Några gånger per år bör man utsätta sig för en längre vattenfasta för att rensa upp i kroppens cellulära maskineri, vässa immunförsvaret och i övrigt optimera hälsan. Och i övrigt bör man även tillämpa tidsbegränsat ätande – säg 4–8 timmars ätfönster och 16–20 timmars periodisk fasta – för att vidmakthålla sagda hälsa.
I praktiken händer det emellertid lätt att man frångår sådana mönster, och mer närmar sig 12/12 och liknande, särskilt under sommaren. Det är i sin ordning, förutsatt att man småningom hittar tillbaka till en mer sträng regim.
I själva verket är det till och med bra med omväxlande ämnesomsättning, på det att kroppen inte ska kunna vänja sig allt för mycket. Glupska perioder går därför an, och en metabolt frisk organism har inga problem att hantera sådana, förutsatt att man äter någorlunda nyttigt, och håller igen på ω-6-oljor och socker.
Omvänt, om man inte fastar och om man mest äter skräp, har kroppen ingen möjlighet att rensa undan defekta organeller. Plack och annat cellulärt skräp ansamlas då som sopor i allt högre utsträckning, varvid risken för att utveckla sjukdom ökar. I en del fall är placket i sig sjukdomen i fråga, exempelvis i fråga om alzheimers, en åkomma man förknippar med hög ålder – men den byggs successivt från unga år.
Fasta handlar således om att inte bara leva längre, utan även friskare. Processen i fråga kallas autofagi (självätning), med innebörd att så kallade autofagosomer bryter ned skadade celldelar i syfte att nyttja beståndsdelarna i återvinning.
Det är en oundviklig process, eftersom ämnesomsättningen inte kan stanna av med mindre än att livet upphör. Och om ingen föda tillförs, måste kroppen nyttja befintliga resurser, vilket sker med strikt prioritering. Först angrips således skadade organeller i cellerna, tillsammans med främmande organismer som virus och bakterier – som alltid finns i mängd i omlopp.
Sedermera angrips även muskelvävnad i syfte att erhålla nödvändiga aminosyror, men samtidigt bildas tillväxthormon i stor volym för att återställa förluster när föda åter föreligger. Det är ekvivalent med att träning förstör muskelmassa, som sedan återbyggs i samma eller större kvantitet.
Fasta bygger även om immunförsvaret från grunden, vilket har iögonenfallande konsekvenser. Det beror på att autofagin även nyttjar vita blodkroppar, som således måste ersättas, vilket sker genom regenerering från stamceller.
För egen del var det något halvår sedan jag utsatte mig för en fasta, varför det nu är dags att åter leva på vatten i fyra dagar – måndag till fredag. Jag skriver «utsätta», för att det inte är en helt enkel resa, utan kräver viss träning och förståelse för förloppet. Hungern kan ganska enkelt hanteras, men den finns där i bakgrunden som ett irriterande moment.
Å andra sidan fylls man efter ett tag av energi, vilket kan tyckas paradoxalt, men även det har sin givna förklaring – kroppen vet inte att du fastar medvetet, utan signalerar att organismen behöver hitta föda, vilket vässar kroppens funktioner, inklusive sinnesförnimmelse och kognitiv skärpa.
Effekterna börjar framträda efter ett par dygn, vid samma tid som autofagi och ketonbildning spinner upp. Full autofagi når man vid 72–96 timmar (3–4 dygn), och det finns inte så mycket mening med att fortsätta fasta efter det. Bättre då att upprepa några gånger per år. För mycket fasta tenderar att ge (tillfälliga) störningar i ämnesomsättningen, som sänkt metabolisk hastighet.
Vattenfasta under fyra dagar ger visserligen viktminskning, förstås en massa vatten men även runt ett kilogram fett, men det återtas snabbt efter fastan. Det är därför ingen bra metod för den som vill reducera vikt, men däremot ett gott instrument för god hälsa och metabol flexibilitet, inte minst förmåga till ketogen förbränning.