Lena Andersson serverade ännu en intellektuellt svidande svada, denna gång angående den klimatporr som statstelevisionen och andra medier har ägnat sig åt under sommaren, först genom att mer eller mindre utlova en «rekordvarm» sommar och riktigt hoppas på stora skogsbränder att rapportera om, för att därefter i besvikelse enligt sedvanlig bekräftelsebias aktivt söka varmt väder på annat håll världen runt.
Noga räknat är det ingen märkvärdig analys, utan av samma slag som har förekommit här och uttryckts av många andra, men megafonen är förstås något större i ett stort dagblad, samtidigt som den litterära stilen kan tänkas reta andra.
En som verkligen blev uppretad är tabloidbloggaren Magda Gad, som på X kvittrade att Andersson är en «otroligt äcklig människa». Det kanske inte helt mogna utfallet avser indikera att Andersson så att säga inte har kommit till samma «insikt» som extremvänstern, men det är ju just här det kniper – vänsterns «klimatkris» är lika fabricerad som det «konsensus» man tror finns för fenomenet.
Om det är på den nivån debatten ska ligga, kan man nog konstatera att betydligt fler blir äcklade av Gad än av Andersson, och lite elakt uttryckt kan man säga att «klimatkrisen» mer liknar en klimakteriekris, i det att det mest är medelålders feministkärringar i medier som driver frågan, med de uppskrämda flicksnärtorna i generation Z som naturliga gräsrötter.
Det är samma äckliga vänsterfalang som driver agenda om veganism och köttmotstånd, kampanjar mot kärnkraft samt föreslår insekter på matsedeln. Den jetsettande medieelit i wokevänstern som flyger kors och tvärs jorden runt samtidigt som man vill inpränta «flygskam» i allmänheten. Den intellektuellt funktionsnedsatta klick som ser «klimatet» i varenda jävla värmebölja, skyfall eller varför inte en särdeles kall och normal svensk sommar, ungefär som en psykotisk patient ser blodfläckar i varje rorschachtest.