Något världskrig lär det inte bli tal om, men nog börjar vi se konturerna av ett regionalt storkrig i Mellanöstern, med USA som pådrivande aktör. Jänkarna är back in business, och har värmt upp med bombräder i Jemen, Irak och Syrien. Det lär nog inte pacificera rebeller och militanta grupper i regionen.
När flipperkulan väl är satt i rullning är den stokastiska processen igång, varvid den vidare utvecklingen blir oförutsägbar. Om den Store Satan blir tillräckligt uppretad, kan det hända att man återigen inleder någon storskalig «frihetsoperation» i området, kanske i ett blodigt krig med Iran.
Styrkeförhållandena är nu som de är, och ingenting lär förändras i grunden i Mellanöstern. Men om USA åter blir engagerat i ockupation och misslyckat nationsbygge, som tidigare i Irak och Afghanistan, leder det till att Washington försvagas, vilket får konsekvenser på annat håll.
Inte minst lär det påskynda konflikten i Ukraïna, varvid Kremls annektering befästs. Utan kontinuerligt materiellt stöd från omvärlden faller Kiev, varför man mer eller mindre tvingas till ett fredsfördrag på Moskvas villkor. I annat fall får Putin fria händer att erövra resten av landet.
Washingtons strategi har här varit att upprätthålla konflikten indefinitivt i syfte att nöta ned Ryssland, på det utkraïnska folkets bekostnad. Tanken har alltså aldrig varit att «vinna» kriget, så som många nog föreställer sig, utan att stärka den egna ställningen och ekonomin genom att göda det försvarsindustriella komplexet och kränga gas till Europa.
Visserligen har Vita huset principiellt «råd» att fortsätta det spelet, men i bakgrunden lurar ett presidentval med en kandidat som vill avsluta farsen, samtidigt som USA prioriterar såväl Israel och Mellanöstern som Kina. För många samtidiga konflikter försvårar det diplomatiska spelet i FN och andra sammanhang.
Såväl Sleepy Joe Biden som andra har klargjort att Kina är så mycket viktigare att ta sig an än det svagare Ryssland, och därför kommer man att släppa Moskva om man blir nedtyngd i Mellanöstern.
Alternativet är nämligen att Kina kan utnyttja situationen och vinna fördelar, varvid det amerikanska greppet försvagas. Det har USA verkligen inte råd med, i vart fall inte om man vill försöka upprätthålla sin världsdominans.
USA:s akilleshäl är här det religiöst motiverade stödet till Israel, eftersom Mellanöstern aldrig kommer att nå beständig fred utan att en tvåstatslösning implementeras i Palestina. Därmed blir man engagerad i evig konflikt samt alienerar stora delar av övriga världen, vilket ger en försvagad ställning i relation till Kina – som inte har motsvarande problem, utan istället kan bygga relationer på neutralitetens grund.
Det har bäring på sådant som globala infrastrukturprojekt som Ett bälte, en väg, som både USA och EU vill försöka kontra. Men det förutsätter i sin tur goda relationer med det «globala syd», och både EU och USA har här vissa problem att överbrygga gamla motsättningar.
Väst skulle alltså ha mycket att vinna på att sätta ned foten en gång för alla, nämligen genom att kräva att en tvåstatslösning implementeras, under hårda sanktioner gentemot Netanyahu. Det är egentligen helt obegripligt att man inte syr igen detta sår för gott, men ingen har sagt att världen måste vara begriplig.
