För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.
Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.
Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.
Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.
För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlat Promoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.
Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.
Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.
Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.
Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.
Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.
Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.
I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.
Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.
