En kvinna bryter ihop i en videosjälvis i en bil, efter att ha insett att livet i Lillbritannien inte riktigt blev som tänkt. Hon saknar Hongkong och dess mer sprudlande kultur, släkten och de gamla vännerna, och känner sig som en fisk på land i det nya landet.
Men samtidigt har hon alltjämt en absurd noja kring den nationella säkerhetslagen som Kina införde per dekret och per grundlag, efter att Hongkong under tjugo års tid misslyckats med att själv åstadkomma den saken. Hon vill inte att dottern ska behöva utstå «patriotisk undervisning», och plågar sig därför med spotted dick, brittiskt oväder och ett land i ekonomiskt förfall.
Kasumi, som hon kallar sig, är ändå mer lyckligt lottad än de flesta av de hundrafemtio tusen kineser som lockades av den brittiska skurkstaten att fly staden, förutsatt att man hade BNO-pass. Man erbjöds uppehållstillstånd i fem år, efter vilken tid man skulle kunna erhålla medborgarskap. Det är en rutten deal.
De som har emigrerat till poor old England, likväl som till Australien, Kanada och övriga anglosfären – som konstant lägger sig i kinesiska angelägenheter – är för övrigt främst lycksökare som söker en utväg ur Hongkongs egentliga problem med bostadsbrist för unga.
Men tillvaron i det nya värdlandet erbjuder istället enkla och billiga immigrantjobb på restauranger och liknande, samtidigt som rasismen gentemot kineser och asiater är utbredd i anglosfären och Väst. Tillvaron är därför inte så rosenröd som den brittiska skurkstaten ville ge sken av, utan är ett ordentligt nedköp för de allra flesta som har gjort resan.
Ironin här är ju att det finns fler än dubbelt så många brittiska expats i Hongkong som BNO-emigranter i Lillbritannien, och att staden alltjämt har stor dragningskraft. Det är inte helt enkelt förstå varför man skulle överge en ekonomiskt och kulturellt rikare tillvaro i Hongkong för det soppköksfattiga England och dess mindre tilltalande wokekultur…