Kategori: USA

US-presidenten har nu skrivit under en exekutiv order om att i USA bannlysa såväl Tiktok som Weixin (微信, Wechat), såvida dessa inte försäljes och därmed så att säga tvångsnationaliseras. Det företagsekonomiskt rimliga är att ta pengarna och dra, men samtidigt är principerna här värda att ta strid för.

Direktivet innebär nämligen en krigsförklaring mot samtliga kinesiska IT-aktörer, och det är därför rimligare att slåss för en hel nationell bransch än för ett enskilt företag. Grundaren av Bytedance, Zhang Yiming, meddelar således att han inte avser sälja Tiktok, utan istället söka utmana ordern.

Problemet är att amerikanska domstolar i princip aldrig ifrågasätter administrationens beslut om de grundar sig på «nationell säkerhet», även om saken här överhuvudtaget inte rör säkerhet, och även om beslutet är i strid med internationell lag, WTO-regler med mera. Så mycket för rättsstat och oberoende, och möjligheterna att söka juridisk upprättelse är små.

I debatten finns alltjämt de som menar att US-presidenten bara jämnar ut spelfältet, att han svarar med samma mynt som Kina. Men dels missförstår man då situationen, eftersom Kina inte har förbjudit någon amerikansk aktör att verka i landet, utan enbart kräver att man verkar i enlighet med kinesisk lag – tydligen svårsmält för amerikanska företag, som tror att amerikansk lag har universell räckvidd.

Och dels har man i USA sedan länge låtit kinesiska aktörer verka under amerikanska spelregler under dessa premisser av upplevd obalans, medan man nu plötsligt ändrar reglerna och drar undan mattan under fötterna för dessa aktörer. Omvärldens slutsats kan inte bli någon annan än att den ombytliga amerikanska regimen är opålitlig, och att det kan försvåra för investeringar i landet.

Som valtaktik i syfte att gå hårt åt Kina är det nog dock ett misslyckat drag, och liknar mer den brända jordens taktik – Trump vet att han är en slagen man och är nu ute efter att förstöra så mycket som möjligt under sin kvarvarande tid.

Den amerikanska marknaden utgör inte mer än fem procent av Tiktoks globala användarbas, men den skaran uppgår ändå till trettio miljoner aktiva användare. Man kunde tro att det bara är barn och ungdomar som nyttjar appen, men demografin är sådan att två tredjedelar har rösträtt. Bland dessa tjugo miljoner drabbade användare kan det nog tänkas finnas en fraktion som väljer att inte rösta på Trump i valet på grund av denna inblandning i deras konstitutionella rättigheter.

På samma sätt finns det fyra miljoner kinesamerikaner för vilka Wechat är det centrala verktyg med vilket man kommunicerar med kineser i Kina och annorstädes. Även här kan röststödet tänkas krympa om man försvårar i vardagen för denna grupp, något Trump helt enkelt inte har råd med givet att Biden redan har ett rejält försprång.

Kollateral skada finns även för amerikaner i gemen, eftersom Wechat är det verktyg med vilket man betalar för varor och tjänster i Kina. Sverige och Europa är digitalt efterblivna i jämförelse med Kina och andra östasiatiska länder, men USA är i jämförelse rena stenåldern – man använder fortfarande checkar som ett centralt medel.

Även för européer och andra kan USA:s märkliga missbruk av statsmakten få konsekvenser eftersom kinesiska appar kan komma att dras undan från appbutiker inte bara i USA utan som en konsekvens på den globala marknaden.

US-presidentens order kan bara tolkas som en krigsförklaring mot Kina, och det återstår nu att se hur detta spelas ut och vad det eventuella svaret blir från Zhongnanhai och andra aktörer. Det är på en nivå som kräver ett omfattande svar, och man kan nog säga att det forna handelskriget nu har övergått i ett regelrätt kallt krig.

Tålmodigheten hos ledarskiktet i Beijing är imponerande. Utsatt för handelskrig och provokationer har man i varje enskilt fall svarat proportionerligt med kusligt exakt precision, till exempel i motsvarande tariffer och nedstängning av konsulat.

Den amerikanska sidan trappar dock ideligen upp konfliktnivån, till exempel genom att utestänga Huawei från den amerikanska marknaden, låta arrestera företagets finanschef Meng Wanzhou samt försöka strypa tillförseln av halvledarkomponenter till företaget. Med hotet om att förbjuda Tiktok och indirekt samtliga kinesiska IT-företag har man eskalerat konflikten ytterligare.

Vän av ordning kan här undra varför det är diktaturen Kina som upprätthåller marknadsekonomi och globalism, medan USA nyttjar diktaturens fasoner och idkar protektionism. Enligt en del bedömare beror det på att Kina har mest att förlora på att den globala frihandeln upphävs, och att Kina är mer beroende av omvärlden för tillväxt än tvärtom.

Det är en naiv föreställning som mer minner om önsketänkande och historiska förhållanden. Kinas initiala tillväxt var förvisso fullständigt exportdriven, men är numera mer koncentrerad till den interna marknaden. Man kallar det dubbel cirkulation, att primärt fokusera på intern utveckling och självförsörjning, och att sekundärt nyttja export på världsmarknaden som turbo – inte helt olikt den amerikanska strategin.

Tåget att strypa Kinas framfart genom att angripa dess export har således redan gått, förutom att en sådan ordning skulle kosta mer än den smakar. Det är istället så att Kina nu utmanar amerikansk hegemoni med mer högteknologisk export. Det kan USA inte tolerera, och därför angriper man Kina på dess svaga punkter, som halvledarteknik, och tillgriper regelvidriga metoder för att sinka sin rival.

Hökar finns även i Kina, men de hålls tillbaka av ett mer kalkylerande toppskikt av duvor. USA är för Kinas del bara en del av den globala marknaden, som i sin tur alltså spelar andrafiolen i tillväxten. Så länge det finns mer att förlora på att svara på provokationerna håller man tyglarna och agerar tålmodigt, för att den längre och bredare strategin kräver detta. Exempelvis är Nya sidenvägen mycket viktigare än amerikansk export.

Men om Kina skulle vilja svara finns det gott om ammunition. Ett par enkla grepp är till exempel att sakta ned den amerikanska tillverkningsindustri som finns i landet medelst byråkratiska åtgärder, eller att svara på de amerikanska provokationerna mot Huawei, ZTE och Tiktok genom motsvarande angrepp på Apple och andra amerikanska IT-företag.

Mer omfattande skada skulle man kunna åsamka USA genom att reciprocera den amerikanska halvledarnationalismen med motsvarande jordartsnationalism. Kina kontrollerar nämligen till 95 % utvinningen och förädlingen av sällsynta jordartsmetaller, ett smutsigt, hälsovådligt och ekonomiskt olönsamt företag som världen i övrigt har låtit Kina ta hand om. Metallerna är avgörande för all modern teknik i mobiltelefoner, vindkraft, missiler och annat.

Xi Jinpings besök i sådana anläggningar under föregående år var så att säga en vink till USA om att detta är ett medel som Kina i värsta fall skulle kunna ta till, om handelskriget och provokationerna fortsätter. Med den amerikanska upptrappningen på senare tid närmar man sig allt mer en nivå på vilken Zhongnanhai känner sig manad att ge ett mer kraftfullt svar, även om det troligaste är att man väntar ut den amerikanska valprocessen innan man eventuellt agerar.

Jordartsmetallerna är i sig inte sällsynta, utan förekommer rikligt världen över, men i mindre koncentrerad form än för andra typer av mineraler. USA och andra kan återbygga sin forna industri för att utvinna sådana metaller, men det kommer dels att ta ganska lång tid att få upp volymerna, och kommer dels att kosta mycket.

Till yttermera visso importerar man inte metallerna i ren form, utan i färdiga komponenter. Därmed måste man inte bara utvinna metallerna, utan även omsätta dem i sådan tillverkning som för närvarande nästan enbart sker i Kina. Detta skulle medföra ytterligare fördyringar.

I ett fullskaligt kallt krig skulle kostnaden för din Iphone tredubblas i ett slag om dessa fördyringar i produktionskedjan införlivades, och samma skulle gälla all övrig högteknologi. Samtidigt skulle Kina kunna fortsätta tillverka Xiaomi och Huawei till betydligt beskedligare priser, och skulle därmed komma i åtnjutande av omfattande konkurrensfördelar, även med något sämre halvledarkomponenter.

Man förstår av detta att USA:s angrepp egentligen är meningslösa. Man kan inte som en gång med Sovjetunionen ringa in sin förmenta fiende och svälta ut denna, eftersom Kina är en ekonomiskt starkare makt än USA och i princip självförsörjande på ett sätt som Sovjetunionen aldrig var.

Man kan alltid försöka lura sig själv genom att hävda att Kina är en kommunistisk stat som övervakar och håller sina medborgare i ett järngrepp, i likhet med Sovjetunionen. Men Kina är kommunistiskt enbart i den högstämda retoriken, och medborgarna är inte i någon mening instängda utan fria att ta sig vart de vill. De ser inte heller Partiet som en ond makt i motsatsförhållande till folket, utan en kraft som möjliggör och frisätter – så länge man inte förstår detta kommer man att gå fel i sin analys om Kina.

Trumps och Pompeos märkliga och ursinniga skurar av attacker mot Kina kan förstås mot bakgrund av det kommande amerikanska valet, att administrationen vill piska upp stämningar mot en förment fiende för att avleda uppmärksamheten från den amerikanska coronakatastrofen. Men man kan också se det som ett bredare initiativ att cementera antikinesiska stämningar för lång tid framåt, oavsett vem som bor i Vita huset.

Om man får tro Pew Research har man lyckats med den senare bedriften, då US-amerikanernas negativa sentiment för Kina har gått från runt hälften till närmare tre fjärdedelar. Befolkningen delar även trumpregimens märkliga resonemang om att den amerikanska epidemin är Kinas fel.

Det medierna inte berättar är att motsvarande sentiment finns om amerikaner bland kineser. Det är en spegelbild, där sentimentet länge har varit jämnt fördelat mellan positivt och negativt. Sedan trumpregimen inledde ett handelskrig har det negativa sentimentet gradvis skjutit i höjden, med ett momentant crescendo i nutid då kineserna försöker förstå USA:s misslyckande i att hantera epidemin – man får inte ihop svaret med supermaktens traditionella förmåga, och är så att säga djupt oimponerade.

Egentligen går det inte att frikoppla sig från Kina, det är ett företag som bara kan leda till att man straffar sig själv hårt. Men det ser ut som att USA faktiskt försöker, och Kina börjar allt mer förbereda sig på det värsta scenariot.

USA tillsammans med övriga Five eyes – eller Six eyes om Japan tas med i anglosfärens signalspaningsklubb – har redan börjat förbereda för att återuppta brytning och hantering av jordartsmetaller, grundämnen av vikt för all modern teknik från mobiltelefoner och datorer till missiler och vindkraftverk.

Det är en miljö- och hälsovådlig verksamhet som man gärna har låtit Kina bedriva, med följd att landet numera kontrollerar nittio procent av marknaden. Det är ett potentiellt vapen man inte vill låta Kina ha, även om det kommer att ta minst ett decennium att utveckla industrin till de nivåer som krävs.

På motsvarande sätt har Kina börjat tillförsäkra sig tillgång på helium (för rymdfart) och andra råvaror man är beroende av, i den händelse att USA försöker strypa flödet. USA har redan initierat stridshandlingar genom att blockera tillförseln av halvledarteknik till Huawei, samtidigt som man har förbjudit företaget att verka på den amerikanska marknaden, samt inte minst håller finanschefen Meng Wanzhou fången i Kanada på ohemul grund.

Kina har hittills nöjt sig med att svara proportionerligt mot varje provokation, och det ligger inte i landets intresse att eskalera konflikten, ty det finns ingen vinnare att kora i en sådan batalj. Men om USA skulle straffa ut Kina från dollarhandeln, undandra Kina från betalningssystemet Swift eller låta Kinas enorma innehav av amerikanska värdepapper nullifieras, kan man nog räkna med att det kinesiska svaret kommer att bli mer omfattande.

Propagandan i väst vill ha det till att Kina blir mer aggressivt och söker världsherravälde. Men de kinesiska kanonbåtarna finns i hemmahamn, medan de amerikanska alltjämt finns i Sydkinesiska havet. Nej, Kina söker inget världsherravälde, men däremot vill amerikanerna inte bli av med sitt och inte heller få en jämbördig motspelare utanför den amerikanska hegemonin. Därför försöker man med alla medel hindra denna uppstickare.

Huruvida man lyckas med den bedriften får framtiden utvisa, men grundtipset är att man skadar sig själv mer än Kina. Man kan inte bara avveckla trettio års outsourcing utan kännbara konsekvenser, och inte heller ersätta den ledande kinesiska försörjningskedjan utan betydande effektförluster och fördyringar.

Europa har här en nyckelposition, och man har hittills valt att inte gå i USA:s ledband utan att inta en självständig hållning, särskilt som USA även har tagit strid mot EU med tariffer och annat. Europa har allra mest att förlora i en konflikt mellan USA och Kina, eftersom man är så exportberoende. Utan Europa med på tåget kan USA och den övriga anglosfären aldrig ta sig an Kina med kraft.

De första offren lär därför bli Australien och Nya Zeeland, som får se omfattande strafftullar på sina produkter och en utebliven ström av kinesiska studenter och turister. Men även USA blöder kraftigt under coronakatastrofen, och kommer att fortsätta blöda så länge man inte förmår hejda pandemin, och än mer så om man samtidigt går till frontalangrepp mot Kina. Det är ett märkligt självskadebeteende som bara tycks förvärras.