Öst är öst och väst är väst och aldrig möts de två. Demokrati har stått mot kommunism och auktoritanism, ortodoxi mot reformert och katolsk kristendom. Narrativet har skiftat, men i grunden är det snarare en etnisk kamp mellan två närstående folkslag, och den har gamla anor.
Populationsgenetik nyttjar haplogrupper för att bestämma genetiskt arv på gruppnivå, varvid både matrilinjärt mtDNA och patrilinjärt Y-DNA kan nyttjas. Haplogrupper är genetiskt material som inte omfattas av den genetiska rekombinationen vid reproduktion, utan nedärvs intakt.
Men å andra sidan muterar haplogrupper emellanåt, vilket ger ett avtryck i tiden som kan nyttjas för att följa hur populationer har migrerat och klyvts i nya. Vårt ursprung står i Afrika, med Y-kromosoms-Adam som äldsta gemensamma anfader på den manliga sidan, det vill säga den man från vilken samtliga nu levande människor stammar.
Det finns en motsvarande mitokondrisk Eva, med samma bibliska referens, som är den äldsta gemensamma anmodern. Men till skillnad från religionens fabler levde de tvenne inte samtidigt, och inte heller på samma plats. Y-MCRA (Y-haplogrupp A-00) stammar från Västafrika för 200–300 000 år sedan, medan mt-MCRA (mt-haplogrupp L0) återfanns i Östafrika för 120–160 000 år sedan.
För Y-DNA har vi ett ytterst ursprung i Homo sapiens för 300 000 år sedan, med beteckning A för makrogruppen i fråga. Den har sedan förgrenats i ett antal undertyper, med dagens Khoi och San i Sydafrika som representanter för A2 samt pygméer i Kongo som bärare av A3.
Innebörden är att dessa folkslag står närmast den ursprungliga Homo sapiens i patrilinjärt avseende, men av detta följer inte att de inte har vidareutvecklats. Exempelvis Khoi och San har beblandats med ett otal andra folkgrupper, från bantutalande grupper (E) till sentida européer (R1).
Efter vidare förgrening i haplogrupper BT och CT har sedermera en migration ut ur Afrika skett (70 kya), först till Levanten, och därefter vidare till dels Asien och Oceanien och dels Europa. Haplogrupp C är således en av de tidigaste markörerna för utvandrare från Afrika, med en ålder om 53 000 år och en vid spridning i främst Asien. Australiska aboriginer och polynesier har i stor utsträckning haplogrupp C4 (C-B477), medan C3 (C-M217) har en mer nordlig utbredning bland mongoler, sibirier och nordamerikanska indianer.
På samma sätt finner man haplogrupp G som präglar de första populationerna som emigrerade till Europa (48.5 kya). Gruppen finns kvar främst bland en del populationer i Georgien och Qazaqstan, men har i stort trängts ut av senare migration.
Här kan man notera haplogrupp I (I-M170, 35 kya) som en europeisk urtyp för istidspopulationer i gravettienkulturen (28 kya, västeuropeisk jägare–samlare). Vi germaner i Skandinavien har alltjämt kvar detta arv i haplogruppen I2 (I-M253, 3.7 kya), med störst utbredning i Västra Götaland. 35–40 % av svenska, danska och norska män hör till denna grupp.
Denna sena mutation under kopparåldern hör samman med den indoeuropeiska migrationen från trakterna av dagens Ukraïna vid Svarta havet. Såväl istidspopulationer som invandrade jordbrukargrupper från Anatolien eliminerades på fädernet i rask takt under expansion (4.5 kya) av beridna indoeuropéer, och med denna våldsamma imperialism utvecklades ett germanskt språk i Skandinavien tillsammans med stridsyxekulturen.
Som ett resultat präglas större delen av Europa av ett indoeuropeiskt arv, inte bara med de otaliga besläktade indoeuropeiska språken, utan även i termer av genetik. Indoeuropéerna kännetecknades av haplogrupp R1 i de två kladen R1a och R1b, med en öst-västlig förgrening.
Moderna västeuropéer, samt ättlingar i Nord- och Sydamerika och Australien, har huvudsakligen R1b, medan slaver och nordliga indier kännetecknas av R1a. Det finns en direkt språklig koppling mellan dessa båda klader i uppdelningen av satem- och kentumspråk.
Centrum för den urindoeuropeiska kulturen låg i Jamnakulturen i dagens Ukraïna. Visserligen har man främst hittat haplogrupp R1b bland individer från denna kultur, men det finns andra belägg för att kulturen samtidigt utgjorde primär källa för R1a.
I modern mening går skiljelinjen mellan R1b och R1a i indelningen av Väst- och Östeuropa, och Ukraïna är alltjämt i centrum för händelseutvecklingen, främst av geografiska skäl, givet Karpaternas utbredning väster om landet. Det finns en etnisk uppdelning i haplogrupper R1a (43 %), R1b (8 %) och I2 (Balkan, 23 %) samt en motsvarande kulturell uppdelning mellan östslaver i östra delen av Ukraïna och skilda grupper i västra delen.
Den östslaviska gruppen (Ryssland, Belarus, Ukraïna) har alltså en kulturell och genetisk komponent som skiljer sig från den västliga. Det är inte en helt entydig bild, eftersom västslaver (Polen, Tjeckien, Slovakien) har en gemensam genetisk profil med östslaver, medan polacker och nordryssar även hör hemma i ett nordeuropeiskt kluster, givet den gemensamma historien med nordliga germaner (svenska vikingar grundlade Kievrus).
Polen, Tjeckien och Slovakien hör kulturellt mer till den västliga sfären, men har alltså även klara band till sina östliga syskon. Ukraïna har ju under delar av historien varit en del av Polen, och härav följer även den polska välviljan att ta emot ukraïnska flyktingar. Blod är tjockare än vatten och ideologi, och ur detta kan man härleda de mekanismer som präglar krigets orsaker och skeden.
