Islam är inte kompatibel med demokrati, och därför kan ett land dominerat av muslimer inte vara demokratiskt. Det är så per definition, eftersom demokrati är ett sekulärt styrelseskick, medan islam sätter den religiösa doktrinen främst. Samma sak kan sägas om kristendom eller vilken som helst monoteistisk religion.
Ändå har demokratin uppstått i forna monoteistiskt kristna länder, men först då kyrkan angreps och förkastades för att senare avskiljas från staten. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det så vackert heter i världens första moderna demokrati.
Fransmännen hade en mer brutal variant i att halshugga prästerskapet och så när instifta en «sekulär religion». Men Robespierre var ändå rätt ute, det var helt nödvändigt att krossa den skändliga för att demokratin skulle kunna få livsrum.
Skulle samma sak kunna hända med islam? Självklart. Men i en sådan sekulariseringsprocess står islam inte längre i främsta ledet, och människor betecknar sig inte heller längre som främst muslimer. Då har man sedan länge kastat slöjan och sätter inte längre religiösa regler först, utan låter islam verka i bakgrunden som en personlig filosofi eller förvärvad tradition. Man blir då kulturmuslim, på samma sätt som många svenskar är kulturkristna: gifter sig i kyrkan, men följer inte religiösa påbud.
Islam i Kina kan tjäna som exempel, där gruppen av Hui (回) förvisso har en muslimsk prägel, men sätter landet och majoritetskulturen främst. Man är kineser först, muslimer därefter. Uigurerna i Xinjiang har haft vissa problem med den prioriteringen, vilket är varför konflikt har uppstått. Kinas egen variant av Robespierres metoder har därför fått spelrum, med goda resultat.
Muslimer i Sverige och Europa har att göra samma metamorfos, det vill säga att i första hand bli svenskar eller européer och i andra muslimer. Prioriteringen är för närvarande den omvända, vilket inte är hållbart i ett demokratiskt samhälle. Här gäller Svea rikes lag, inte sharia. Och samhällsordningen kräver en gemensam majoritetskultur, vilket med nödvändighet är midsommar, fläsk och sill med nubbe. I annat fall uppstår konflikt.
Mussarna kanske slutligen vinner med demografiska medel, nämligen genom att föda fler barn än svenskar, samtidigt som invandringen fortsätter. Då når man småningom en kritisk massa, och islam blir en politisk maktfaktor. Då avvecklas demokratin, eftersom Muhammeds lagar står överst, och då är folkutbytet genomfört. Det är inte en teoretisk fundering, utan ett matematiskt faktum. Sverige blir då som Türkiet i politisk och annan mening.
För att undvika en sådan utveckling måste därför muslimerna sekulariseras och integreras i svensk kultur. Människorna i sig blir vi förstås inte av med, men vi kan önska bort muslimerna i dessa människor, och välkomna de nya svenskarna. De som kastar slöjan och med entusiasm griper sig an den svenska kulturkanon.
Sekulär islam kan sedan gå på export till de efterblivna länder som i dag är muslimska, det vill säga hierokratier eller i vart fall diktaturer under islamiskt styre. Det är den uppgift som ligger framför muslimer i Sverige och Europa, ty det är de som ska anpassa sig efter vår kultur, inte tvärtom. Eller ta planet hem, för egna medel.
Bilan Osman har därför fel när hon i en debattartikel i en notorisk kvällstidning hävdar att muslimer inte kan önskas bort. Det kan de visst. Däremot har hon rätt i att det står mellan demokrater och antidemokrater, eftersom muslimer definitionsmässigt är antidemokrater.
