Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kulturella förkastningslinjer

Ett annat sätt att åskådliggöra hur anglosfären bildar ett politiskt-kulturellt block är genom Ingleharts välkända kulturkarta. Europeiska unionen är här åtskild i en protestantisk nordeuropeisk del, och i en katolsk central- och sydeuropeisk.

Kulturkartan definierar vidare en konfuciansk komponent med de östasiatiska länderna Kina (inklusive Taiwan), Sydkorea och Japan, ett block som angränsar till de två europeiska delarna. På motsvarande sätt angränsar ett angloblock till EU-länderna, men samtidigt utgör Europa en buffert mellan de engelsktalande och konfucianska nationerna.

Detta illustrerar tesen att Europa har ett annat förhållningssätt gentemot framförallt Kina än vad USA och Five Eyes har. Även om det finns en given övervikt för den kulturella samhörigheten med anglosfären, uppskattar européerna det rationella inslaget i handlaget med Östasien.

Kartan förklarar även varför Sverige avviker med en hätskare attityd mot Kina och en större samhörighet med anglosfären. Sverige delar visserligen rationalismen med Östasien, men har i gengäld desto mer gemensamt med de engelsktalande länderna i form av individuell frihetlighet och självförverkligande – dock mindre med avseende på traditionella värderingar kring familj, sexualitet och maskulinitet.

Anglosfären och sinosfären drar således inte jämnt på grund av kulturella skäl (jämte realpolitiskt praktiska), och misstänksamheten är därför utbredd. Sverige delar den skepsisen och förstår helt enkelt inte Kina (eller för den delen Japan), medan länder som Tyskland och Italien har en mer balanserad syn.

Det interkulturella avståndet är vidare större mellan Sverige och Ryssland än mellan Ryssland och Syd- och Centraleuropa, varför samma fenomen uppstår här. Merkel och Macron kan prata pragmatiskt med både Xi och Putin, medan Sverige osar av vrede vid blotta namnet på någondera av dessa potentater.

Ungern och Polen är två (katolska) nationer som står nära det ortodoxa blocket, och även här gäller att framförallt Sverige har svårt att fördra de värderingar som präglar dessa länders befolkningar, och omvänt. Men det är att märka, att det är Sverige som är den stora uteliggaren här, den extrem som avviker mest av alla.

Historien har format dessa värdegrunder, och det mest anmärkningsvärda är egentligen hur Storbritannien sticker ut som en udda fågel i det europeiska sällskapet. Samtidigt följer världens olika konfliktytor ganska väl de kulturella förkastningslinjerna, till exempel spänningen mellan å ena sidan USA och å den andra Kina respektive Ryssland. Det är en bra fusklapp när man vill förstå geopolitiska skeenden.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

EU mellan Five Eyes och Kina

Britternas utträde ur EU synliggör en annan pakt, nämligen den anglosfär bestående av Storbritannien och dess primära forna kolonier USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Länderna har sedan andra världskriget även en omfattande gemensam signalspaning, informellt betecknat Five Eyes.

Det är dessa fem ögon som på senare tid har koordinerat utspel och aktioner mot Kina, till exempel beslut att stänga av Huawei från sina marknader (alla utom Kanada) och att bedriva aggressiv propaganda kring Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra geopolitiskt känsliga områden i Kina.

Denna anglosfär utgör bara sex procent av världens befolkning, men står för 20 % av BNP, 40 % av välståndet och 45 % av militärutgifter. Det är länder som traditionellt har intagit tätpositionen i globaliseringen, och som utövar en omfattande kulturell dominans i stora delar av världen.

Det är en position man avser att behålla, och därför ser man med oro på Kinas tillväxt och ambitioner, särskilt som landet inte visar några tecken på att inordna sig som en amerikansk vasallstat, utan tvärtom utarbetar parallella system under egen kontroll.

Det är en form av zili gengsheng (自力更生) eller självförsörjning på en huvudsakligen intern marknad, med understöd från export på en extern marknad, så kallad dubbel cirkulation. På så vis behåller man sitt oberoende, samtidigt som man deltar i tillämpliga delar i det globala utbytet, utan att underordna sig andras världsordning.

Aggressionen mot Huawei har naturligtvis inget att göra med potentiellt spioneri i nätverken från Kinas sida, så som man officiellt hävdar, utan är ren protektionism för att gynna egen telekomindustri samt även undanhålla Huawei från den infrastruktur med vilken man själv utövar global övervakning.

Det är även en del i den amerikanska ansträngningen att innesluta Kina i ett försök att hejda eller i vart fall bromsa dess framfart. Ambitionen är långsiktig och har inte så mycket med Trump att göra, men har accentuerats under hans befäl med regelrätt handelskrig. Sakta har övriga medlemmar i Five Eyes anslutit sig till samma doktrin, senast Storbritannien, som gjorde en u-sväng.

Sverige har ungefär samma hållning, kanske delvis beroende på debaclet kring Gui Minhai, men även för att man av tradition är mer lierad med USA och Storbritannien än kontinentala Europa. EU i övrigt har inte alls samma härskna attityd mot Kina, och har inte heller någon ambition att underordna sig anglosfärens utrikespolitik – unionen söker istället en egen niche mellan de båda poler som utkämpar ett nytt kallt krig.

Man kunde även tro att Indien, som för närvarande är inbegripet i något slags bojkott av Kina efter regelrätta gränsstrider av kampsportsnatur, skulle ansluta till anglosfären i egenskap av forna koloni, men man har på samma sätt som EU en egen agenda, och är i grunden en del av en regional handelspakt som sträcker sig över större delen av Eurasien. I grunden är relationen med Kina god.

Däremot är Japan en naturlig allierad till USA, medan Sydkorea har en mer ambivalent hållning. Länderna i Sydöstasien ogillar Kinas dominans och dess ambition att lägga vantarna på alla resurser i Sydkinesiska havet, men uppskattar på en och samma gång de ekonomiska fördelar ett stabilt pax sinica ger. De ser i USA en säkerhetsgaranti för att Kina inte missbrukar sin ställning, men är inte naturligt allierade.

I en överblick av världen ser man inte två exklusiva system stå mot varandra som under det forna kalla kriget, utan en mer multipolär situation med en rad olika block. Anglosfären mot sinosfären är kanske de två dominerande parterna, men det finns en rad övriga intressen som inte entydligt väljer eller vill välja sida.

Av den anledningen kommer den amerikanska strategin att misslyckas. Man kan bromsa Kina, men inte hindra landet från att fortsätta växa ekonomiskt, kulturellt, tekniskt och militärt. Man kan inte så som en gång med Sovjetunionen försätta landet i konkurs, just på grund av Kinas oberoende och självförsörjande modell.

Man kommer inte heller att kunna förmå Kina att anta eller i vart fall närma sig det västliga politiska systemet. Kinas historiska erfarenheter gör att man värjer sig starkt mot alla former av externa påtryckningar, och om och när Kina antar en mer demokratisk bana är kinesernas suveräna beslut att fatta.

EU:s position – exklusive den svenska – är här den rätta. Man är ömsesidigt ekonomiskt beroende, och man behöver även varandra för att kunna utforma globala åtaganden kring klimat och annat. EU kommer därför inte att utestänga Huawei, och man kommer inte heller att bojkotta olympiska spelen i Beijing 2022 så som Five Eyes säkert vill.

Det hindrar inte att unionen kommer att fortsätta ha sin bestämda uppfattning om demokrati och mänskliga rättigheter, och att man kommer att påtala sådant vid behov. Men man kommer inte att agera kravmaskin och utfärda sanktioner, nämligen för att det dels inte har någon effekt, och dels inte gynnar ekonomin. Det är den enda rimliga hållningen man kan anta mot Kina.

Kategorier
Kina Politik USA

Qui pro quo

Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) sitter sedan december 2018 i kanadisk husarrest, efter att USA begärt Meng utlämnad för påstådda brott mot amerikanska sanktioner mot Iran samt påstått bedrägeri mot en rad finansiella institut.

Det är en politisk fars av ett slag som inte skulle tolereras i Sverige eller EU, som inte lämnar ut personer för politiska brott. Kanadas krona har emellertid nyligen meddelat att dubbel straffbarhet föreligger på punkten bedrägeri, och att man inte behöver ta ställning till anklagelsen om brott mot amerikanska sanktioner. Processen fortsätter därmed fram tills åtminstone 2021, men kan dra ut betydligt längre i tid – mänskliga rättigheter, någon?

Tanken att en enskild person hålls ansvarig för ett företags påstådda handel och vandel är en helt ny företeelse i internationell lag. Vanligen «bötfälls» företag som Swedbank och Ericsson när de anses «bryta» mot godtyckliga amerikanska «regler», till exempel avseende penningtvätt, sanktionsbrott och så vidare, en «bötning» som företagen godtar enkom på grund av USA:s roll som ekonomisk supermakt. Att USA skulle arrestera exempelvis Swedbanks VD är uteslutet.

Med Huawei förhåller det sig annorlunda, då det är ett kinesiskt flaggskepp som USA avser göra allt man kan för att skada, dels genom att svartlista företaget på den amerikanska marknaden och uppmana «allierade» att göra samma sak, dels genom att medelst hot om sanktioner strypa tillförseln av elektroniska komponenter från underleverantörer som har så mycket som en amerikansk skruv i sina produkter. Arresteringen av Meng är således ytterligare en komponent i denna ansats.

Det är en del i den amerikanska strategin att innesluta Kina, och så långt som möjligt förhindra eller i vart fall försvåra för en förment systemisk rival att fortsätta växa. Detta borde det kanadiska rättsväsendet inse, och därmed nyttja den lagliga möjligheten att avvisa ärendet.

Händelsevis arresterades i Kina diplomaten Michael Kovrig och affärsmannen Michael Spavor i december 2018, kort efter att Kanada lagt vantarna på Meng Wanzhou. Anklagelseakten är spioneri, och det är uppenbart att det rör sig om qui pro quo, det vill säga ren vedergällning för vad man från kinesisk sida uppfattar som ett flagrant brott mot internationell rätt.

Händelsevis har Kina nu även i formell mening åtalat Kovrig och Spavor, kort efter att Kanada beslutat att fortsätta processen kring Meng. Det är ingen tillfällighet att man i så öppen dager låter omvärlden förstå bevekelsegrunderna, och protesterna låter förstås inte vänta på sig. Kina anklagas för godtyckliga arresteringar i politiskt intresse och i strid med internationell lag, vilket händelsevis även är vad Kina anser om spelet kring Meng Wanzhou.

Kanada kan för all del fortsätta låtsas att man bedriver något slags rättssäkerhet och värnar internationell lag, istället för att inse att man utnyttjas av amerikanska politiska intressen och mer eller mindre våldför sig på de underliggande premisser som bygger internationell lag. Men då får man också ta konsekvenserna av att delta i fult spel mot Kina, och bollen ligger därför hos Trudeau.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Quo vadis, EU?

Är Finland en del av Ryssland, eller i vart fall någon sorts rysk satellit? Man kan kanske skratta åt Trumps fråga, men de journalister som gör det brukar inte vara särskilt mycket mer hemmastadda i geografi och utländska förhållanden – strunt som «Wuhan-provinsen» och andra märkligheter har uttalats fler än en gång i medier detta år.

Det indikerar i vilket fall som helst att Trump saknar genuint intresse för utrikespolitik och internationella förhållanden. Han är mest intresserad av att stärka sina egna inrikesmandat för att kunna behålla makten, och i den ansatsen är allt annat umbärligt.

En mer relevant fråga är emellertid om EU är en amerikansk satellit, eller om man förmår välja en självständig väg när USA laddar för en allt större konflikt med den nygamla uppstickaren i österled. Bryssel fumlar i frågan och tycks inte kunna bestämma sig.

Föregående år betecknade man Kina som en systemisk rival, en retorik man nu gärna väljer att tona ned. Man inser att man under de senaste decennierna har vuxit fast allt mer med Kina i takt med att man ömsesidigt har nyttjat varandras marknader för ökad handel och tillväxt, och att man inte kan bryta sig ur helt enkelt. Coronapandemin har förstärkt denna insikt.

Frågan är också om man verkligen vill gå i USA:s ledband och bli en del av det krigiska imperiets agenda. Vettvillingen Trump är härvidlag bara ett tillfälligt problem, medan den amerikanska aggressionen mot Kina är långsiktig och målinriktad. EU kan inte ta USA:s parti utan att samtidigt skada sina förbindelser med Kina, och då blir man i praktiken bara en amerikansk marionett.

Europas agenda innefattar bland annat klimatfrågan, i vilken man definitivt vill söka samförstånd med både Beijing och Washington – här har den senare dragit sig ur det internationella samarbetet. Europa kan vara hur rent och koldioxidneutralt som helst, men det spelar inte så stor roll om världen i övrigt går sin egen väg, särskilt de två stora nedsmutsarna.

Europa har kulturellt och värderingsmässigt mycket mer gemensamt med USA än med Kina, och man delar den amerikanska ambitionen att bedriva MR-mission och demokratiaktivism i såväl Kina som andra länder. Man försöker således lägga sig i Kinas inre angelägenheter som omskolningsläger i Xinjiang och den labila situationen i Hongkong, utan att Kina på motsvarande sätt lägger näsan i blöt i våra affärer.

Just där ligger den stora stötestenen, denna ständiga uppfostrande anda, som särskilt i USA:s fall har en hycklande karaktär. Europa lever kvar i föreställningen att man är något slags världsomspännande imperium, medan sanningen är att vi är på väg att bli en lilleputt.

Europa måste finna en självständig tillvaro i den nya världsordning som nu växer fram, en ordning i vilken Europa inte längre spelar någon huvudroll. Vi måste värna vår egenart, vår historia och vår kultur, och i den ambitionen visa motsvarande respekt för andras egenart, historia och kultur – särskilt Kinas.

Till Kina ska vi förvisso framhålla våra ståndpunkter, men vi ska inte köra ned dem i halsen på dem och inte heller bryskt mästra landet i diverse frågor. Vi ska leda genom exempel, inte genom konfrontativ handling – USA får ensamt eller tillsammans med Five Eyes söka sådan strid, det ligger inte i Europas intresse.

Europas roll är att vara den vuxne i rummet, för att nyttja en kliché från svensk inrikespolitik. Att vara den mogna parten i det globala samtalet, att axla den roll som är vårt arv sedan antiken och framåt, nämligen den upplystes. Att likt fordom Sverige vara en diplomatisk kraft i världen som söker ena snarare än att söndra – det är ändå så EU har gestaltat sig under efterkrigstiden, som ett fredsprojekt.

Europa ska således inte välja sida mellan USA och Kina, utan istället försöka förmå de båda parterna att bilägga sin tvist på fredlig väg via förhandlingar snarare än handelskrig och skärmytslingar. Det är bara så Europa – och världen i stort – kan tjäna på saken. Vi har ingenting att vinna på att elda på denna konflikt.

Kategorier
Kina Politik USA

Nya långa marschen

En utomjordisk besökare som försöker sätta sig in i den jordiska politiken skulle snabbt konstatera att det finns två rivaler i form av USA och Kina, men skulle ha svårare att se vem av Xi och Trump som är diktator respektive folkvald.

Ty den verkliga diktatorn uppträder som en vis och värdig statsman, förespråkar globalism och samarbete samt värnar handel och marknadsekonomi, medan den demokratiskt valde US-presidenten uppvisar de motsatta egenskaperna, mobbar sina meningsmotståndare, undandrar sig internationella avtal, försöker utöva makt utanför sina befogenheter, bedriver protektionism och merkantilism samt uppträder som ett renodlat psykfall.

Psykfallets senaste grand mal innebär att USA lämnar världshälsoorganisationen WHO, drar undan Hongkongs särskilda status på en rad områden samt nekar kinesiska studenter visum. Det är delvis en upptrappning av en redan existerande frikoppling från världen och inneslutning av Kina medelst olika metoder, som tidigare att utestänga Huawei, arrestera Meng Wanzhou, betrakta kinesiska journalister som diplomater, samt inte minst de många tarifferna i handelskriget.

Men det är också ett mer akut sätt att peka ut främmande fiender i syfte att svära sig fri från det egna coronahaveriet, att skylla andra för de egna misstagen, att uppvigla folket att hata FN:s expertorgan och Kung Fu Panda istället för att lägga ansvaret där det hör hemma. Trump slåss för sitt politiska liv, även om det är en fruktlös kamp.

Trumps ego tillåts således slå sönder allt som kommer i hans väg, men de destruktiva åtgärderna är missriktade och riskerar att slå tillbaka på amerikanska intressen. Kina kommer inte att backa en millimeter, utan har redan tagit höjd för amerikansk vrede. Hongkong hjälps inte heller av att dess privilegier som handelshubb i regionen försvagas.

Givet att Hongkong har betydligt större import från än export till USA drabbar åtgärderna främst avsändaren, samt inte minst de knappt hundra tusen amerikaner och de amerikanska intressen de representerar som verkar i Hongkong. På sikt riskerar man att alienera majoriteten av hongkongbor, som då istället tyr sig till moderlandet, och USA mister den lilla kil man har in i Kina.

Avgrunden mellan USA och Kina fördjupas därmed, och ett nytt kallt krig är redan ett faktum. Xi Jinping förutsåg detta redan för ett år sedan, då han började preppa lokala regeringar i regionerna och provinserna för en ny lång marsch, en period då uthållighet och beslutsamhet krävs.

Den långa marschen (长征, changzheng) är alltså i kinesisk historieskrivning den omfattande reträtt den revolutionära Röda armén genomförde 1934–35, en nära tusen mil lång vandring genom oländig terräng i syfte att undkomma nationaliststyrkor. Det är en doktrinär symbol för kamp och motstånd, och den dammas nu av när man ser ett ökat amerikanskt tryck mot landet.

Det är också ett uttryck för Kinas motståndskraft, och man har inte för vana att böja sig för hot, påtryckningar, sanktioner eller andra tvångsmedel. Istället sluter man leden och visar en enighet som USA aldrig kan matcha.

Om någon ska ge vika är det således USA, och frågan är därför bara när. US-presidenten är utbytt om ett drygt halvår, medan Xi Jinping består. Den vidare pandemin lär då ha tärt hårt på USA och Europa, och man kanske blir mer medgörlig och mindre aggressiv. I vilket fall som helst är det för närvarande fördel Kina.