påståenden är mindre viktig, eftersom det ger en politisk hävstång som man kan nyttja – och det har Cai Yingwen lyckats med.

Vad framtiden har i sitt sköte går inte att veta. Jag vågar inte sia om Taiwans framtida status, givet hur mycket vatten som hinner rinna under broarna under ett kvartssekel eller så. Men tendensen är den mot frigörelse, vilket kanske resulterar i en mindre konflikt men sedermera godtas av ett Kina som självt har förändrats såpass mycket att man inte längre håller historiska förhållanden heliga. Mongoliet, tidigare en del av Qing, är ju numera självständigt, utan att det överhuvudtaget ifrågasattes av Folkrepubliken Kina när den bildades.

En sak som skiljer Kina från kvartalspolitiken i Väst är långsiktigheten och målmedvetenheten. Det brådskar inte att återinförliva Taiwan i modernationen, men på längre sikt är det oundvikligt att så sker, så som Xi Jinping berättade under gårdagen. Det är en historisk nödvändighet, och Kinas utveckling kommer att tvinga fram ett avgörande i sinom tid.

Den unga demokratin har länge haft ett nominellt skydd av USA, men motivet för att upprätthålla denna kalla krigets restpost minskar i takt med Kinas ekonomiska betydelse för den amerikanska välfärden. Om även koreafrågan går mot en stabil upplösning försvinner ytterligare ett skäl för USA att patrullera de kinesiska haven, och Pax sinica kan inträda under kinesisk hegemoni, som under större delen av den tidigare historien.

Den forna nationalistdiktaturen Taiwan gjorde länge efter inbördeskrigets slut anspråk på att representera hela Kina, och ansågs även av omvärlden vara Kinas representant tills fastlandet under 1970-talet övertog rollen, bland annat i FN. Det samförstånd som har växt fram internationellt tar fasta på att det bara finns ett Kina, och att meningsskiljaktigheterna måste lösas med fredliga medel. Taiwan är alltså inte en erkänd stat, utan ses som en del av Kina – en status Taiwan inte på egen hand kan ändra.

Sedan Taiwan blev en demokrati under 1990-talet har en allt större del av befolkningen dock kommit att se på nationen som skild från Kina, och det finns en stark separatistisk ådra. Om man händelsevis talar med en kines från Taiwan inser man ganska snabbt att hjärntvätten är ungefär lika stor på båda sidor sundet, och de historiska trådarna är inte längre tydliga för hela befolkningen.

Det är nu alla folks rätt att söka självständighet, men för Taiwans vidkommande har tåget redan gått. Man skulle ha tagit sig för detta projekt när Kina alltjämt var svagt, och när man hade den ekonomiska och militära styrkan att fullfölja en verklig separation – men då fanns inte den politiska viljan, eftersom nationalisterna alltjämt dominerade politiken, de nationalister som vill se ett Kina.

Taiwan blev tidigt ett ekonomiskt under i regionen, och fungerade länge som världens verkstad under fri marknadsekonomi, även under diktaturens långvariga undantagstillstånd. Kina har nu upprepat den bedriften i mycket större skala och med ungefär samma metoder, och det är bara en tidsfråga innan man är rikare per capita. Därmed försvinner ett incitament för Taiwan att skiljas från Kina.

Däremot har Taiwan sedan demokratins införande ett betydligt större mått av friheter, som man inte är beredda att ge upp. Men det kräver heller ingen, utan det handlar om ett land med två system, som i Hongkong, en stad som aldrig har haft mer demokratiska friheter än nu, eller för den delen Macao. För centralregeringen är det inte av vikt att detaljstyra varenda hörn av landet, men däremot att man har nationell suveränitet och historisk kontinuitet – det är så att säga inte första gången Kina har varit styckat i delar och återförenats i en guldålder, utan det följer ett historiskt mönster av splittring och återförening.

Taiwan integreras redan nu allt tätare med fastlandet, och det bor och arbetar mängder av kineser från både Taiwan och fastlandet på båda sidor sundet. Det kommer en dag te sig naturligt för öborna att knyta närmare band med fastlandet, nämligen när man inser att det har stora ekonomiska och andra fördelar utan att hota den lokala demokratin och friheten. Väst – som älskar att se andra splittras – kommer att protestera, men till ingen nytta.

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.