Japanska premiärministrinnan Takaichi Sanae (高市早苗) väckte ont blod häromveckan när hon hävdade att Japan kan komma att svara militärt på en kinesisk «invasion» av det egna territoriet i Taiwan. Därmed surnade omedelbart relationerna mellan de östra och norra huvudstäderna, det vill säga Tokyo och Beijing.
Kinas generalkonsul i Osaka, Xue Jian (薛剑), skrev på X att det smutsiga huvud som sticker ut sig självt måste huggas av omedelbart (勝手に突っ込んできたその汚い首は一瞬の場階 なく斬ってやるしかない), vilket i sin tur genererade en protest från japans ambassadör i Beijing.
Kinas utrikesministerium fann emellertid ingen anledning att invända mot utsagan, även om Xue senare raderade inlägget. Huvudet i fråga syftar givetvis inte på Takaichis hals, utan är en metafor för aggressionen i fråga.
Takaichi har gjort sig känd som en revisionist som tonar ned Japans forna krigsbrott mot Kina och andra länder i regionen, och hon ansluter till tidigare Jimintō-ledare i synen på att Japans «självförsvarsarmé» måste få fria tyglar att bedriva krig. Hon har för vana att besöka Yasukuni-helgedomen, där ett flertal av de allra grövsta krigsbrottslingar har fått sin sista vila och därmed åtnjuter ett «andligt» beskydd, vilket retar såväl Kina som Korea.
Därtill har hon avlagt besök på Taiwan för att samtala med «presidenten» Lai Qingde (赖清德), visserligen innan hon blev premiärminister. Hon föreslog då att Japan och Taiwan ska upprätta en «säkerhetsallians», vilket då implicit pekar ut Kina som ett hot.
Än sen, säger kanske någon; är det inte Tokyos fria val att umgås med vem man vill och välja sina egna bundsförvanter och allianser? Nej, i vart fall inte om man vill respektera ingångna avtal, eller för den delen överhuvudtaget ha något slags relation med Kina.
I samband med att USA och Kina tinade upp relationerna under pingpongdiplomatin 1972, följde den japanska vasallstaten i samma spår. Den sinoamerikanska shanghaikommunikén har således sin sinojapanska motsvarighet, i vilken Japan dels erkänner att Folkrepubliken Kina är den enda legala företrädaren för Kina, dels att Taiwan är en oskiljaktig del av Folkrepubliken Kina.
二 日本国政府は、中華人民共和国政府が中国の唯一の合法政府であることを承認する。
三 中華人民共和国政府は、台湾が中華人民共和国の領土の不可分の一部であることを重ねて表明する。日本国政府は、この中華人民共和国政府の立場を十分理解し、尊重し、ポツダム宣言第八項に基づく立場を堅持する。
2. The Government of Japan recognizes that Government of the People’s Republic of China as the sole legal Government of China.
3. The Government of the People’s Republic of China reiterates that Taiwan is an inalienable part of the territory of the People’s Republic of China. The Government of Japan fully understands and respects this stand of the Government of the People’s Republic of China, and it firmly maintains its stand under Article 8 of the Postsdam Proclamation.
Takaichis utsaga är därför i strid med detta avtal, och Taiwan angår helt enkelt inte Tokyo. Det är extra känsligt för Beijing, eftersom Taiwan var en japansk koloni 1895–1945, ett territorium man förlorade efter kriget enligt Potsdamdeklarationen och kapitulationsvillkoren.
Japans ockupation av delar av Kina är ytterligare en orsak till de upprörda känslorna, då retoriken som emanerar från Tokyo minner om den under 1930-talet. Även då talade man om «överlevnadskris», det begrepp Takaichi brukar för att motivera försvaret av Taiwan.
Takaichi har inte tagit tillbaka uttalandet, och äventyrar därmed de fortsatta relationerna med Kina, med vilket land Japan har omfattande ekonomiskt och annat utbyte. Något diplomatiskt avbrott lär det inte bli, men en längre frostig relation gagnar inte någon av parterna, allra minst Japan.
Aggressionen kan bli det som leder till ytterligare ett fall på premiärministerposten, nämligen om ekonomiska och andra konsekvenser följer av det höga utrikespolitiska spelet mot Zhongnanhai. Vad «järnladyn» egentligen är gjord av lär vi snart få veta.