Stats- och kommersmedier i huvudfåran lägger stor vikt vid det ryska presidentval som pågår under helgen, trots att det är en ickehändelse med redan avgjord utgång. I andra sammanhang har man emellertid ingen bevakning av riggade val i auktoritära regimer, och frågan är då vad som är annorlunda denna gång.
Visserligen är det stort fokus på Ryssland och Putin överlag, varför valet kanske passar in i den städse propagandan, men man märker här en nästan övernitisk pedagogisk ansats av att vilja upplysa folket om de rätta omständigheterna kring Rysslands statsskick – kanske av rädsla att man skulle ta intryck av evenemanget och tro att Putins ställning är demokratiskt legitim.
Men det talar mer för den verkliga demokratins skörhet, att man från staten och dess mediala utskott inte riktigt litar på folket, utan istället söker forma medielandskapet och filtrera informationsbruset på det att befolkningen ska tänka rätt. Inte för att Svea drängar egentligen trängs på RT, men vem vet vad för slags dumheter som sägs på Tiktok och Flashback – bäst att stämma i bäcken genom en gedigen statsmedial kampanj!
En annan aspekt är att demokrati i dessa elitskikt inte blott ses som ett statsskick i mängden, utan det enda godtagbara av sådana, enkannerligen med prefixet liberal. De som ännu inte har uppnått detta suveräna politiska slutstadium måste övertygas om att anamma det, med eller utan bomber och sanktioner.
I själva verket gäller sedan minst tusen år tillbaka den mer generella ansatsen att det system som för närvarande präglar Väst är universellt giltigt och därför måste pådyvlas andra med de medel som står till buds. Den tidens kristendom – den enda och sanna läran – spreds med svärdet och religiösa lockelser, medan den moderna demokratin sprids med bombliberalism och ekonomiska lockelser, men gemensamt för båda är ramverket, missionen och den underliggande monoteistiska ansatsen.
Samtidigt är det en märklig paradox att man är så fruktansvärt rädd för att demokratin inte ska stå pall, exempelvis mot utländska «påverkanskampanjer». Hur kan ett så förment överlägset system samtidigt vara så skört, och om det verkligen är så bräckligt, vad har vi då för nytta av det?
Sant är att den liberaaala demokratin fortsätter att gå kräftgång i världen, enligt en ny rapport från demokratimissionerande V-dem, men det rör sig då om regression i nyligen demokratiserade nationer mer än att stabila demokratier (i princip västliga nationer) skulle vara i farozonen för revolution.
Därest västliga demokratier skulle falla torde orsaken vara intern, nämligen omfattande politiskt vanstyre med kraftigt försämrade ekonomiska och sociala villkor. Det är så europeiska nationer har anammat auktoritära regimer i ett tidigare skede, och det är så det kommer att ske igen. En religiös syn på demokrati som det enda rätta statsskicket ändrar inte på detta, och inte heller aldrig så mycken «vaccination» genom skolans och statsmediernas försorg.
Putins system utövar emellertid ingen som helst lockelse för svenskar eller européer, men är kanske rätt för Ryssland i det mer primitiva stadium man befinner sig i efter kollapsen av Sovjetunionen och det misslyckade försöket med ekonomisk chockterapi. Autokratier med starke män är alltid ett förstadium till organiskt evolverad demokrati, och folkstyre kan således inte inympas i en nation som saknar traditioner och institutioner därför.
Den krassa verkligheten är samtidigt att Putin är mer populär i Ryssland än vad Kristersson är i Sverige, vilket är ett annat uttryck för grundläggande demokratisk legitimitet, om än «illiberal» sådan. Oberoende anonyma mätningar gör gällande att Putin har 86 % stöd bland befolkningen, vilket ska förstås som att folket sluter upp bakom sin diktator i tider av existentiell kris.
Detta är bekymmersamt för Västs demokratimissionärer, som därför finner för gott att lägga sig i processen medelst stöd till den undertryckta och svaga oppositionen, samt genom sedvanlig propaganda kring den ryste tsaren och dennes förväntade sorti från makten medelst statskupp, sjukdom eller något annat.
Men det ändrar nog inte så mycket i verkligheten, och Putin får vi hur som helst dras med i sex år till. Under den tiden hinner såväl Biden som Kristersson försvinna, och så även Macron, Scholz och många andra. Gissningsvis även Zelenskyj.
