Moskvas krav på Väst att inte expandera Nato österut har föranlett ilskna reaktioner, och Bryssel anklagar såväl Ryssland som Kina för att försöka omdefiniera den «regelbaserade» «internationella» världsordning som har gällt sedan andra världskrigets slut. Visst är det så, och det är helt naturligt.
Världen ser nämligen inte ut som den gjorde 1945, och det är inte heller rimligt att en mindre klick västliga före detta kolonialmakter som representerar mindre än en tiondel av världens befolkning ska sätta ett universellt regelverk, därtill utan att själva behöva följa det.
Regelverket, primärt under amerikanskt inflytande, är ett uttryck för segrarens dominans och ambition att sätta sig själv i första rummet. Denna pax americana var naturlig i ljuset av världskrigets resultat, och speglade den tidens styrkeförhållanden.
Därmed inte sagt att omvärlden godtog ordningen, och kalla kriget mellan Väst och Sovjetunionen med dess satelliter var uppenbarligen ett bevis för det. Sedan kommmunismens fall 1989 har man emellertid kunnat hävda en sådan dominant världsordning, och man trodde då att man hade nått något slags historiskt politiskt slutstadium.
Denna vänsterliberala yra har sedermera fått sig ett antal törnar, och en ny verklighet har tornat upp sig bortom ruset. Exempelvis har den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Västeuropa föga med kommunism och Sovjetunionen att göra, utan är av betydligt äldre datum. Det rör sig om en kulturell förkastningslinje som är stabil sedan tusen år tillbaka.
Att Ryssland nu åter gör anspråk på att upprätthålla en buffert mellan moderlandet och det historiskt aggressiva Väst (Karl XII, Napoleon, Hitler) är således ett uttryck för den verkligheten. Att det sker just nu beror på att Ryssland är förhållandevis starkt och Väst förhållandevis svagt, samtidigt som USA alienerar Kina och därmed driver Moskva och Beijing i armarna på varandra.
Kina är inte och har aldrig varit ett hot mot Väst, och egentligen inte heller mot någon annan, men är uppenbarligen ett «hot» mot fortsatt amerikansk hegemoni, dels i termer av regionalt militärt inflytande, men framförallt i fråga om inflytande i världssamfundet, exempelvis avseende standarder och andra regelverk.
Det tycks vara en inneboende egenskap i mänsklighetens natur att inte utan vidare låta sig utmanas av uppstickare, och vår apnatur har således en förlängning i hur kollektiva enheter som länder beter sig.
Alfagorillan USA tillåter därför inte att Kina tar sig ton, utan vill hävda sin dominans genom att innesluta landet med en rad åtgärder som tariffer, handelskrig, exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer som inte rimmar alls med den «regelbaserade världsordning» man vanligen åberopar, utan snarare är ett uttryck för mobbarens mentalitet.
Problemet är bara att Kina är så mycket starkare än vad Sovjetunionen någonsin var, och att man därför inte kan tillämpa samma strategi av «containment». Detta är uppenbart redan i det faktum att Kina numera dominerar världshandeln, och att man har betydligt mer att erbjuda andra aktörer i form av ekonomiska utbyten än USA, men även i att man i princip har uppnått paritet med USA i fråga om forskning och teknisk utveckling – man kommer småningom att gå förbi och bli allt mäktigare ekonomiskt.
USA:s konfrontativa beteende ger således helt naturligt att det omaka paret Kina och Ryssland graviterar mot varandra för att kontra den amerikanska aggressionen. USA och Väst faller därför på eget grepp när man försöker ringa in båda dessa aktörer samtidigt.
Ordningen sedan pingpongdiplomatins dagar har annars varit att USA har närmat sig Kina just för att hålla Sovjetunionen i schack, men uppenbarligen vill man inte längre hålla fast vid denna strategi, nämligen för att Kina under den ordningen har vuxit från ingenting till världens största ekonomi och därmed utmanar USA.
Givet den utvecklingen är det således naturligt att både Kina och Ryssland – med flera – ifrågasätter den ensidiga världsordning som åberopas, och man vill helt enkelt ha en omförhandling av villkoren för att bättre spegla nutida styrkeförhållanden och ta hänsyn till fler parametrar än västlig kristendomsbaserad kultur. Exempelvis finns det andra sätt att se på mänskliga rättigheter än det förhandenvarande västliga synsättet.
Så hur slutar detta? På ett eller annat sätt med en ny «regelbaserad världsordning» som inte längre är USA-dominerad utan av mer flerpoligt snitt, med Kina och USA som primära maktcentra. Det kan ske både fredligt och med krig, men påverkar inte slutresultatet.
För ett Väst som alltid har ansett att just dess «värden» är de rätta, riktiga och «universellt» giltiga, från kristendom till utvidgade mänskliga rättigheter, är det kanske ett beskt piller att svälja, men det är ändå ofrånkomligen dit vi rör oss.