Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.
Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.
Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.
De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.
Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.
Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.
Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.
Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.
Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.